Blue Jasmine

@@@@
Vad fan vi kör en Woody Allen till. Som vanligt med honom finns det alltid minst fem filmer man inte sett bara för att man gjort ett uppehåll nåt år så hinner han prångla ut en bunt filmer på den tiden. Här har han valt att "bara" skriva manus och regissera och för en gångs skull är det faktiskt ingen karaktär som är Woody Allen (även i de filmer han inte är med i själv finns det alltid en karaktär som är en nervös, hypokondriker som babblar alldeles för mycket mest hela tiden). Här handlar det om Jasmine (Cate Blanchett) en före detta rikemanshustru som efter finansskandal blivit av med sin man (Alec Baldwin) och därmed alla pengar och tvingas flytta från New Yorks lyxsviter till syrran (Sally Hawkins) i San Francisco som lever allt annat än rikt. Ju mer av storyn som nystas upp desto mer inser vi att det lyxliv Jasmine levde på sin mans pengar var uppbyggt kring lögner, skattefiffel och annat fusk som lett till att mängder med människor blivit lurade på sina besparingar. Inte minst syrran och hennes ex-man (Andrew Dice Clay). Allen måste vara en av de bästa på personregi. Bobby Cannavale som på sin höjd är en okej birollskille du känner igen lite vagt men inte vet var du sett levererar ett otroligt porträtt av syrrans nya kille. Alec Baldwin är kanon. Sally Hawkins underbar. Andrew Dice Clay fantastisk. Och Cate Blanchett helt makalös. Lätt hennes absolut bästa prestation nånsin och en som hon mycket välförtjänt vann en Oscar för. En stor liten film som man säger om en person i kris och samtidigt en svidande kritik av dagens banker och deras fuffens affärer.
/Surskägget

Hollywood Ending

@@@
En typisk Woody Allenfilm med alla ingredienser man kan förvänta sig, d v s en Woody Allen som spelar samma karaktär han spelat i alla sina filmer nånsin, d v s en hypokondrisk och nervös, lite för pratsam kulturman och stor nörd som ändå får alla kvinnor på fall, d v s sig själv. I detta fall är han en regissör på dekis som får en andra chans tack vare att exfrun (spelad av Téa Leoni) i rollen som producent ger honom chansen att regissera en ny film. Självklart är aldrig nånting lätt i Allens värld och han vaknar blind dagen innan han ska påbörja inspelningen. Han måste nu bluffa sig igenom inspelningen för att bibehålla sin comebackchans. Hahahaha. Det här funkar. Inget nytt under solen och vi känner igen allt från förr. Men Allen är alltid Allen och även när han glider fram på ren sparlåga och gamla meriter funkar det bra. Som vanligt pressar han bra prestationer ur alla sina skådisar och kanske framförallt Debra Messing denna gång som lite halvkorkad bimbo och nuvarande flickvän till Allens karaktär.
/Surskägget

Casino Royale (1967)

@
Det här är inte nystarten i Bondserien med Daniel Craig, det här är den beryktade Bondfilmen som gjordes 1967 med en löjligt lång lista av dåtidens kändisar med i filmen. David Niven, Woody Allen, Peter Sellers, Orson Welles, Ursula Andress, Deborah Kerr, William Holden, Jacqueline Bisset, John Huston, Jean-Paul Belmondo, Barbara Bouchet och Charles Boyer dyker alla upp i mer eller mindre stora roller i denna sanslösa historia som bara har ytterst få beröringspunkter med Ian Flemings roman med samma namn. Producenten Jerry Bresler råkade äga rättigheterna till Flemings debutroman, Casino Royale, medan Albert R. Broccoli och Harry Saltzman ägde rättigheterna till alla andra böcker som de med står framgång redan hunnit göra en fyra filmer av. Bresler försökte komma överens med Broccoli/Saltzman att göra Casino Royale ihop men de kunde inte hitta en lösning som de kände gynnade alla parter. Bresler bestämde sig då helt sonika för att göra sin egna Bondfilm. Istället för att göra en tät, ball, tuff actionstänkare valde han att göra en galen fars som till stora delar även var en parodi på de utgivna Bondfilmerna. Resultatet är katastrofalt uselt. Förutom att man som Bondfan ryser i hela kroppen när Bond släpas i farssmutsen är det alldeles för många kockar inblandade i denna urvattnad soppa. Till exempel använde man sig av hela fem(!) regissörer som alla fick sitt segment att regissera som sedan klipptes ihop av en annan regissör. Vilket jävla skräp! Det här är plågsamt uselt, skämten är extremt lama och allt luktar unket hela vägen. Det går knappt att ta sig igenom (jag var tvungen att dela upp det i två sittningar) den här skiten och jag rekommenderar å det varmaste att aldrig, aldrig, aldrig nånsin se den här skiten.
/Surskägget

Bullets Over Broadway

@@@
Woody Allen gör en Birdman långt innan Birdman och bjuder in oss bakom kulisserna på en teateruppsättning. Givetvis är dialogen rapp och bitsk precis som den ska vara i en Allenfilm och det händer att vissa scener blir närmast kaotiska när alla ska prata i mun på varandra. Här är det John Cusack som axlar rollen som Woody Allen (Allen själv regisserar enbart och är inte med själv, men som vanligt har han alltid skrivit in sig själv i manuset) d v s en lätt neurotisk och osäker författare som försöker få sin pjäs uppsatt. Och det får han när maffian blir inblandad. Problemet är att maffiabossen kräver att frugan ska ha en av rollern och hon är förstås sämst som skådis (men spelas briljant av Jennifer Tilly som är lysande i rollen hahahaha). För att säkra att Cusack inte ger Tilly sparken sätter maffiabossen en av sina bästa män på att övervaka repetitionerna. Den rollen spelas av Chazz Palminteri och det är han som snor hela filmen. Alla hans scener är fantastiska och han levererar sin kanske livs roll här. När jag såg den på bio när den kom var jag superlyrisk och gav den en fyra. Nu när jag såg om den är den fortfarande kul och underhållande men når inte upp till det höga betyget. En stabil Allen, mer än så är det inte.
/Surskägget

Julkalendern 5 dec

70-talet fortsätter bjussa på skojigheter (i det här förbannade vädret åååååååh!).


/Vrångmannen och Surskägget

Julkalendern 3 dec

Det kommer en hel del klipp från 1970 och 1980-talet och ibland flera scener från samma film. Av någon anledning var det riktigt svårt att hitta något skoj från 50-talet. Hur kan 30-talet vara roligare?! Här kommer några godbitar från 70-talet. Mer av det under veckan. /Vrångmannen & Surskägget

Match Point

@@@

Vi har tidigare recenserat Scoop och Vicky Cristina Barcelona och då är det väl lika bra att vi tar det tredje samarbetet mellan Woody Allen och Scarlett Johansson också. Före detta tennisspelaren Chris (Jonathan Rhys Meyers) försöker komma upp sig i världen. Han jobbar på exklusiv klubb som tennistränare och träffar snorrika aristokraten Tom (Matthew Goode) som snart blir hans nya bästis. Innan Chris vet ordet av har han blivit en del av familjen, framförallt när han gifter sig med Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Kruxet är bara att Chris egentligen är kär i supersöta Nola (Scarlett Johansson) som råkar vara ihop med Tom. Trots detta lilla missöde dras Chris och Nola till varandra och när Tom dumpar henne inleder hon ett stormigt förhållande som älskarinna till Chris som gör allt för att bolla sina två kvinnor. När Nola blir gravid och kräver att Chris skiljer sig blir han desperat och tappar alla begrepp om rätt och fel. Det här är nog första gången jag ser en Woody Allenrulle som inte har en Woody Allenkaraktär. Vilket både var uppfriskande då man slapp en babblande, nervös liten man och lite tråkigt då en del av hans trademark försvann och det här på nåt sätt kunde vara en film av vem som helst. Dialogen är förstås klockren som vanligt och Woody prickar in karaktärerna på sedvanligt skarpsynt sätt. Som de flesta sentida Allenrullar är det här bra, men inte lysande. Scarlett är förstås så förtjusande så man kreverar och Jonathan gör en klockren prestation som den otrogne Chris. En sorts Talented Mr Ripley light skulle man kunna säga.

/Surskägget

Melinda & Melinda

@@@
Woody Allens filmer är alltid lite likadana, och gillar man Allen gillar man de flesta av hans filmer, gillar man inte hans stil tycker man att alla rullar suger. Som vanligt rör vi oss i New Yorks (kvasi)intellektuella kretsar bland mer eller mindre lyckade och misslyckade skådisar, regissörer, musiker etc. Vi får höra samma story ur två perspektiv, det ena tragiskt, det andra komiskt. Melinda stormar in en dag i ett gift pars liv, och beroende på om det är den tragiska eller komiska vinklingen sticker storyn iväg åt lite olika håll. Den riktigt stora behållningen är Will Ferrell som har fått i uppdrag att spela Woody Allens roll som neurotisk och nervös. Självklart gör Will en bättre Woody än till och med Woody själv. Sen är det alltid underhållande med Woodys helt galna dialog. Man undrar var han får allt ifrån, det är bara dialog upp och ner och det sprutar ord åt alla håll och kanter. En vanlig Woodyrulle helt enkelt.
/Surskägget

Vicky Cristina Barcelona

@@@@
Woody Allen är konsekvent på många sätt. Han spottar ur sig typ en film per år. Spelar han själv huvudrollen är han en ständigt pladdrande, halvnervös liten kulturnörd. Är han inte själv med i filmen spelar nån annan den rollen. Hans filmer ligger ofta precis i mittfåran, stadiga treor som är bra men som inte bjussar på det där lilla extra. Och med jämna mellanrum smäller han till med en riktigt, riktigt bra rulle. Förra året var det dags att smälla till när Vicky Cristina Barcelona dök upp. Vi följer de två jänkartjejerna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (sötaste Scarlett Johansson) på semester i Barcelona. De stöter på konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) och han förför dem båda två. Kruxet är att Vicky ska gifta sig inom ett par veckor så trots att hon blir förälskad i Juan Antonio backar hon undan och istället är det Cristina som flyttar ihop med Juan. Problemet är bara att Juan har en ex-fru (en fullständigt makalös Penelope Cruz) som är helt bindgalen och som dyker upp en natt efter att ha försökt ta livet av sig. Kärlekskarusellen spinner snabbt snabbt och Woody Allens ande i form av lysande dialog och smart skrivna karaktärer genomsyrar hela filmen trots att han själv valde att enbart sitta i registolen denna gång. Det här är en feelgoodfilm som inte har nånting med Hollywoods vanliga romcoms att göra. Istället är det rappt, smart och trovärdigt på ett helt annat sätt. Tänk att herr Allen fortfarande har det i sig efter alla dessa år.
/Surskägget

Scoop

Herr Dan the Van menar att alla Woody Allenfilmer är fyror (se hans kommentar under recensionen av Cassandra's Dream). Jag menar på att alla Allenfilmer är treor. Helt okej rullar men inget spektakulärt. Dan the Van ville då gärna ha en recension av Scoop. Surskägget lyder och här kommer det.

@@@
Scarlett Johansson som Woody Allen? Ja allt är möjligt i en Woody Allenfilm. Kanske beror det på att de spelar mot varandra och Scarlett inte kunde låta bli att härma Allens beteendemönster. Kanske beror det på att Allen är så egotrippad att han inte nöjer sig med att vara med själv i filmen utan också regisserar Scarlett att härma honom? Kanske det bara blev så? I vilket fall är det ganska komiskt att se en 20-nånting tjej härma en 100-nånting gubbe (ja ja ja alla Allenfreaks, så gammal är han inte, men lite smällar får han ta som knullar sin adoptivdotter).Filmen då? Jodå, den är inget spektakulärt, men definitivt ett trevligt tidsfördriv. Den som gillar Allendialog får som vanligt sitt lystmäte med många sköna oneliners. Den som gillar Allen får se honom lite spattig som alltid. Den som tror att Hugh Jackman faktiskt är Wolverine på fritiden också får se honom som aristokrat. Och Scarlett är ju sådär snuskigt begåvad och vacker att det nästan är äckligt (nej det är det inte, det är fint).

/Surskägget

----------------------------------------------

@@@+
Det råder en viss upprepning i Woody Allens senare rullar. Man känner igen sig lite från film till film. Kanske är det för att karln har sitt eget filmspråk (good bless him) eller är det för att han helt enkelt börjar bli lite gammal och senil så att han tror han gör samma film om och om igen? Jag hoppas och tror på det första alternativet och kom ihåg, jag vill inte spotta på Allen då jag tycker han är en mästare (i synnerhet under 70 och 80-talet men det kommer vi till i ett senare inlägg). Det här är en riktigt kul mordhistoria med vass och ibland hysterisk dialog. Jag föredrar oftast filmerna där Allen är med själv då ingen kan leverera hans strålande repliker som han själv. Här får vi som surskägget poängterade två Woodys (eller tre om du räknar mig när jag ser Scarlett...fniss!). Långt ifrån tidigare Woody Allen mästerverk som sagt men skön, rolig och smart underhållning är det.

/Vrångmannen

Cassandra's Dream

@@@
Woody Allens nya ska vara ett slags thriller/moralkakedrama som utspelas i London. Som thriller är den svag men det finns ändå godbitar att hitta. Ewan McGregor och Colin Farrell är bröder som drömmer om mer än det alldagliga livet i London. Fru fortuna spottar dom i ansiktet och plötsligt står dom inför en ekonomisk kris. Dom ber sin rike morbror (den som vanligt briljante Tom Wilkinson) om hjälp men han vill ha något i gengäld som kommer att slå kant på hela tillvaron. Premissen är intressant, det är välspelat och ofta roligt men tyvärr blir det aldrig riktigt spännande. Tror inte det är poängen heller men samtidigt undrar man vad gubben vill med filmen. Matchpoint @@@@ som var Woody Allens första film i samma genre som utspelar sig i England höll ihop bättre och bjöd på en smaskigare moralkaka med en tvist. Det här känns som en blekare och enklare kopia. Inte helt oävet dock.

/Vrångmannen