Gökboet@@@@@
Ett ord. Mästerverk. Ett ord till. Helvete vad jävlars bra Jack Nicholson är (okej det där var typ sju ord). Han är så bra att det många gånger är lätt att glömma att han hade otroliga biroller runt sig. Danny DeVito, Brad Dourif, Christopher Lloyd och Louise Fletcher som onda sköterskan Ratched är alla fenomenala (många av dem var på den tiden dessutom helt okända, bland annat är det Dourifs allra första film). Har man aldrig sett Gökboet har man missat en viktig del av filmhistorien. En liten, stor film där allt från skådisar, manus, producenter och regissör bara faller på plats och lyckas fånga Ken Keseys magiska bok med samma namn klockrent. Ett måste.
Hair@@@
Många förståsigpåare brukar säga att Hair tillhör en av världens bästa musikaler. Men nej, så bra är den inte. Dock är den naturligtvis långt ifrån dålig. Musiken rockar skönt, Treat Williams dansar på bord och kritiken mot Vietnamkriget är massiv. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för musikaler, samtidigt är det svårt att värja sig när musiken är så här bra (även om jag fortfarande är allergisk mot folk som bara brister ut i ”spontana” sång- och dansnummer). Tillhör inte min favorit bland Formans verk, men med jämna mellanrum är den inte alls fel att slänga på dvd-spelaren.
Ragtime
Ska vara riktigt bra (dessutom legenden James Cagneys sista film) men jag har dessvärre inte sett den.
Amadeus@@@@@
Tillsammans med Gökboet är detta Formans största ögonblick. Musikgeniet Mozart porträtteras som en busig grabb som mest vill spänna på brudar och supa samtidigt som han naturligtvis kan skapa musik så underbar som få vare sig förr eller senare lyckats komma i närheten av. Han kommer ovetandes i luven på kungens musiker Salieri som hatar Mozart från dag ett av den enkla anledningen att Mozart är en tusen gånger bättre musiker. Det är storslaget, spännande, fantastiskt vackert, roligt och tragiskt. Trots alla olika känslor lyckas Forman balansera perfekt mellan dem och bjuder på en filmupplevelse långt utöver det vanliga. Gillar man inte Amadeus så gillar man fan inte film.
Valmont@@
En annan version av betydligt populärare Dangerous Liasons. Istället för en elak Glenn Close får vi en elak Annette Bening och istället för en blasé John Malkovich får vi en blasé Colin Firth. Storyn är mer eller mindre den samma (elak och bitter kärring vill förstöra för ung och vacker tjej genom att via blasé och uttråkad adelsman förföra henne innan bröllop med annan man) med för en gångs skull drar inte Forman det vinnande kortet. Helt okej, men inte mer.
The People vs Larry Flynt@@@@
Det var nog både en och annan som kliade sig i huvudet och undrade varför porrkungen Larry Flynt (som gett oss Hustler) skulle få sig en egen film regisserad av ingen mindre än Milos ”Gökboet” Forman som ju verkar vara allt Flynt inte är. Men Forman och Flynt har nog mer gemensamt än man vid första anblick kan tro. Forman kämpade i sin tidiga karriär mot censur och tvingades till slut fly sitt hemland till USA för att kunna göra den typen av film han ville och inte vad staten sa åt honom. Flynt har även han blivit utsatt för censurförsök, fega påhopp och sitter sedan många år tillbaka i en rullstol efter ett misslyckat mordförsök på honom. Filmen är förstås briljant. Forman fångar Flynts galna sidor liksom hans mer ömsinta. Skådisarna gör alla starka porträtt (Woody Harrelson som Flynt är fantastisk, Edward Norton som hans motvilliga advokat likaså, och till och med Courtney ”jag är sämst” Love rycker upp sig och bjussar på sin karriärs största och bästa prestation). Intressant porträtt av en hyfsat galen man.
Man on the Moon@@@@
Ännu en biopic, den här gången om en av de mest underskattade komiska genierna av vår tid, Andy Kaufman. Många av hans skämt drog förstod ingen förutom han själv och några få inblandade vilket var precis så som Andy ville ha det. Till exempel skapade han en karaktär som han påstod var hans riktiga bästa kompis och som dök upp och var allmänt otrevlig mot allt och alla utan att folk visste att det var Andy. Sånt är lysande humor. Dessutom var han kung på att imitera Elvis Presley och brukade ofta använda sig av det i sin stand-up. Andy dog tyvärr i cancer innan han hann bli riktigt känd. Här spelas han av Jim Carrey som gör det strålande. Återigen har Forman tagit sig an en knasig och udda karaktär och skapat en varmhjärtad film som bör ses av alla.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar