Sausage Party

@@@@@
HAHAHAHAHA!!!! Dra åt helvete vad kul det här var. Jag ska erkänna att jag var sjukt skeptisk när jag först fick höra talas om den här filmen. En animerad rulle om korven Frank som blir lämnad i butiken av misstag när alla andra korvkompisar blir köpta av en människa och tagna till paradiset. Frank måste kämpa sig igenom både det ena och det andra för att också få komma till paradiset och på vägen dit inser han att allt är en enda stor lögn och att paradiset egentligen är rena rama helvetet för all mat. I ärlighetens namn låter det ju lite sådär. Men bakom detta står trion Seth Rogen, Jonah Hill och Evan Goldberg som gett oss otal komediklassiker och som med denna härligt sjuka animerade film har bjussat på ännu ett mästerverk inom komedigenren. Karaktärerna är kanon, dialogen riktigt smutsig och skitig och storyn långt mycket bättre och smartare än den låter när man sammanfattar den som jag gjorde nyss. Det är sjukt uppfriskande att se en animerad film där de svär mer än i alla Tarantinofilmer ihopslagna och som inte ens låtsas vara till för kidsen. Det här är en film för tonåringar och alla vuxna som har tonåringarnas sinne kvar. Rösterna görs bland andra av Seth Rogen, Kristen Wiig, Jonah Hill, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Salma Hayek, Anders Holm, Danny McBride, Edward Norton, Nick Kroll, Craig Robinson och Paul Rudd så man har onekligen samlat in ett gäng sköna människor som alla är klockrena i sina karaktärer som diverse matvaror. Avslutningsorgien där all mat ligger och knullar hejvilt kan vara det sjukaste och roligaste som visats på film. HAHAHAHAHAHA! Shit, nu blev jag sugen på att se om den.
/Surskägget

True Story

@@@
James Franco spelar en pappa som anklagas för att ha mördat hela sin familj. Jonah Hill spelar en journalist som precis fått sparken från New York Times efter att ha slirat lite med sanningen. Medan Francos karaktär höll sig på flykt i Mexiko använde han journalistens namn. Det visar sig att de är från samma delstat och Hill tar snart nog kontakt med Franco för att försöka förstå varför Franco valt just hans namn. Där påbörjas en knackig och konstig vänskap där Franco bit för bit berättar för Hill om vägen som ledde till morden. Franco försöker spela oskyldig och Hill försöker låtsas tro på honom. Dessa samtal ledde till slut fram till en bok med samma namn som filmen. Francos karaktär sitter fortfarande inom lås och bom och väntar på att hans dödsstraff ska verkställas. Franco och Hill har bra kemi och trots att detta till stor del är en film där två snubbar sitter och snackar med varandra är det underhållande mest hela tiden. En stabil film som dock inte bjussar på större överraskningar och som man både kan se och skippa.
/Surskägget

@@@
Håller med Surskägget. Välspelad och småintressant pratfilm. Konstigt att man kan se Franco och Hill i samma rum och glömma bort vilka dom egentligen är och skratta ihjäl sig. Bra jobbat på det viset.
/Vrångmannen

War Dogs

@@@@
Regissören Todd Phillips har ju bjussat på några av de senare årens roligaste filmer, Old School, Baksmällan och Due Date. Här berättar han en story baserad på verkliga händelser om två barndomsvänner som efter ett par års separation hittar varandra igen och genom lagom delar slump, tur och bluff lyckas vinna en av de absolut största vapenaffärerna i USA's historia. Sedan går allt givetvis käpprätt åt helvete. Jonah Hill prickar in ännu en fullträff som ena polaren och tankarna går till en blandning av hans karaktärer i Wolf of Wall Street, 21 Jump Street och Superbad. Han balanserar snyggt på gränsen mellan sympatisk och psykopatisk. Miles Teller som gjorde en grym roll i sjukt bra Whiplash häromåret levererar även han en klockren roll som andra halvan av polarduon och den karaktär som filmen i huvudsak fokuserar på att berätta historien igenom. Phillips navigerar skickligt mellan drama, komedi och actionsekvenser utan att tappa i tempo eller story. Grymt underhållande om två knäppa snubbar och ett upphandlingssystem i USA som är sjukt skevt.
/Surskägget

Hail, Caesar!

@
Nej. Nej. Nej. Bröderna Coens senaste duger inte till någonting. Vad sysslar dessa herrar med? Maken till tråkig och tröttsam (om än lite färgglad) "komedi" får man leta efter. Otroligt tjatig rulle om några "busiga" incidenter i Hollywood på 50-talet. Toppnamn som Scarlett Johansson, George Clooney, Tilda Swinton och Josh Brolin kastas här helt bort. Jonah Hill är toppbillad men är på riktigt med i 45 sekunder. Visst fnissade jag till en och annan gång och det finns ett par scener som sticker ut, men i princip hela Hail, Caesar! är ett stort förvirrande magplask. Jag såg den, tror jag, för nu är den borta. Poff bara. Fy fan. Jag blir så jävla förb...SKÄRPNING!
/Vrångmannen

The Invention of Lying

@@@
Tänk er en värld där ingen ljuger. Det existerar inga lögner. Folk kan inte ljuga om de så ville. Det innebär att alla alltid säger exakt det som poppar upp i skallen. Om man kommer på en blind date får man höra direkt att man inte var vad den andra förväntade sig och att det nu inte blir sex även om middagen är god. Det finns heller inga fiktiva böcker eller filmer. Ingen är kapabel att komma på nåt som aldrig hänt och som inte är sant. I denna värld lever Mark (Ricky Gervais). Han är rätt obetydlig och har inget sådär jättemycket att se framemot i livet. Till den dag då han helt plötsligt börjar ljuga. Med ens blir han som en Gud. Allt han säger, oavsett hur galet och utflippat, tar alla för absolut sanning i och med att det inte existerar lögner. Ska han nu manipulera världen och alla i den så att han får ära, rikedom och berömmelse? Eller ska han försöka göra världen till en bättre plats? Ricky Gervais bjussar som vanligt på mängder med garv och smart humor. Här är det inte bara skratt för skrattets skull utan även en hel del tanke bakom. Vilket filmen faktiskt lite förlorar på. Ibland vill man bara ha ett garv för att. Oavsett är det en skön och annorlunda komedi med bra biroller av Jennifer Garner, Jonah Hill, Rob Lowe, Tina Fey och allas vår favvokomiker Louis CK.
/Surskägget

22 Jump Street

@@@

Dårarnas julafton. Det är alltså dags för uppföljaren, därav 22 Jump Street. Skämten flyger som kulor, träffar och missar, högt och lågt. Ibland är det skitkul och det är aldrig tråkigt. Jonah Hill och Channing Tatums kemi är grundad i cement. Ice Cube har en större roll och stjäl scener som den arga polischefen. Det är väldigt fånigt och självrefererande vilket funkar i en sådan här rulle (de driver konstant med hur uppföljare alltid är dyrare men sämre hahahaha!). Inget nytt under solen men härlig underhållning för stunden, precis som ettan. Missa inte eftertexterna!

/Vrångmannen

The Wolf of Wall Street

@@@@@

Egentligen är det lite löjligt att det dröjt ända till nu för oss att recensera en av förra årets bästa filmer (om inte till och med den bästa). Direkt efter att man klev ut från biosalongen ville man springa in och se den igen. Tre timmar kändes som tre minuter. Komedi, drama, action, spänning, knark och sex. Allt det där, allt det där. Precis så här bra blir det när några av världens absoluta bästa inom sina yrken får alla pengar de behöver för att berätta en story som är lite för knäpp men sann. Leo DiCaprio spelar huvudrollen som galningen och Wall Streethajen Jordan Belfort som under tidiga 90-talet lekte rövare och roffade åt sig för mycket pengar från de rika och gav till sig själv (och några få lyckligt utvalda polare). Hela tiden rörde sig Belfort i lagens gråzon med jämna utflykter till det som var direkt olagligt. Som han uttryckte det när någon av hans säljare blev tveksamma till att driva igenom en olaglig affär: ”Var ser du hellre att pengarna är, i deras eller din ficka?”. Största fickan tillhörde dock Belfort själv givetvis. Och som det spenderades. Kokain, lyxyachter, superlyxherrgårdar, lyxfru, älskarinnor, sportbilar etc osv. Inte så illa av en grabb som knappt tagit sig genom plugget som liten. Dock besitter Belfort ett munläder utan dess like och kan sälja sand i Sahara. Scorcese regisserar DiCaprio som fångar galenskapen perfekt (jag har även läst Belforts självbiografi på vilken filmen är baserad och den är inte ens hälften så bra även om den innehåller en hel del mer tokiga knarkupptåg) och i birollerna ser vi Jonah Hill, Margot Robbie, Matthew McConaughey, Rob Reiner och Jon Favreau som alla levererar maximalt. Framförallt Hill och McConaughey ger några av sina livs bästa roller här (även om McConaughey vann en Oscar för en annan rulle borde han fått en för den här också). Jobbar man som säljare måste man se den här filmen, allt annat är tjänstefel, däremot är den sjukt underhållande för alla andra också.

/Surskägget

@@@@@
Makalöst jävla skitbra. Allt det där, allt det där.
/Vrångmannen

3 x garv till jordens undergång

Rapture Palooza
@@@
På med boxhandskarna för det är dags att ge bibeln en omgång! Lindsay (Anna Kendrick) och Ben är unga, kära och lever ett vanligt vardagsliv. Plötsligt en dag försvinner hälften av jordens befolkning rakt upp i luften. För de som är kvar väntar helvetet på jorden då djävulen (Craig Robinson hahaha!) dyker upp och börjar bestämma. Anna Kendrick är alltid en fröjd att se. Hon tillför något skönt knäppt och busigt till det hela, lite som i Pitch Perfect. Rapture Palooza är kanske inte bioduksmaterial och förmodligen inte en film för alla men jag tycker den är rätt skoj och annorlunda. Du kan ha mycket tråkigare framför dumburken en regnig söndag. Ge den en chans.
/Vrångmannen

The World's End

@@@+

Simon Pegg, Nick Frost och Edgar Wright är tillbaka med den tredje delen i ”Cornettotrilogin” (de första två var Shaun of the Dead och Hot Fuzz). Ett gäng 40-åringar återvänder till den lilla staden där de växte upp. De ska fullfölja ”The Golden Mile” som de misslyckades med som tonåringar. Tolv pubar, tolv pints. Allt står dock inte rätt till i byn och våra vänner hamnar snart i trubbel av episka proportioner. Sci-fi-action-komedi i samma anda som föregångarna i trilogin. Det är bitvis skitkul och full fart hela tiden men samtidigt tycker jag att The World’s End är den svagaste av rullarna. Den känns helt enkelt en smula trött ibland. Nåja, ska inte klaga. Bra men borde varit bättre. /Vrångmannen

This Is the End

@@@@@
Hahahahahahahahahahahahahahahahaha....HAHAHAAHAHAHAHAHAHAA!!!!
/Vrångmannen

@@@@@
HAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAAH!
/Surskägget

The Watch

@@@@

HAHAHAHAHAHAHAHA! Vad fan hände precis!?!?! Exakt vad i helvete var det där?!?!?!?! HAHAHAHAHAHAHA! Vilken underbart sjukt och skruvad rulle det här är. Den här filmen bör verkligen upplevas utan att man vet alltför mycket om den. Låt mig bara säga att Vince Vaughn är fantastiskt rolig i sin vanliga roll som sig själv (lite lagom dryg, översittaraktig och egocentrisk), Ben Stiller är kanon i sin vanliga roll som sig själv (stissig, extremt regelmässig och torr), Jonah Hill är underbar som kaxig, tuff och helt slut och nya bekantskapen Richard Ayoade (ni har kanske sett honom The IT Crowd vilket var en teveserie jag aldrig följde) är sjukt jävla rolig som utspejsad snubbe. De här fyra bildar ett medborgargarde som åker runt om nätterna och håller uppsikt över sin lilla stad där det skett en del mystiska mord som polisen inte verkar kunna göra nåt åt. Målet är att sätta dit mördarna och bli hjältar samtidigt som de kommer bort hemifrån en stund. Och givetvis är polisen mindre nöjd (och sjukt dryga mot dem också, kolla in Will Forte i en liten biroll som är roligast hahahahahaha!). Från typ första till sista sekund är det vansinnigt roligt, vansinnigt underhållande och helt enkelt bara vansinnigt. Mer säger jag inte för som sagt, det här är en film som gör en sån jävla vändning mitt i och bara blir nåt helt annorlunda än vad man först trodde. HAHAHAHAHAHA! Fantastiskt!
/Surskägget

21 Jump Street

@@@@
För alla er som minns teveserien från då det begav sig får säkert samma rosa skimmer av nostalgisk lycka när ni tänker tillbaka på de tuffa snutarna som infiltrerade olika high schools på jakt efter droger, mördare och gängmedlemmar. Johnny Depp fick sitt stora genombrott via serien och det var ett måste att följa alla avsnitt. Och nu en i runda slängar 25 år senare gör man en filmatisering av serien. Precis som med Starsky & Hutch där teveserien var actiondrama och filmen actionkomedi har man gjort samma sak här. Visst fanns det små komiska stunder i Jump Street på teve, men det var främst ett actiondrama man var ute efter. I filmatiseringen drar man på humorväxlarna mellan actionsekvenserna istället. Och det gör man rätt i då det helt klart blir mer lättsmält och underhållande vilket är precis vad man vill ha av en sommarrulle. I teveserien var det Depps karaktär Tom Hanson och hans kollega Doug Penhall (Peter DeLuise) vi främst fick följa. I filmen har deras mantlar axlats av Jonah Hill och Channing Tatum. Grabbarna har bra kemi och vi köper deras småbråk med varandra precis som det ska vara i en buddy movie. Det är väldigt uppenbart att alla inblandade i produktionen är väldigt medvetna om att detta ska tas med en klackspark och glimten i ögat. Lite för medvetna t o m då en del skämt blir lite väl meta även för mig. T ex när Ice Cube i rollen som arga poliskaptenen som bossar över Jump Street kliver in och säger att han är en kliché för att han är svart och arg men att det är okej att ta till sig sin kliché ibland. Sedan är han den argaste poliskapten du sett i ditt liv. Han skriker och svär hela tiden hahahahaha vilket är kanon men de skulle skippat hela klichésnackat för det är så uppenbart varför man skrev in det i manus. Lite såna grejer poppar upp ett par gånger genom filmen och drar ner lite på betyget. Annars är det bara att luta sig tillbaka och njuta av lite bus och lite pangpang och hålla ögonen öppna efter cameos av nästan samtliga huvudskådisarna från teveserien.
/Surskägget

@@@
Ja, det här är väldans skoj för stunden. Jonah Hill och Channing Tatum är ett skönt radarpar och filmen är rolig nästan hela tiden. Har inget mot klichésnacket som Skägget tyckte var lite onödigt. Det är en sån rulle som vet att den är en sån rulle som vet att etc. Busigt med några gross outskämt, några galna bi-karaktärer och lite skojig och våldsam action. Absolut sevärd actionkomedi baserad på tv-serie även om jag faktiskt föredrar filmatiseringarna av Charlie's Angels där det bjuds på ännu gladare bus och mer knäppaction.
/Vrångmannen

The Sitter

@@@

Här har vi tagit gamla sköna 80-talsstänkaren Adventures in Babysitting (En Natt på Stan) med Elisabeth Shue och gjort om den till 2010-talet och slängt in Jonah Hill i Shues roll. Nej, det är ingen remake men helt klart har manusförfattarna sett 80-talsrullen mer än en gång och The Sitter följer samma mall. Barnvakt (Hill) måste av olika anledningar åka in från trygga villaförorten in till stora, stygga, farliga storstaden. Han måste dessutom ta med sig ungarna då det är hans jobb att vakta dem. Givetvis går allt som kan gå fel just fel. De får en galen knarkkung (en helt slut Sam Rockwell) med mord i sinnet efter sig, bilen blir stulen, Hill åker på stryk (och mer än en gång) och de tre ungarna har varsitt litet avsnitt där just deras egenhet visas upp. Det här är ganska mycket by-the-book. Vi har sett det förr, kommer förmodligen se det igen och smågarvar oss lite varsamt igenom filmen med ett par större gapflabb här och där. Ibland räcker det till en trea.

/Surskägget

Moneyball

@@
En rulle om baseball som var nominerad för bland annat Bästa Film, Bästa Manliga Biroll (Jonah Hill), Bästa Manus Baserad På Förlaga och Bästa Manliga Skådespelare (Brad Pitt) trodde jag skulle vara riktigt bra. En sån skön sportrulle som via sporten belyser livets jobbigheter och roligheter och knyter ihop allt i en enda härlig feelgoodröra. Istället får vi en film om en baseballstatistik och hur en ekonomisk formel påverkar vilka spelare ett förlorande lag med liten budget kan köpa in och bli vinnare. Hur i hela helvetet gör man baseballstatistik sexigt? Svaret är enkelt. Det gör man inte. Filmen puttrar på i strax över två timmar och ingenting av värde händer. Visst, Brad Pitt (som för övrigt börjar se mer och mer ut som Robert Redford) är bra i rollen som General Managern som vågar chansa på ett nytt sätt att värva spelare, men han har gjort betydligt bättre roller förr och intresset hålls definitivt inte uppe i två timmar bara för att han är bra i rollen. Att Hill var nominerad tycker jag är lite märkligt. Han sitter mest där och gör inte så mycket väsen av sig alls. En rätt seg och ganska trist rulle som möjligtvis de mest inbitna baseballfansen kan gilla. Vi andra gör bäst i att hålla oss undan.
/Surskägget

@@@@
Så kan man ju se på saken. Eller också så kan man t.ex tycka att det här är välspelat, charmigt med en grym dialog, lågmäld humor och skönt tempo. Jag gillar inte baseball och kan knappt någonting om sporten men det stoppade mig inte från att gilla det här som fan. Steven Zaillian och Aaron Sorkin, två tunga manusförfattare i drömfabriken, jobbar här i team. De pekar inte bara mot läktarna utan slår en fantastisk home run. Sjukt bra frulle alltså trots att den handlar om vad som försigår bakom kulisserna på den ganska tradiga sporten.
/Vrångmannen

Get Him To The Greek

@@@@
Rawknroll muthafuckers! HAHAHAHAHAHA! Så här ska en slipsten dras. Russel Brand repriserar sin karaktär, rockstjärnan Aldous Snow, från filmen Dumpad och gör det alldeles lysande. Jonah Hill är skivbolagskillen som vill sparka liv i Aldous karriär som legat på dekis och åker till England för att hämta honom. På väg tillbaka till LA super Aldous ner Jonah så många gånger att han spyr i fan nästan varje scen. HAHAHAHAHA! Mer spyor på film, speciellt när det sker mitt på ett diskogolv för att sen börja supas igen. Tror aldrig jag sett nån spela full så övertygande som Hill så han måste varit packad hälften av tiden. Och bäst av allihop är P Diddy som galen skivbolagsdirektör. Ja du läste rätt. Gamle Puff Pappa. P Diddy Liddy Hiddy Middy Giddy. Piddy. The fool. HAHAHAHAHAHA! Har inte sett nån som är så slut i en film sen jag såg Will Ferrell sist. Ge Puffy the hiphopslayer alla komiska roller nånsin igen för karlen är heeeeeelt slut. Helt. Den tomma blicken. De galna replikerna. Den totala ignoransen inför andras liv och känslor. Det är klassisk Will Ferrell och D-Piddy levererar till max. Helt slut karln. Funderade länge på att slänga en femma på den här moderna klassikern, men mot slutet tappar man en hel del tempo och så ska det mysas och gosas och det blir fyra slut innan filmen tar slut precis som i Return of The King (Death! Death! DEATH!!!!).
/Surskägget

Megamind (3D)

@@@

Liksom Stålmannen skickas Megamind som liten bebis från sin döende planet till oss på jorden. Samtidigt skickas från grannplaneten en annan liten bebis som liksom Stålmannen får alla möjliga superstyrkor och blir älskad av alla i Metro City. Megamind blir uppfostrad av en bunt fångar på fängelset där hans rymdraket råkar hamna och inser att hans kall i livet är att bli en superbrottsling som kämpar mot Metro Man. Självklart vinner alltid Metro Man alla fighter tills en dag när Megamind besegrar Metro Man och lyckligt tar över Metro City. Men säg den lycka som varar. Snart inser Megamind att varje superskurk behöver en superhjälte att kämpa mot annars blir livet innehållslöst. Därför skapar han Titan, en ny superhjälte som dock visar sig vara så långt ifrån hjälte man kan komma. Och det finns aldrig plats för två superskurkar i samma stad det vet väl alla?

Filmen är liksom de flesta animerade rullarna som kommer ut nu, speciellt i 3D, skitsnygg. 3D-effekterna bjussar på det där extra djupet på bioduken och både karaktärer och miljöer ser löjligt bra ut. Handlingsmässigt är det okej. Vi snackar en hyllning till de gamla superhjältarna och allt är gjort med både stort kunnande och stort hjärta till genren. Nyskapande är det dock inte även om man försökt se det utifrån skurkens perspektiv istället för hjältens. Småmysig och smårolig med ett par schyssta actionsekvenser. Det räcker absolut till en trea. Röster av Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och Jonah Hill bland andra.

/Surskägget

Funny People

@@@

En av mina favoritkomiker genom tiderna, Adam Sandler, spelar en superkänd komiker som precis får reda på att han har en sällsynt variant av blodcancer och att hans chanser att överleva är rätt minimala. Han inser att han inte har några riktigt nära vänner, och den kvinna som nästan blev hans fru (spelad av Leslie Mann) en gång i tiden lever nu ihop med en annan man (spelad av Eric Bana). För att råda bot på sin misär ger han sig en kväll ut på stand-upklubb men upptäcker att hans material är för dåligt. Istället upptäcker han en ny, kämpande komiker (Seth Rogen) och anställer honom att skriva material för en sorts stand-upcomeback. Det dröjer naturligtvis inte länge innan vänskap uppstår, Rogen får Sandler på fötter och Sandler börjar ta tag i sitt återstående liv. Regissör Judd Apatow har rattat/proddat många av de senaste årens supersuccéer som 40 Year Old Virgin och Knocked Up. Men till skillnad från de nyss nämnda filmerna verkar Apatow vilja för mycket med den här. Det blir liksom tre filmer i en (pruttkomedi, cancerdrama och kärleksdrama) och han borde ha ansträngt sig mer på manusstadiet att koncentrera materialet till en inriktning. Nu blir det lite splittrat och därmed också inte riktigt så bra som det har potential att vara. Sandler och Rogen är dock klockrena som radarpar och jag skulle absolut inte ha nåt emot att se mer av dem tillsammans i kommande filmer.

Vrångmannen tyckte väl ungefär typ likadant.

/Surskägget

Grandma's Boy

@@@@

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Som filmälskare utsätter man sig för en mängd jävla skitfilmer i ur och skur i jakt på den där överraskningen som får en att brista ut i ett sång- och dansnummer du inte sett sen Singin' In The Rain. Grandma's Boy hade jag långt innan jag såg den redan placerat i facket "ännu-en-b-komedi-som-förmodligen-inte-är-kul-men-eftersom-att-jag-inte-orkar-se-om-Old-School-igen-så-får-det-väl-bli-den-här-till-ett-par-bärs" (ja, jag har ett sånt mentalt fack för vissa filmer, vaddå då!). Och Halleluja! Det här var exakt den överraskningen jag väntat och längtat efter så länge nu. Adam Sandler producerar så visst borde jag förstått att den skulle vara betydligt bättre än de flesta andra lågbudgetruller, men trodde liksom ändå inte riktigt på den tills jag såg den. Alex (Allen Covert en av Sandlers många roliga polare som alltid är med i små biroller i Sandlers filmer) är en tevespelstestare som mest sitter och spelar tevespel och röker braj till den dag han blir vräkt. Inte nog med att han är tvungen att flytta hem till farmor och hennes två gamla väninnor, han får en ny supersnygg kvinnlig chef på jobbet som inte verkar falla för hans glada charm. Dessutom är spelutvecklaren JP (Joel Moore från Avatar) helt slut i huvudet och verkar vilja förstöra så mycket han kan för Alex. Kring detta upplägg får vi 90 minuters skrattfest. De flesta birollskaraktärerna känner vi igen från Sandlers rullar och dessutom får vi lite sköna cameos från Rob Schneider (hahahaha hans fastighetsägare är otrolig!!!) och David Spade (heeeeeeeeeeelt slut som snorkig kypare på veganhak hahahahaha!). Allt jag gillar och vill se i en komedi fick jag precis i denna härliga lilla pärla. Lite sexskämt, lite brajskämt, lite tutte, lite kärlek och en skurk som är helt jävla bängslut i skallen! HAHAHAHAHAHAHA! Se den, se den, seeeeeeeeeee deeeeeeeeeeeen!

/Surskägget

@@
Det här är kanske en av världens mest roliga tråkiga filmer. Det finns mängder med sköna gags och skämt, men i det stora hela är det inte mycket mer än en knappt okej film. Förmodligen har det att göra med huvudrollsinnehavaren Allen Covert (biroll i de flesta Adams Sandlerfilmer) vars charm ligger i att han är helt utan charm. Rätt usel skådis är han också, men han drar många sköna vitsar och mycket av komiken ligger som sagt i att han är helt tom och slut. Några små cameos från komedifolk som David Spade och Rob Schneider. Är man inget pruttkomedifan kan man helt klart hoppa över den här, samtidigt är det så mycket busigt och roligt som händer så man bör kanske se den ändå.
/Vrångmannen (inspirerad av en sann händelse)

Funny People

@@@

Det låter ju som ett genidrag. Regissören Judd Apatow gör en film om stand-up comedy och livet. Han plockar in Adam Sandler i sitt vanliga stall av skådisar (Leslie Mann, Seth Rogen, Jonah Hill) och då ska vi ha en av fjolårets roligaste komedier. Inte riktigt. Sandler spelar en bitter stand-upkomiker som fått reda på att han har en dödlig sjukdom. Han plockar in aspiranten Seth Rogen för att få hjälp med sitt material då han knappt orkar skriva något själv och vänskap uppstår. Funny People har en allvarligare ton än de rullar vi är van vid av Apatow även om jag tycker att både 40-year old virgin och Knocked Up även har sina seriösa stunder. Funny People är trots allt riktigt rolig och lyckas vara det trots det allvarliga ämnet eller kanske t o m på grund av det. Eftersom er käre Vrångman egentligen är en känslig kille så har han svårt för att skratta för att i samma stund få en klump i halsen och då åker den norrländska försvarsmekanismen på och betyget sänks en smula, även om filmen egentligen förmodligen förtjänar bättre. Så är det. Klart så. Vad fan glor ni på?!

/Vrångmannen

Strange Wilderness

@
På papperet lät det fantastiskt. Steve Zahn (National Security, Chain of fools m.fl), som är en rolig kille men ofta hamnar i crappiga rullar gör vad han kan för att rädda den här dyngan. När hans djurprogram för TV börjar tappa tittarsiffror ger han sig av ut i skogen med ett gäng pårökta medlemar i filmteamet för att hitta Bigfoot. Osammanhängande dravel med tre hyggliga skämt under 90 minuter sen är man förbannad. Jonah Hill (Superbad) är skojig men ändå bortkastad i den här produktionen. Om det finns lite timing, hjärta och glädje bakom en pruttkomedi förlåter jag det mesta. Den här har inget.
/Vrångmannen

@@@
Vrångmannen såg nog inte samma film som jag gjorde. Redan att detta är producerat av Adam Sandlers produktionsbolag ger filmen en kvalitetsstämpel direkt. Att vi sen ser många av Sandlers trogna birollsinnehavare i mer eller mindre större roller här gör inte saken sämre. Håller med Vrångmannen i att han tjocka killen från Superbad är roligast, men glöm inte heller han tjocka killen från Beerfest som drar ett par sköna gags. Visst skulle man kanske önska att de större garven kom tätare, men faktum är att om du har en film där Steve Zahn fastnar med kuken i halsen på en levande kalkon så är den ändå alltid helt okej.
/Surskägget