2 x Linklater

Richard Linklater har jag alltid beundrat just för att han gjorde det alla strävande filmskapare vill göra. Han satte orden på pränt och sprang ut och filmade hur liten budget han än hade. Slacker, Dazed & Confused, Before Sunrise och SubUrbia var små, enkla filmer med mycket (oftast väldigt bra) dialog som är otroligt charmiga var och en på sitt sätt. Sedan fick Hollywood upp ögonen för denna indieregissör och plötsligt vet jag inte om det var så bra längre. Visst, man får ge Linklater att han fortfarande vågar chansa och testa nya grepp (Tape, Waking Life, A Scanner Darkly) även om det är med blandat resultat men överlag tycker jag han tappat mycket av sitt hjärta sedan han blev storbudgetsnubbe. Låt oss titta på två av hans kommersiellt sett största framgångar.

School of Rock

@@

Jack Black är flummig musiker som genom slump hamnar som vikarie på fin skola där han självklart inte egentligen passar in alls. Han inser snart att ungarna är musikaliskt begåvade och bildar ett rockband med dem samtidigt som han lär dem viktiga sanningar om livet genom musiken. Filmen har rent generellt blivit tokhyllad, men jag ser inte riktigt mästerverket alla pratar om. Jack Black är som en kliché av sig själv, och även om han fixar några sköna garv slänger jag hellre på första Tenacious D-skivan än att se honom här. Storyn är klassisk familjefilm 1A och bjussar inte på några överraskningar överhuvudtaget. En okej rulle som borde varit betydligt bättre. Linklater kan sin rockhistoria och bjussar på massa bra musik men det hjälper inte. Var är själen och hjärtat från Dazed & Confused? Var? VAAAR?!?!?! Tyvärr planeras det en School of Rock 2. But why.

Bad News Bears

@@

Jag är nog ganska snäll när jag bjussar på en tvåa i betyg för egentligen är det här rätt unket. Men jag gillar Billy Bob Thornton som grinig alkis (tänk samma karaktär som i Bad Santa) (ja det är faktiskt samma manusförfattare till både Bad Santa och den här) och första halvtimmen är han full och vrång mest hela tiden. Sen nyktrar han till och det är då filmen blir tråkig. Pisstråkig faktiskt. Han coachar ett ungdomslag i baseball, vi har alla klassiska karaktärer vi knappt orkar med (asiatiska mattesnillet, kaxiga lillen, feta björnen, handikappssnubben, blyger och coola grabben) och naturligtvis Greg "jisses-vad-jag-är-trist" Kinnear som konkurrerande coach vars lag Thorntons möter i första matchen och finalen. Nej, det är fan inte en tvåa det här. Det är en etta. Usch!

/Surskägget