The Mortal Instruments: City of Bones

@@
Alltså vad är det med kvinnliga författare och skräckgenren? På senare år har det dykt upp mängder av vampyr/varulv/monster-böcker där 1) en kvinnlig karaktär upptäcker att det finns vampyrer/varulvar/monster i världen 2) den kvinnliga karaktären blir uppvaktad av två snubbar den ene snyggare och coolare än den andre och 3) den kvinnliga karaktären våpar sig genom tiotusentals sidor bok där hon velar fram och tillbaka mellan snubbarna utan att någonsin kunna bestämma sig. Tyvärr har en hel del av dessa spillt över i filmens värld (Twiligt, Beautiful Creatures, The Host och även om det inte är vampyrer så faller The Hunger Games in i denna kategori också) och The Mortal Instruments är den senaste i raden av alla dessa karbonkopior där gamla hederliga vampyrgenren fått sig en rejäl spark i skrevet och tappat allt som gjort den spännande/skrämmande tidigare (Christopher Lees Dracula hade gjort blodpalt av alla dessa emovampyrer och käkat upp dem till förrätt innan han utan att ens bli svettig hade ätit upp den oerhört menlösa kvinnliga huvudrollen). Att det ens blir en tvåa istället för etta i betyg är enbart första fyrtiofem minuterna där det länge verkade som att detta inte skulle bli ännu en Twilightkopia. Men alas, så blev det inte. Har du läst böckerna lär du gilla filmen (jag får lita på frugans ord där då jag vare sig läst böckerna eller gillade filmen).
/Surskägget

Match Point

@@@

Vi har tidigare recenserat Scoop och Vicky Cristina Barcelona och då är det väl lika bra att vi tar det tredje samarbetet mellan Woody Allen och Scarlett Johansson också. Före detta tennisspelaren Chris (Jonathan Rhys Meyers) försöker komma upp sig i världen. Han jobbar på exklusiv klubb som tennistränare och träffar snorrika aristokraten Tom (Matthew Goode) som snart blir hans nya bästis. Innan Chris vet ordet av har han blivit en del av familjen, framförallt när han gifter sig med Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Kruxet är bara att Chris egentligen är kär i supersöta Nola (Scarlett Johansson) som råkar vara ihop med Tom. Trots detta lilla missöde dras Chris och Nola till varandra och när Tom dumpar henne inleder hon ett stormigt förhållande som älskarinna till Chris som gör allt för att bolla sina två kvinnor. När Nola blir gravid och kräver att Chris skiljer sig blir han desperat och tappar alla begrepp om rätt och fel. Det här är nog första gången jag ser en Woody Allenrulle som inte har en Woody Allenkaraktär. Vilket både var uppfriskande då man slapp en babblande, nervös liten man och lite tråkigt då en del av hans trademark försvann och det här på nåt sätt kunde vara en film av vem som helst. Dialogen är förstås klockren som vanligt och Woody prickar in karaktärerna på sedvanligt skarpsynt sätt. Som de flesta sentida Allenrullar är det här bra, men inte lysande. Scarlett är förstås så förtjusande så man kreverar och Jonathan gör en klockren prestation som den otrogne Chris. En sorts Talented Mr Ripley light skulle man kunna säga.

/Surskägget