Trouble With the Curve

@@@
Clintan må vara äldre än de flesta mumier men sätt honom framför en kamera och han får direkt en glimt i ögat som gör att du direkt måste älska honom. Det här är första rollen sedan Gran Torino 2008 och förmodligen hans sista. Vad fan, snubben fyller 84 bast i år. Känns som att han har gjort sitt nu liksom. Jag är lite tudelad. På ett sätt är jag glad att man fick se honom i ytterligare en film. Clintan är Clintan och man gillar ju att se honom. På ett annat sätt önskar jag att Gran Torino blivit sista rullen då den är betydligt bättre än denna rulle. Karaktärerna i både GT och denna är annars rätt lika. Gamla buttra gubbar som lufsar runt och muttrar vrångheter större delen av dagarna men som givetvis har hjärtat på rätt ställe. Clintan gör rollen så bra så man nästan börjar misstänka att det är så han är privat. Utöver karaktären har filmerna inget gemensamt. Det här är en baseballrulle där Clintan är gammal värvare till proffsligan. Han är grym på att hitta talangerna och utveckla dem rätt så att de blir stora spelare. Men laget han jobbar för börjar mer och mer lita på datorer istället för Clintan och när han satsar sin peng på en helt okänd talang ingen hört talas om istället för high schoolstjärnan är det fler än en som tror han är knäpp och att han bör få sparken. I denna veva försöker hans dotter (Amy Adams) komma sin gamle far närmare. Släng in Justin Timberlake i biroll som Adams kärleksintresse och då får en helt okej rulle som på intet sätt är något mästerverk men som är helt okej som svanesång.
/Surskägget

Moneyball

@@
En rulle om baseball som var nominerad för bland annat Bästa Film, Bästa Manliga Biroll (Jonah Hill), Bästa Manus Baserad På Förlaga och Bästa Manliga Skådespelare (Brad Pitt) trodde jag skulle vara riktigt bra. En sån skön sportrulle som via sporten belyser livets jobbigheter och roligheter och knyter ihop allt i en enda härlig feelgoodröra. Istället får vi en film om en baseballstatistik och hur en ekonomisk formel påverkar vilka spelare ett förlorande lag med liten budget kan köpa in och bli vinnare. Hur i hela helvetet gör man baseballstatistik sexigt? Svaret är enkelt. Det gör man inte. Filmen puttrar på i strax över två timmar och ingenting av värde händer. Visst, Brad Pitt (som för övrigt börjar se mer och mer ut som Robert Redford) är bra i rollen som General Managern som vågar chansa på ett nytt sätt att värva spelare, men han har gjort betydligt bättre roller förr och intresset hålls definitivt inte uppe i två timmar bara för att han är bra i rollen. Att Hill var nominerad tycker jag är lite märkligt. Han sitter mest där och gör inte så mycket väsen av sig alls. En rätt seg och ganska trist rulle som möjligtvis de mest inbitna baseballfansen kan gilla. Vi andra gör bäst i att hålla oss undan.
/Surskägget

@@@@
Så kan man ju se på saken. Eller också så kan man t.ex tycka att det här är välspelat, charmigt med en grym dialog, lågmäld humor och skönt tempo. Jag gillar inte baseball och kan knappt någonting om sporten men det stoppade mig inte från att gilla det här som fan. Steven Zaillian och Aaron Sorkin, två tunga manusförfattare i drömfabriken, jobbar här i team. De pekar inte bara mot läktarna utan slår en fantastisk home run. Sjukt bra frulle alltså trots att den handlar om vad som försigår bakom kulisserna på den ganska tradiga sporten.
/Vrångmannen

2 x Linklater

Richard Linklater har jag alltid beundrat just för att han gjorde det alla strävande filmskapare vill göra. Han satte orden på pränt och sprang ut och filmade hur liten budget han än hade. Slacker, Dazed & Confused, Before Sunrise och SubUrbia var små, enkla filmer med mycket (oftast väldigt bra) dialog som är otroligt charmiga var och en på sitt sätt. Sedan fick Hollywood upp ögonen för denna indieregissör och plötsligt vet jag inte om det var så bra längre. Visst, man får ge Linklater att han fortfarande vågar chansa och testa nya grepp (Tape, Waking Life, A Scanner Darkly) även om det är med blandat resultat men överlag tycker jag han tappat mycket av sitt hjärta sedan han blev storbudgetsnubbe. Låt oss titta på två av hans kommersiellt sett största framgångar.

School of Rock

@@

Jack Black är flummig musiker som genom slump hamnar som vikarie på fin skola där han självklart inte egentligen passar in alls. Han inser snart att ungarna är musikaliskt begåvade och bildar ett rockband med dem samtidigt som han lär dem viktiga sanningar om livet genom musiken. Filmen har rent generellt blivit tokhyllad, men jag ser inte riktigt mästerverket alla pratar om. Jack Black är som en kliché av sig själv, och även om han fixar några sköna garv slänger jag hellre på första Tenacious D-skivan än att se honom här. Storyn är klassisk familjefilm 1A och bjussar inte på några överraskningar överhuvudtaget. En okej rulle som borde varit betydligt bättre. Linklater kan sin rockhistoria och bjussar på massa bra musik men det hjälper inte. Var är själen och hjärtat från Dazed & Confused? Var? VAAAR?!?!?! Tyvärr planeras det en School of Rock 2. But why.

Bad News Bears

@@

Jag är nog ganska snäll när jag bjussar på en tvåa i betyg för egentligen är det här rätt unket. Men jag gillar Billy Bob Thornton som grinig alkis (tänk samma karaktär som i Bad Santa) (ja det är faktiskt samma manusförfattare till både Bad Santa och den här) och första halvtimmen är han full och vrång mest hela tiden. Sen nyktrar han till och det är då filmen blir tråkig. Pisstråkig faktiskt. Han coachar ett ungdomslag i baseball, vi har alla klassiska karaktärer vi knappt orkar med (asiatiska mattesnillet, kaxiga lillen, feta björnen, handikappssnubben, blyger och coola grabben) och naturligtvis Greg "jisses-vad-jag-är-trist" Kinnear som konkurrerande coach vars lag Thorntons möter i första matchen och finalen. Nej, det är fan inte en tvåa det här. Det är en etta. Usch!

/Surskägget