Match Point

@@@

Vi har tidigare recenserat Scoop och Vicky Cristina Barcelona och då är det väl lika bra att vi tar det tredje samarbetet mellan Woody Allen och Scarlett Johansson också. Före detta tennisspelaren Chris (Jonathan Rhys Meyers) försöker komma upp sig i världen. Han jobbar på exklusiv klubb som tennistränare och träffar snorrika aristokraten Tom (Matthew Goode) som snart blir hans nya bästis. Innan Chris vet ordet av har han blivit en del av familjen, framförallt när han gifter sig med Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Kruxet är bara att Chris egentligen är kär i supersöta Nola (Scarlett Johansson) som råkar vara ihop med Tom. Trots detta lilla missöde dras Chris och Nola till varandra och när Tom dumpar henne inleder hon ett stormigt förhållande som älskarinna till Chris som gör allt för att bolla sina två kvinnor. När Nola blir gravid och kräver att Chris skiljer sig blir han desperat och tappar alla begrepp om rätt och fel. Det här är nog första gången jag ser en Woody Allenrulle som inte har en Woody Allenkaraktär. Vilket både var uppfriskande då man slapp en babblande, nervös liten man och lite tråkigt då en del av hans trademark försvann och det här på nåt sätt kunde vara en film av vem som helst. Dialogen är förstås klockren som vanligt och Woody prickar in karaktärerna på sedvanligt skarpsynt sätt. Som de flesta sentida Allenrullar är det här bra, men inte lysande. Scarlett är förstås så förtjusande så man kreverar och Jonathan gör en klockren prestation som den otrogne Chris. En sorts Talented Mr Ripley light skulle man kunna säga.

/Surskägget

The Painted Veil

@@

Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.

Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:

1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.

2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.

3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.

4. Filmen är alldeles för låååååångsam.

Utöver det är den helt okej.

/Surskägget

PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!