Sausage Party

@@@@@
HAHAHAHAHA!!!! Dra åt helvete vad kul det här var. Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk när jag först fick höra talas om den här filmen. En animerad rulle om korven Frank som blir lämnad i butiken av misstag när alla andra korvkompisar blir köpta av en människa och tagna till paradiset. Frank måste kämpa sig igenom både det ena och det andra för att också få komma till paradiset och på vägen dit inser han att allt är en enda stor lögn och att paradiset egentligen är rena rama helvetet för all mat. I ärlighetens namn låter det ju lite sådär. Men bakom detta står trion Seth Rogen, Jonah Hill och Evan Goldberg som gett oss otal komediklassiker och som med denna härligt sjuka animerade film har bjussat på ännu ett mästerverk inom komedigenren. Karaktärerna är kanon, dialogen riktigt smutsig och skitig och storyn långt mycket bättre och smartare än den låter när man sammanfattar den som jag gjorde nyss. Det är sjukt uppfriskande att se en animerad film där de svär mer än i alla Tarantinofilmer ihopslagna och som inte ens låtsas vara till för kidsen. Det här är en film för tonåringar och alla vuxna som har tonåringarnas sinne kvar. Rösterna görs bland andra av Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Salma Hayek, Anders Holm, Danny McBride, Edward Norton, Nick Kroll, Craig Robinson och Paul Rudd så man har onekligen samlat in ett gäng sköna människor som alla är klockrena i sina karaktärer som diverse matvaror. Avslutningsorgien där all mat ligger och knullar hejvilt kan vara det sjukaste och roligaste som visats på film. HAHAHAHAHAHA! Shit, nu blev jag sugen på att se om den.
/Surskägget

Moonrise Kingdom

@@
Wes Anderson kommer jag alltid älska för att han gav oss Rushmore och kanske framförallt mästerverket The Royal Tennenbaums. Men ska man vara ärlig har hans senare äventyr i registolen inte varit sådär jättemagiska som vi gärna skulle önska och som kritiker och hårdnackade Andersonfans vill göra gällande. Life Aquatic var sådär, Daarjeeling Limited något bättre utan att vara något mästerverk på långa vägar och här blir det knappt godkänt. Det börjar dock bra. Sakta men säkert nystas en historia upp där två 12-åringar blivit kära och nu bestämt sig för att rymma med en radda mer eller mindre oroliga vuxna efter sig. Tyvärr lyckas inte Anderson bygga vidare på den intressanta början och det som sett ut som en så lovande premiss faller sakta ihop i en rätt tramsig och farsartad andra halvlek som gör att jag nästan tappar intresset helt. Det är synd. Vi får väldigt mycket vi annars känner igen från Anderson. Varje bildruta är sjukt snygg, nästan som en liten tavla. Karaktärerna är känslomässigt störda och frånvända och ändå levande. Och komiken ligger och puttrar strax under den väldigt seriösa och dramatiska exteriören. Men det lyfter aldrig. Jag är ledsen, hade gärna sett att det blev ännu en helt magisk film. Som det är nu blir jag nästan lite förbannad.
/Surskägget
Vrångmannen bajsade på sig av lycka och har givetvis helt fel.

Birdman

@@@@@
Jag ser i snitt 300 filmer varje år. Det mesta hamnar i kategorierna "skit" eller "helt okej" och så är det några få som landar i "bra". Enda anledningen till att jag år efter år orkar plöja igenom så mycket film som är skit eller helt okej beror enbart på att man då och då hittar de där små guldkornen. Diamanten bland all smuts. Det är många faktorer som spelar in för att hitta mästerverket. Skådisarna ska vara bra förstås. Manuset. Regin. Men även det svårförklarade artistiska. Sättet regissören handskas med sitt medium och skapar inte bara film utan konst. Fight Club är en sådan film. Lost in Translation. Pulp Fiction. Black Swan. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Och som ni säkert förstått vid det här laget - Birdman. Det här är en fröjd för öga, öra och hjärna. Filmad i en enda lång tagning (ja jag vet att det är klippt givetvis, men fusket görs snyggt och närmast osynligt) är detta en historia om en före detta superstjärnas (briljant spelad av Michael Keaton) kliv rakt ner i en djup professionell och privat avgrund och sedermera hans uppstigning likt fågeln Fenix ur askan. Mer eller mindre all handling utspelar sig inne på en Broadwayteater där han kämpar för att sätta upp en pjäs som kan vara hans sista chans till att rädda karriären alternativt bli sista spiken i kistan. Runt honom har vi en uppsjö karaktärer där en riktigt teaterdiva i form av en lysande Edward Norton skiner tydligast. Keaton har länge varit en av mina favoritskådisar och det är fantastiskt kul att se honom i den här rollen där han verkligen får visa prov på vilken grym skådis han är. Norton är också en grym skådis och när han verkligen drar åt tumskruvarna som han gör här är han svårslagen. Naomi Watts, Emma Stone och Zach Galifianakis gör alla riktigt bra jobb, men det är Keaton och Norton som stjäl filmen. Rapp, intressant och naturlig dialog i kombination med ett skitsnyggt kamera-arbete och skådisar som verkligen levererar gör detta helt klart till 2014 års bästa film. Låt Oscarsstatyetterna hagla!
/Surskägget

@@@@
Håller med om allt som Surskägget skriver. Hittar inte riktigt fram till en femma i betyg, men fyran är mycket stark. Otroligt bra film. Otroligt.
/Vrångmannen

Stone

@@
Jävligt skum rulle som liksom inte har nån riktig poäng när eftertexterna väl börjar. Robert De Niro jobbar på fängelse och bestämmer vilka fångar som ska få chans att bli frisläppta före sin egentliga strafftid på grund av gott uppförande etc. Edward Norton är en smart och manipulativ snubbe som målar upp att han nu har lärt sig sina misstag och hittat Gud och Jesus. Milla Jovovich är Nortons sexiga och lite halvkorkade fru som gör allt – och vi menar allt – för att Norton ska få chansen att bli frisläppt. Ett triangeldrama börjar där vi främst får långa dialogscener mellan Norton och De Niro, och med två så skickliga skådisar är det verkligen mer än okej att glo på. Jovovich klarar faktiskt av att hålla jämna steg med grabbarna och visar också prov på att hon är duktigare skådis än vad hon kanske brukar få cred för i en roll som är bedrägligt enkel på papper men som hon faktiskt lyfter upp och får att kännas som levande och av kött och blod. Det här är helt enkelt en karaktärsdriven film som sakta puttrar på mot sitt slut. Som ett sidospår och underliggande genom hela filmen har vi ett religiöst tema som är viktigare för filmen än vad som egentligen ges sken av vilket främst bekräftas av slutbilden på De Niro där han ”ser ljuset”. Det finns ett budskap här. Kruxet är att regissören inte är tydlig med vilket budskap han vill få fram. Kvar är en intressant röra som inte engagerar lika mycket som den borde.
/Surskägget

The Bourne Legacy

@@

Första Bournerullen med Matt Damon gillade jag skarpt. Bra action, bra ös och ändå smart story (som vi förstås får tacka snubben som skrev boken filmen är baserad på, Robert Ludlum, för). Uppföljarna hade visserligen rätt bra actionsekvenser och allting som hände i filmerna kändes hyfsat förankrat i verkligheten (givetvis med vissa undantag som att Bourne överlever allt allt allt hela tiden, men hey, det är actionfilm vi snackar om trots allt) men samtidigt var de inte särskilt minnesvärda (skulle inte kunna återberätta handlingen i vare sig tvåan eller trean just nu) och kändes rätt poänglösa. Exakt samma problem lider den här filmen av också. Tanken är att introducera idén att Bourne inte var den enda agenten som genomgick det program som Bourne genomgick. Det finns flera supersoldater runtom i världen. En av dem är Aaron (Jeremy Renner) som blir jagad av sina uppdragsgivare då de vill städa upp efter Bourneskandalen i media och nu ska döda alla sina supersoldater. Katt-och-råttalek där Aaron ligger lite före hela tiden och när han blir konfronterad dödar han allt i sin väg. Vi känner igen konceptet från de tidigare Bournerullarna men det blir inte mer spännande för det. Inledande halvtimmen är dock riktigt bra och jag börjar där bygga upp en förhoppning om att detta kan bli riktigt bra. Sen följer bara en massa tråkigt som inte väcker mitt intresse överhuvudtaget, sen blir det världens längsta biljakt (som är tuff först, men efter tjugo minuter vill man bara att det ska ta slut) och sen är det slut. Ingen poäng, ingen mening. Två timmars film som man knappt minns när eftertexterna rullar.
/Surskägget

Moonrise Kingdom

@@@@

Wes Andersons filmiska alster är inte alltid så lätta att ta till sig. Det verkar vara lite älska eller hata över hans udda men stiliga estetik, knäppa persongalleri samt knepiga, ofta knappt märkbara humor. Jag tillhör en av dom som verkligen gillar hans filmer. Moonrise Kingdom är inget undantag. Ung kärlek på 60-talet, scouter, hemligheter, utanförskap och gemenskap, allt underbart paketerat med mycket humor och värme. Kända skådisar spelar mot typ (Bruce Willis, Edward Norton) eller bara fantastiskt (Frances McDormand, Tilda Swinton, Bill Murray). De unga kära nykomlingarna Jared Gilman och Kara Hayward är också väldigt bra. Moonrise Kingdom är mycket yta men lika mycket djup. Den är en fröjd att uppleva och man överraskas ständigt. Det finns ingen tillrättalagd formel i sagan här. Den är egen. Det slår mig nu att vi tidigare endast skrivit om en enda av Wes Andersons filmer. Synd och skam. Vi återkommer med en specialare om den här filmkonstnären snarast.

/Vrångmannen

The Painted Veil

@@

Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.

Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:

1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.

2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.

3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.

4. Filmen är alldeles för låååååångsam.

Utöver det är den helt okej.

/Surskägget

PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!

Death To Smoochy

@@@
Hahahahahaha! Hur har jag lyckats missa den här i alla år (kom 2002)? Danny DeVito regisserar Edward Norton, Robin Williams och Catherine Keener i en svart och skruvad komedi som absolut inte kommer falla alla i smaken men som på sina ställen är briljant och fantastisk. Första timmen sitter jag och tänker: "Vilken klockren fyra!" men under sista halvtimmen försvinner en hel del av den vassa eggen vilket till slut resulterar i en stadig och bekväm trea.
Robin Williams är barnprogramledaren Rainbow Randolph (hahahahaha!) som får sparken efter att FBI haffat honom för att ta emot mutor från föräldrar som vill ha med sina ungar i programmet. Istället anställs Smoochy the Rhino (Norton) som är en alltigenom helyllekille som käkar sojakorv och vägrar tjäna pengar på barnen genom att sätta sitt namn på en miljard produkter. Detta skapar stor oro hos maffian som får en härlig inkomst från just barn- och familjeprodukter. Därför bestäms det att Smoochy ska röjas undan. Samtidigt flippar Randolph och vill inget hellre än att döda Smoochy som han anser är skyldig till allt ont han själv råkar ut för. Ja ni hör ju själva! Älskar att man juxtaposerar barnprogram mot maffian och får det att se ut som att barnprogramledare är viktigare än att vara president mer eller mindre. Bitvis är det så skruvat och knäppt att det inte går annat än att garva läppen av sig. Bäst av allt är att DeVito skiter i att skriva mycket av grejerna på näsan på folk, antingen fattar man eller så fattar man inte. Tyvärr blir det som sagt ett lite för glatt och kul tuggummipopslut och det känns som att det kanske inte var med i manus från början.
/Surskägget

The Directors: Milos Forman del två - åren i USA

Milos Forman tog som sagt sitt pick och pack och flydde kommunistregimen i Tjeckoslovakien och begav sig till Hollywood för att sätta tänderna i lite riktiga stories. Här blommade han ut och skapade några av filmhistoriens riktigt stora mästerverk.

Gökboet
@@@@@
Ett ord. Mästerverk. Ett ord till. Helvete vad jävlars bra Jack Nicholson är (okej det där var typ sju ord). Han är så bra att det många gånger är lätt att glömma att han hade otroliga biroller runt sig. Danny DeVito, Brad Dourif, Christopher Lloyd och Louise Fletcher som onda sköterskan Ratched är alla fenomenala (många av dem var på den tiden dessutom helt okända, bland annat är det Dourifs allra första film). Har man aldrig sett Gökboet har man missat en viktig del av filmhistorien. En liten, stor film där allt från skådisar, manus, producenter och regissör bara faller på plats och lyckas fånga Ken Keseys magiska bok med samma namn klockrent. Ett måste.

Hair
@@@
Många förståsigpåare brukar säga att Hair tillhör en av världens bästa musikaler. Men nej, så bra är den inte. Dock är den naturligtvis långt ifrån dålig. Musiken rockar skönt, Treat Williams dansar på bord och kritiken mot Vietnamkriget är massiv. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för musikaler, samtidigt är det svårt att värja sig när musiken är så här bra (även om jag fortfarande är allergisk mot folk som bara brister ut i ”spontana” sång- och dansnummer). Tillhör inte min favorit bland Formans verk, men med jämna mellanrum är den inte alls fel att slänga på dvd-spelaren.

Ragtime
Ska vara riktigt bra (dessutom legenden James Cagneys sista film) men jag har dessvärre inte sett den.


Amadeus
@@@@@
Tillsammans med Gökboet är detta Formans största ögonblick. Musikgeniet Mozart porträtteras som en busig grabb som mest vill spänna på brudar och supa samtidigt som han naturligtvis kan skapa musik så underbar som få vare sig förr eller senare lyckats komma i närheten av. Han kommer ovetandes i luven på kungens musiker Salieri som hatar Mozart från dag ett av den enkla anledningen att Mozart är en tusen gånger bättre musiker. Det är storslaget, spännande, fantastiskt vackert, roligt och tragiskt. Trots alla olika känslor lyckas Forman balansera perfekt mellan dem och bjuder på en filmupplevelse långt utöver det vanliga. Gillar man inte Amadeus så gillar man fan inte film.

Valmont
@@
En annan version av betydligt populärare Dangerous Liasons. Istället för en elak Glenn Close får vi en elak Annette Bening och istället för en blasé John Malkovich får vi en blasé Colin Firth. Storyn är mer eller mindre den samma (elak och bitter kärring vill förstöra för ung och vacker tjej genom att via blasé och uttråkad adelsman förföra henne innan bröllop med annan man) med för en gångs skull drar inte Forman det vinnande kortet. Helt okej, men inte mer.


The People vs Larry Flynt
@@@@
Det var nog både en och annan som kliade sig i huvudet och undrade varför porrkungen Larry Flynt (som gett oss Hustler) skulle få sig en egen film regisserad av ingen mindre än Milos ”Gökboet” Forman som ju verkar vara allt Flynt inte är. Men Forman och Flynt har nog mer gemensamt än man vid första anblick kan tro. Forman kämpade i sin tidiga karriär mot censur och tvingades till slut fly sitt hemland till USA för att kunna göra den typen av film han ville och inte vad staten sa åt honom. Flynt har även han blivit utsatt för censurförsök, fega påhopp och sitter sedan många år tillbaka i en rullstol efter ett misslyckat mordförsök på honom. Filmen är förstås briljant. Forman fångar Flynts galna sidor liksom hans mer ömsinta. Skådisarna gör alla starka porträtt (Woody Harrelson som Flynt är fantastisk, Edward Norton som hans motvilliga advokat likaså, och till och med Courtney ”jag är sämst” Love rycker upp sig och bjussar på sin karriärs största och bästa prestation). Intressant porträtt av en hyfsat galen man.

Man on the Moon
@@@@
Ännu en biopic, den här gången om en av de mest underskattade komiska genierna av vår tid, Andy Kaufman. Många av hans skämt drog förstod ingen förutom han själv och några få inblandade vilket var precis så som Andy ville ha det. Till exempel skapade han en karaktär som han påstod var hans riktiga bästa kompis och som dök upp och var allmänt otrevlig mot allt och alla utan att folk visste att det var Andy. Sånt är lysande humor. Dessutom var han kung på att imitera Elvis Presley och brukade ofta använda sig av det i sin stand-up. Andy dog tyvärr i cancer innan han hann bli riktigt känd. Här spelas han av Jim Carrey som gör det strålande. Återigen har Forman tagit sig an en knasig och udda karaktär och skapat en varmhjärtad film som bör ses av alla.
/Surskägget

Pride & Glory

@@@
En film om korrupta snutar som är vildare, galnare och råare än de gangsters de ska sätta dit är alltid intressant att kolla på. Slänger man in Edward Norton, Colin Farrell och Jon Voight i mixen blir det riktigt intressant. En tät och spännande film som tyvärr inte riktigt når upp till den där fyran som den kanske egentligen borde. Mycket beror på längden. Det blir lite spretigt ibland när vissa birollskaraktärer ska utvecklas på bekostnad av att handlingen står blickstilla och stampar i ren frustration över att inte komma vidare. Hade man kapat den två och tio långa filmen till en och fyrtio tror jag på en klockren fyra. Vissa scener har en rå nerv och äkthetskänsla som kan bräda de bästa snut/gangsterfilmerna. Men eftersom att man måste se till helheten blir det helt enkelt aldrig så bra. Vill inte säga för mycket om handlingen förutom att det rör sig om korruption, knark, våld, pengar och svek i en salig röra. Extra kudos till Jon Voight som lyckas med det svåra konststycket att spela full trovärdigt. Ni vet, oftast blir det antingen lite väl fullascht i schtan eller så blir det lite jag-drack-en-lättöl-och-kallar-dig-för-min-bästa-kompis-redan. Men Voight hittar balansen helt underbart.
/Surskägget

Down In The Valley

@@@
Edward Norton spelar en lite märklig kille som verkar tro att han är den sista riktige cowboyen. Han hamnar i LA och blir kär i Evan Rachel Wood vars pappa David Morse är en lite halvvrång snut som inte har koll på sin tonårsdotter. Mitt i denna smet har vi yngre brorsan Rory Culkin som inte verkar ha hittat sin plats i livet än. I början är allt frid och fröjd, men snart visar Nortons karaktär upp en mörkare och mörkare sida och det dröjer inte länge innan våld och död följer.
Det jag framförallt gillar med filmen är stämningen regissören lyckats skapa. Det är en blandning av gammal westernrulle och thrillerdrama. Svårt att förklara men gör att filmen lyfter lite från övriga indierullar från USA. Snyggt också med den på nåt sätt överexponerade solen som skapar en känsla av intensiv sommar. Sedan skadar det förstås aldrig att ha Edward Norton i en huvudroll. Som vanligt övertygar han till 100% och även om storyn är lite tunn på sina ställen köper man mycket tack vare att man hela tiden vill se vad Norton ska hitta på härnäst. Filmen må vara en liten bagatell men en bra sådan.
/Surskägget

The Incredible Hulk

@@@@
Som en av tre personer i världen som faktiskt tycker att Ang Lees filosofiska och poetiska Hulkfilm är bra var jag lite ledsen över att man inte fortsatte med samma skådisar en vända till utan bestämde sig för en nystart á la Batman Begins redan efter en film. Men så kan det vara i Marvel/filmvärlden. Dock ökade förhoppningarna på att detta skulle vara bra när Edward Norton fick huvudrollen då han väldigt sällan misslyckas med ett projekt. Sedan kom första trailern på filmen och jag gav upp allt hopp då specialeffekterna var det sämsta jag sett sen mupparna. Meeeeeeen filmbolaget filade på detta in i det sista och nu måste jag säga att allting ser riktigt jävla snyggt ut. Norton är perfekt som en jagad och stressad Bruce Banner (han till och med anammar Bill Bixbys sätt att vara Bruce Banner) (och för er som inte vet är Bixby den som spelade Banner i teveserien från 70-talet, en teveserie Norton gillar väldigt mycket och som den här filmen anspelar på mest hela tiden). Det är en lång actionfest fast med hjärna. Storyn är mer än okej och Tim Roth är helt slut som skurken som Hulk slåss mot. Liv Tyler är som vanligt vacker nog att dö för, och William Hurt kliver in perfekt i rollen som General Ross som mest av allt bara vill att Hulks blod ska förvandla hela USA's soldater till nya hulkar som kan döda resten av världen. Det här rockar helt enkelt, och ja, den är betydligt bättre än Ang Lees version, även om jag fortfarande tycker att den är jävligt bra.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget

Dagens Hyllning

25th Hour - @@@@@

Jag har alltid haft lite av en hatkärlek till Spike Lee. Hans filmer är intressanta, välgjorda och gripande samtidigt som de ältar samma gamla rashat om och om och om igen (och då menar jag rashat från vita mot svarta, från svarta mot vita, från alla mot alla) som blir lite tjatigt i längden. Okej, jag fattar att läget i USA är bra annorlunda mot vad det är här hemma i Svedala, men ändå. Ibland vill man att en begåvad regissör ser utanför sina vanliga ramar. Och det är precis vad Spike gör här.


Handlingen är enkel. En man har dömts för narkotikabrott och ska infinna sig på morgonen dagen efter utanför fängelsets portar. Han har ett sista dygn i frihet innan han ska sitta sju år på kåken. Detta dygn ska han spendera med sina barndomsvänner, sin flickvän och sin pappa. Och även det gäng gangstrar han langat åt och som han nu vill bryta med.


Förutom att den här filmen har en helt lysande rollbesättning (Edward Norton, Philip Seymour Hoffman, Barry Pepper, Rosario Dawson, Anna Paquin och Brian Cox) som dessutom alla levererar skjortan av mer eller mindre alla sina prestationer någonsin är detta en visuellt underbar resa som i sin enkelhet är bländande vacker och en fantastisk hyllning till staden New York och människorna som bor där.


Jag har sett den här filmen flertalet gånger och den är fortfarande lika makalös. Manlig vänskap har sällan skildrats så bra på film som här. Det är mycket testosteron på ytan, men skrapar man bara det minsta på fasaden ser man alla känslorna som virvlar runt där innanför. Det här är en film att se, att minnas och se igen. En modern klassiker.


/Surskägget

The Incredible Hulk

@@@@-
När första teasertrailern släpptes på nätet blev jag förbannad. Effekterna såg ruttna ut och man fick ingen känsla alls för filmen. När den officiella trailern dök upp såg det bättre ut men förhoppningarna var låga. Ang Lees godhjärtade försök för fem år sen var mediokert men inte helt fel. Tyvärr låg tonvikten för mycket på en alltför komplicerad berättelse och det kändes liksom bara inte som Hulken trots en del maffiga scener (men får jag se en muterad jättepudel slåss mot Hulk igen..). Förhoppningarna var alltså låga och det fanns ingen intention hos mig att se filmen. Sen började jag läsa lite på nätet. Aint It Cool News hyllade den nya instansen, kritiken för övrigt var inte alls dum och då började man fundera.

Hulk är ju en gammal favorit och jag vill höra Hulken säga "Hulk krossa" vilket man inte fick i föregångaren. Det får man här. Mötet mellan stämningen från den gamla tv-serien (dom har till och med bakat in det gamla sköna tv-serietemat i filmmusiken som en nickning till fansen) och ett kioskvältar serietidningsavsnitt av idag är enastående välgjort. Edward Norton (som också varit med på ett manushörn) gör en bra Bruce Banner med valpig professorblick och en smula humor. Min blivande fru Liv Tyler (som Betty Ross) får tyvärr inte så mycket att göra utan agerar romantisk putläpp och ett lugn mot vår vän Hulk som bara förstör och förgör men helst vill vara ifred. Filmen har en mogen stämning, den säger ganska direkt att det här är för vuxna barn, den har en mörk touch och är rätt allvarlig i tonen vilket är rätt. Samtidigt håller den ett snabbt tempo och blir aldrig tråkig. Här har vi också, till skillnad från föregångaren, en riktig bad ass bad guy (Tim Roth) som gnisslar tänder och tycker att Hulk är en f***a. Lite som en nystart har dom valt bort Ang Lees gamla rulle som bakgrund och skapat sin egen (tänk nylanseringen av Batman). Naturligtvis nickar dom även mot kommande skurkar och kommande hjältar, allt för att fansen av Marvels universum ska ha något att smattra om. Kritiken man läst om att slutfighten (Hulk mot ... ) är för lång och tråkig stämmer inte. Den sparkar fan i mig stjärt! Snyggt foto, genomtänkt manus och överraskande bra effekter gör filmen till en liten pärla bland de annars rätt dassiga stora sommarfilmerna. Iron Man åt sidan så har det varit rätt kasst. Jag trodde ta-mig-fan det aldrig och att överraskas är ju den största filmupplevelsen. THE INCREDIBLE HULK LEVERERAR! Gå nu och se filmen för annars blir jag arg och ni kommer inte att gilla mig när jag är arg..

/Vrångmannen