@@
Då var det dags att återuppväcka den gamla klassikerna Jumanji från 1995 som hade Robin Williams i huvudrollen. Eftersom att det nu är 20 år senare och vi är mer hippa och coola och har bättre specialeffekter nöjer sig inte filmskaparna med ett gammalt, dammigt brädspel utan man uppgraderar hela idén till tevespelsvärlden. För er som inte sett första filmen eller den här går det i korthet ut på att man spelar ett spel och dras in i den världen. De monster som attackeras på brädet (eller i tevespelet i detta fall) attackerar på riktigt och du som spelare riskerar att dö på riktigt. Oj oj oj, nu blev det spännande! Man slänger in två av världens absolut största filmstjärnor för tillfället, Dwayne Johnson och Kevin Hart, och ger dem sällskap med relativa nykomlingen Karen Gillan (från Guardians of the Galaxy och Avengers 3) samt gamle stöten Jack Black. Det här är busig matinéunderhållning för hela familjen. Lagom mycket av allt utan att det blir för läskigt, spännande eller roligt utan bara puttrar på sådär lite lagom. Mellanmjölk och Bregott helt enkelt. Funkar för stunden, men man glömmer bort det när eftertexterna rullar.
/Surskägget
@
Varför Jack Black, varför? En riktigt dålig rip-off på gamla hederliga Robin Williamsstänkaren Jumanji. Samma koncept med monster och elaka varelser som kommer till liv och börjar härja runt i staden. Fult CGI, trött manus och en Jack Black som verkar tänka på annat. Nä, det här är ingen höjdare.
/Surskägget
@@ Jack Black som
Gulliver i en modern och uppdaterad tappning av Jonathan Swifts gamla 1800-talsmästerverk
Gullivers Resor? Nja. Black kör sin grej (lite lagom koko-crazy och spelar
gitarr och sjunger hitte-på-sånger) och är kär i Amanda Peet men vågar inte
säga nåt innan han via en storm hamnar i Lilliputt där alla är små, små, små
och han är superjätte. Efter en viss skepticism accepterar folket honom (alla
förutom en elak general) och han börjar bygga upp ett nytt liv där han lever
som en kung. Det dras lite skämt om vår populärkultur, Black kör lite kiss- och
bajsskämt, Jason Segel har en ganska intetsägande roll som Blacks minipolare,
Emily Blunt är söt men tuff prinsessa och Billy Connelly är kung och säger typ
en rolig replik. Det puttrar på och allt som händer har vi listat ut när vi såg
filmaffischen och allt är för barn så det blir väldigt PK, t o m så PK att
ungarna börjar tycka det är rätt trist. Nja, denna kan man skippa. /Surskägget
Julafton imorgon och vår kalender kommer till sitt roliga slut. Här tre fantastiska klipp från några av de senaste årens absolut roligaste filmer.
/Vrångmannen & Surskägget
Jack Black och Michael Cera är två stenålderskillar som bor i en liten by uppe i bergen avskärmade från omvärlden. Black är jägare (sämst) och Cera samlare (lika sämst) och efter att Black äter den förbjudna frukten blir de utslängda och ger sig ut i världen. Där träffar de bröderna Kain (fantastiskt roliga David Cross från teveserien Arrested Development) och Abel (Paul Rudd) strax innan Kain dödar sin bror såsom det står i Bibeln. De flyr iväg med Kain efter att han hotat dem och hamnar snart hos Abraham (Hank Azaria) som ska offra sin son för att visa Gud hur gudfruktig han faktiskt är. När de avstyrt det hela inser de att Abraham är lite knäpp i skallen och beger sig till den horinfesterade, svinstian till stad kallad Sodom där alla helst sodomiserar varandra så fort chans ges (bl a knäppe stadsvaktschefen Vinnie Jones). Galne översteprästen (Oliver Platt med världens största fejkade brösthår hahahaha) får snart nog ett horn i sidan till våra hjältar och kräver avrättning. Men våra hjältar klarar sig och störtar regimen. I regi av Harold Ramis (Caddyshack, Ett Päron Till Farsa, Måndag Hela Veckan) och med alla nämnda komiker ovan borde detta varit ljusår bättre än det faktiskt är. Visst bjussas det på några rejäla garv, men de stora skämten ligger alldeles för långt mellan varandra för att det ska vara okej. Ju längre filmer lider desto färre blir skämten och en stor del av andra hälften känns som en ren transportsträcka. Knappt okej rulle som hade bättre förutsättningar än vad som till slut blev av.
Bröderna Peter och Bobby Farrelly klev fram på 90-talet och blev kända som killarna som vågade göra riktigt smaklösa (och hysteriskt roliga) komedier. Debuten Dum & Dummare är fortfarande en av de roligaste filmer som gjorts och Jim Carreys karriär som rivstartat med Ace Ventura och The Mask formligen flög iväg till månen efter Dum & Dummare. Hans casting var förstås ett lyckodrag för både Bröderna Farrelly som för Carrey själv. Det som är mest utmärkande för Farrellybröderna är att de inte drar sig för att skämta om handikappade av olika slag. Mentalt störda (Dum & Dummare), överdrivet feta (Shallow Hal), schizofrena (Mina Jag & Irene), siamesiska tvillingar (Stuck With You) och amputerade (Kingpin). Men de balanserar väl på linan mellan att skratta åt och skratta med de handikappade. Ibland faller de över på fel sida linjen meeeeeen då är det alltid ett stort garv och med hjärta längst innerst inne trots allt. Några av deras filmer har inte riktigt överlevt tidens tand så bra som andra och vid en ny titt nu är vissa filmer som kändes hippa och fräscha på 90-talet lite halvstandardtråkiga idag.
Dum & Dummare @@@@ HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH! Jim Carrey och Jeff Daniels som de idiotiska vännerna i Dum & Dummare är klassisk komedi när den är som bäst. Det finns så många sjuka skämt att jag knappt vet var jag ska börja. Jim Carrey är så elak mot sin bästa vän så många gånger att det inte är sant hahahahaha! Och scenen där Daniels tömmer sig efter laxermedel på en icke-fungerande toalett och sen tömmer den genom fönstret HAHAHAHAHAHAHA orkar jag inte med på riktigt. /Surskägget
@@@@@ Den här är i allra toppen av moderna komedier jag någonsin sett och sett om och sett om och sett om...HAHAHHAAHAHA! Polisen som dricker urin! Jim Carreys stepp när han får beröm för sin skitfula frack! "Do you want to hear the most annoying sound in the world?" HAHAAHAHAHAAHA! "Mock-YEAAH-ing-YEEAAH!". Ni har alla sett den och ni älskar den alla och den har en fin liten plats i era glada hjärtan. Eller? Komiskt mästerverk! /Vrångmannen
Kingpin @@@ Bowlingfilm med en twist hahahaha. Woody Harrelson har sedan barnsben siktat på att bli bowlingmästare. Men efter en ”incident” med ett gäng tuffingar förlorar han sin bowlinghand och får gå runt med plasthand och se värsta rivalen Bill Murray vinna bowlingmästerskap efter bowlingmästerskap. En dag stöter Woody ihop med Randy Quaid och lovar att träna honom. Deras väg till toppen är kantad av galenheter och dårskap och själva slutscenen när de äntligen står i final mot Bill Murray (som har håret på alla ändar utom den rätta hahahaha) är komisk briljans i dess allra bästa läge. Filmen har lite svackor här och där men skön underhållning är det verkligen. /Surskägget
@@@@ Jag älskar Kingpin. Den är så härligt skev och annorlunda med galna karaktärer, situationer och vändningar. Håller inte med om att det finns några svackor i denna. Kingpin är härligt ful i munnen men du garvar hela vägen fram till bowlingmästerskapet och Bill Murrays frisyr och sen garvar du efter du stängt av dvdn. Sjukt bra! /Vrångmannen
Den Där Mary @@ Stor, stor succé när den kom och kändes väldigt nydanande och nytänkande 1998. Ben Stiller är kär i sin gamla high schooldate Cameron Diaz som det aldrig blev nåt av. Han lejer privatdeckaren Matt Dillon för att leta rätt på henne men det slutar med att Dillon blir förälskad i henne. Nu måste Stiller slåss med Dillon om Diaz hjärta. Filmen är framförallt känd för scenen där Stiller runkar och får satsen på örat utan att märka det. Diaz tror att det är hårmousse och masserar in det i sitt eget hår. Det kändes väldigt hysteriskt kul då. Lite sådär idag. Överlag är filmen väldigt långsam i tempo och det är långt mellan de stora skämten. Stiller kör sin grej, Dillon är lysande som den galna deckaren och Diaz är perfekt som tjejen alla blir kära i för det blir man. Men som film har Den Där Mary åldrats rejält. /Surskägget
@@@@ Nejnejnejnej Skägget! Vad hände med ditt leende, ditt garv, ditt (vilda hahaha!) hjärta? Den Där Mary (och har ni märkt att skägget kör svenska titlarna...ååååååh!) är också en komisk klassiker med sköna farsinslag och roliga karaktärer. Såg om den bara för några veckor sen och den håller fantastiskt bra än idag. Inte långt mellan de stora skämten, inte långsamt och om det är det så är det roligt i allafall. Som fan. /Vrångmannen
Mina jag & Irene @@@ Jim Carrey brottas med en ko! HAHAHAHAHA! Han är schizosnut som är snäll egentligen meeeeen när nån pressar honom för hårt blir han sitt alter-ego Hank som är heeeeeelt slut i huvudet och elakast mot allt och alla. Har en hel del sköna stunder signerade Carrey som självklart är bäst på att spela helt knäpp och överdriven. Däremot saknas de riktigt stora jättegarven och filmen är lite överskattad. Det är inte en skrattfest rakt igenom som många hävdar och långt ifrån Carreys bästa stund, men den funkar absolut. /Surskägget
@@@ Här håller jag med Surskägget. Filmen är på inget sätt dålig och den har många roliga scener men den känns som en "mellankomedi" även om Jim Carrey verkligen är i toppform (där håller jag inte med Skägget). Renee Zellweger visar också att hon är en skön komedienne och borde göra busigare och galnare saker än Bridget Jones Dagbok (ååååååååååååååååååååh!). En kul rulle. /Vrångmannen
Osmosis Jones @ Här försöker blanda tecknat med riktig film. Bill Murray (hahahaha karlen är heeeelt slut hahaha) äter ett bakteriefyllt ägg och blir jättesjuk. Kampen mellan de onda bakterierna och de goda vita blodkropparna utspelas i en tecknad värld där Chris Rock gör hjältens röst och Laurence Fishburne skurkens. Men skämten uteblir, det mesta harvar på och mycket känns stelt och konstlat. Nej, det här är ingen höjdare. Däremot är Murray lysande de få scener han är med i. /Surskägget
Shallow Hal @@@ Jack Black är liraren som bara ser till det yttre hos tjejer och aldrig det inre. Tills han blir hypnotiserad och träffar Gwyneth Paltrow. I hans ögon ser hon ut som Gwyneth. I verkligheten ser hon ut som en 200 kilos Gwyneth. En film där sensmoralen är att man inte ska döma folk efter utseendet. Samtidigt passar Farrellybröderna på att skämta med hennes övervikt så många gånger att man undrar vad deras sensmoral egentligen är. Meeeeeeen det är kul så jag förlåter dem hahahaha! /Surskägget
Stuck With You @ Matt Damon och Greg Kinnear (usch) är siamesiska tvillingar. Den ena vill bli skådis och den andre vill inte. Typ. Har glömt hela filmen för den var så sjukt tråkig. Mest p g a Kinnear (usch) som är tråkigast. /Surskägget
@ Ett riktigt bottennapp trots bra insatser av Kinnear (jo han är ok i den här) och Damon. Inget skämt sätter sig och minns du ens filmen om du sett den? Jag minns knappt halva och den halvan är jag arg på. /Vrångmannen
Det här är en rulle som jag normalt inte skulle gilla. Cameron Diaz spelar en framgångsrik trailerproducent i Hollywood som efter ett rasat förhållande behöver ta lite semester över jul. Hon hittar på nätet en person (Kate Winslet, också med brustet hjärta) som bor i Surrey, England och de byter bostad för att komma bort från det vanliga. Diaz busar omkring i den snöiga staden och hittar kärleken i snälle och omtänksamme Jude Law. Winslet busar omkring i varma L.A och hittar drömkärleken i snälle och omtänksamme Jack Black. Det låter inte speciellt spännande och det är det inte. Däremot är filmen sådär ogenerat snäll och söndagsunderhållande på ett sätt som får en att dra på smilbanden en smula och den bjuder på gott om julstämning. The Holiday är alltså den typen av film som jag vanligtvis älskar att såga sönder med något rostigt men glöggdoften gör mig mild och snöovädret utanför fönstret gör mig ljuv. Hjälp mig.
/Vrångmannen
@@@+
Det finns en hel del att gilla med den här filmen. Cameron Diaz, Kate Winslet, Jude Law och Jack Black är inte bara bra skådisar utan oerhört charmiga sådana också. Få killar skulle väl knappast gnälla att fastna i en snötäckt stuga ute på engelska heden med Diaz. Lika få tjejer skulle väl gnälla om de hamnade där med Jude Law. Samma sak med Kate. Okej. Jack Black kanske inte är den mest fysiskt attraktive snubben, men han har humorn och snällheten och det räcker för många tjejer det med. Gillar även dialogen, hur kärleken spirar och motsatsförhållandet mellan supersoliga LA i december kring jul och snöiga, supergrå och molntäckta England. Visst, det här skulle kunna kallas "fruntimmersrulle" och det gör den säkert av somliga också, men faktum är att det är en trevlig, mysig och skön rulle med lagom doser kärlek och julmys. Och sånt kan behövas ibland mellan Cobra och Commando.
@@@@ Det är så skönt att animerad film tagit en rejäl vändning senaste decenniet eller så och blivit filmer där både barn och vuxna kan uppskatta filmen fast på olika nivåer. Det har också gjort att fler och fler riktigt kända skådisar ställer upp med sina röster vilket ger det hela ytterligare en dimension för oss vuxna. I Kung Fu Panda brassar man på rejält med Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Seth Rogen, Lucy Liu, Jackie Chan (som har typ tre repliker för hans engelska är ju verkligen sämst) och David "Tobias hahahahaha Fünke" Cross. Handlingen är ganska enkel och baserad på klassisk kung-fufilmsmall, men gjord med glimten i ögat och lika delar hyllning som utveckling av genren. Pandan Po vill bli kung-fumästare trots att han jobbar med att sälja nudlar. Genom en slump får han givetvis chansen att bli tränad av den urgamla och legendariske tränaren Shifu. Efter diverse misslyckanden inser Shifu hur han kan träna den lata och matglada pandan och Po blir lagom till den stora finalen mot skurken Tai Lung en kung-fumästare. Det är fart och fläkt från start till slut och Jack Black och kompani bjussar på en hel del garv genom filmen. Snygga animationer med hjärta och hjärna i en skön kombo. Rekommenderas varmt. Herr Vrångman var inte lika impad. /Surskägget
Richard Linklater har jag alltid beundrat just för att han gjorde det alla strävande filmskapare vill göra. Han satte orden på pränt och sprang ut och filmade hur liten budget han än hade. Slacker, Dazed & Confused, Before Sunrise och SubUrbia var små, enkla filmer med mycket (oftast väldigt bra) dialog som är otroligt charmiga var och en på sitt sätt. Sedan fick Hollywood upp ögonen för denna indieregissör och plötsligt vet jag inte om det var så bra längre. Visst, man får ge Linklater att han fortfarande vågar chansa och testa nya grepp (Tape, Waking Life, A Scanner Darkly) även om det är med blandat resultat men överlag tycker jag han tappat mycket av sitt hjärta sedan han blev storbudgetsnubbe. Låt oss titta på två av hans kommersiellt sett största framgångar.
School of Rock
@@
Jack Black är flummig musiker som genom slump hamnar som vikarie på fin skola där han självklart inte egentligen passar in alls. Han inser snart att ungarna är musikaliskt begåvade och bildar ett rockband med dem samtidigt som han lär dem viktiga sanningar om livet genom musiken. Filmen har rent generellt blivit tokhyllad, men jag ser inte riktigt mästerverket alla pratar om. Jack Black är som en kliché av sig själv, och även om han fixar några sköna garv slänger jag hellre på första Tenacious D-skivan än att se honom här. Storyn är klassisk familjefilm 1A och bjussar inte på några överraskningar överhuvudtaget. En okej rulle som borde varit betydligt bättre. Linklater kan sin rockhistoria och bjussar på massa bra musik men det hjälper inte. Var är själen och hjärtat från Dazed & Confused? Var? VAAAR?!?!?! Tyvärr planeras det en School of Rock 2. But why.
Bad News Bears
@@
Jag är nog ganska snäll när jag bjussar på en tvåa i betyg för egentligen är det här rätt unket. Men jag gillar Billy Bob Thornton som grinig alkis (tänk samma karaktär som i Bad Santa) (ja det är faktiskt samma manusförfattare till både Bad Santa och den här) och första halvtimmen är han full och vrång mest hela tiden. Sen nyktrar han till och det är då filmen blir tråkig. Pisstråkig faktiskt. Han coachar ett ungdomslag i baseball, vi har alla klassiska karaktärer vi knappt orkar med (asiatiska mattesnillet, kaxiga lillen, feta björnen, handikappssnubben, blyger och coola grabben) och naturligtvis Greg "jisses-vad-jag-är-trist" Kinnear som konkurrerande coach vars lag Thorntons möter i första matchen och finalen. Nej, det är fan inte en tvåa det här. Det är en etta. Usch!
@@@@ All hype, alla trailers, alla förväntningar du har, allt är sant. Allt. Det här är årets roligaste film. Den balanserar perfekt mellan helt-dum-i-huvet-kul och fan-grabbar-det-ska-inte-bara-vara-sketch-på-sketch-utan-en-handling-som-funkar. För grejen är att handlingen är visserligen lite överdriven på sina ställen (det köper man eftersom att det är en komedi) men den skulle lika gärna kunnat tonas ner lite och gjorts som en seriös actionthriller. Aldrig tidigare tror jag begreppet actionkomedi passat en film bättre. För det smälls och exploderas lika skickligt snyggt som det levereras pruttskämt (det blir en hel del såna tack vare mr Jack Black). Jag ska inte dra handlingen igen (se istället Vrångmannens ogenerade hyllning här: http://film4fucksake.blogspot.com/2008/09/tropic-thunder.html) utan nöjer mig med att ogenerat hylla skådisarna i filmen. Vi börjar med Ben Stiller som naturligtvis kör sin stil (en blandning av Zoolanders tomhet och Gaylord Fockers överdrivna hysteri) och som är fantastisk i sin karaktärs karaktär Simple Jack HAHAHAHAHAHHAHA. Jack Black är minst lika bra som den fete komikern som hamnar i djungeln utan sina droger och därför är mitt uppe i en oförberedd och ovälkommen avtändning som får honom att spåra ur helt (får jag höra honom lova hur bra han ska suga kuk om grabbarna bara skär loss repet en gång till HAHAHAHAHAHAHAHA orkar inte ens). Nick Nolte dyker upp i en liten roll som härdad Vietnamnveteran och levererar några så klockrena skämt utan att ens skämta att Jon Voights cameo från Zoolander äntligen fått konkurrens (Voight dyker för övrigt upp i en ny klockren cameo här). Sen har vi Tom Cruise...jag vet inte ens var jag ska börja. HAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Hans karaktär är som Ari "Entourage" Gold gånger 3000. Lägg därtill världens snuskigaste make-up, han är svettig, hårig på ett ofräscht sätt och bara allmänt vidrig. HAHAHAHAHAHA! Femman! Men alla hamnar i skuggan av Robert Downey Jr som spelar en sorts Russell Croweparodi. Så fort Downey Jr öppnar käften är det kul. Så fort han är med i bild måste man garva. De bästa grejerna är nästan när det inte är han som är i fokus i tagningen utan håller sig i bakgrunden. Minspelet! MINSPELET!!!! Han står för de två enkom roligaste grejerna i filmen. Jag skrattade så jag grät. Tårarna rann, nej, sprutade från ögonen. Downey Jr på droger har alltid varit en av vår tids största skådisar. Downey Jr utan droger är störst bäst och vackrast. Ingen kan ens försöka lysa som han. Så, nu ska jag ta bort min tunga från hans röv och avsluta med att säga att om man har minsta komiska ådra i sig ska man se den här för man kommer skratta ihjäl sig. /Surskägget
@@@@ HAHAHAHAHAHA!! Alltså Tom Cruise. Ser jag honom i en sån här biroll igen..Vilken skön galning hahahaha! Sorry jag backar bandet. Handlingen: Ben Stiller (även manus och regi), Jack Black & Robert Downey Jr (ett komiskt GENI! Karln är helt slut!) spelar ett gäng emotionellt störda primadonnaskådisar från olika genres i Hollywoodfilm. De har nu samlats för att medverka i en seriös krigsrulle med titeln Tropic Thunder baserad på non-fiction romanen med samma namn. När filmbolaget hör att det är en massa tjafs på inspelningen så hotar dom att lägga ner den svindyra mastodontproduktionen. Regissören till filmen får då fnatt och skickar ut gänget i djungeln för att spela in rullen gerillastyle med ”dolda” kameror a’la Big Brother och allt går åt pipsvängen. Det här är så dumt och det är meningen. Stort, påkostat och underbart dumt. Allt från fjärtskämt till ”hjärtlig” drift med minoriteter, Hollywood etc. En helt galen film egentligen för jag har då aldrig sett något liknande i genren och det fina i kråksången är att den är skitkul nästan hela tiden, det pangas en massa och den är faktiskt lite spännande också med betoning på lite. Ett plus om man sett mycket av de filmer som den här driver med (Plutonen, Saving Private Ryan, Rambo m.fl) naturligtvis. En instant klassiker och när den släpps på DVD kommer den avnjutas om och om igen, mark my word. Som Ben Stiller säger i tv-serien Extras (om Dodgeball) ”It’s layered like that”. Tom Cruise poppar alltså upp i en biroll som inte ens går att beskriva, måste ses! Robert Downey JR är så rolig så man glömmer allt han gjort någonsin och Ben Stiller får ytterligare en liten stjärna bredvid underbara Zoolander samt underskattade Cable Guy. Tropic Thunder är kanske inte till allas smak men jag garvade så jag fick ont i magen och en liten tår i ögat när jag genomskådade alla sköna hyllningar till 80-talets djungelaction. Mer sånt! Mer dumt! Mer garv! Mer allt! Eller som taglinen säger: Get some! HAAHAHAHAHAHAHAAHAHAA!!!! /Vrångmannen
@@@ I väntan på Pixars Wall-E (iiiihihiihihihi!) så duger den här tunna men mysiga animerade rullen från Dreamworks utan tvekan. Klumpig panda (Jack Black) drömmer om att bli martial artsmästare. Av en konstig ”slump” så visar det sig att han är den utvalde och ska nu tränas av en konstig råtta typ (Dustin Hoffman) som ÄR stormästare. Sen är det någon ond och andra söta djur (med kända röster) som kan karate och snyggt animerat och fartfyllt. Ja så är det ju med dom flesta animerade rullarna. Skoj för stunden, sött och med lite tur lagom med vuxenskämt som flyger över skallen på ungarna så man kan flina elakt i vetskapen om att skämtet var menat till MIG. Tiden går fort. Det är ok.
@@@@ Visst känns det som att Judd Apatow är mannen bakom några av de senaste årens roligaste filmer? Han har skrivit och regisserat 40 Year Old Virgin och Knocked Up och producerat Anchorman, Kicking & Screaming, Talladega Nights och Superbad. Det är inte så illa pinkat. Han står även bakom manuset (tillsammans med regissören Jake Kasdan) till den här nya pärlan. Jag har läst lite här och där att detta ska vara en parodi på Walk The Line (ni vet den grymma rullen om Johnny Cash med Joaquin Phoenix), men riktigt så är det inte. En parodi förutsätter alltid att man sett filmerna som parodieras för att det ska bli kul. Dewey Cox är inte en parodi, däremot en komedi inspirerad av musikaliska biopics (La Bamba, Ray, Walk The Line, Great Balls of Fire etc). Skillnaden är att man kan uppskatta Dewy Cox utan att ha sett en enda biopic i sitt liv, vilket man inte skulle kunna om den parodierade genren. Nå. Dewey Cox (en underbar John C. Reilly) är en country/rockabillysångare som växer upp i en enkel sydstatshåla men som genom sin musik blir megastjärna. Självklart gifter han sig ung (med SNL-komediennen Kristen Wiig som är såååååååååååå kul, ge henne massa huvudroller nu!) och får massa barn, men äktenskapet knakar snart i fogarna när han blir kär i sin bakgrundssångerska Darlene (Jenna Fischer från amerikanska The Office). Vi får följa Dewey Cox upp- och nergångar i livet från 40-talet till nutid vilket ger möjlighet att utforska både country, rockabilly, punk, psykadelika och protesttrubadurer. Birollerna är makalösa och det känns som att halva SNL är med. Bäst är Tim "Ladies Man" Meadows som bjuder på så många skratt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Och när Jack Black, Paul Rudd, Justin Long och Jason Schwartzman dyker upp i cameoroller som The Beatles är skrattfesten total (Black är McCartney och Rudd Lennon, självklart börjar de bråka hahahahaha!). Sen har vi en bunt kändisar som spelar sig själva, bl a Patrick "Bobby Ewing" Duffy, Eddie Vedder, Jewel, Lyle Lovett och hela The Temptations. Får heller inte glömma Jack "White Stripes" White i en helt makalös lite roll som Elvis Presley. HAHAHAHAHAA den scenen är en femma! Som om allt detta inte vore nog är låtarna hur bra som helst! Se filmen. Köp soundtracket. Det här är hur bra som helst.
/Surskägget
@@@ Jag börjar med det mindre bra. John C Reilly är tyvärr filmens största problem. Han är en duktig aktör som efter att ha sidekickat komiker som bl.a Adam Sandler och Will Ferrell vill vara rolig. Visst är han kul emellanåt men det tar inte lång tid förrän man inser just vart han har fått minspelen, de hysteriska skriken och gråten och den seriösa blicken ifrån. Han har gått Ferrellskolan men borde nästan fått underkänt. Walk Hard hade varit ett fenomenalt vehicle för Will Ferrell och passat honom som handsken. Reilly är ok men saknar den riktigt komiska touchen och timingen. Filmen är också för lång då vissa partier bara blir resa utan riktiga gags och ibland landar skämten tyvärr platt. Jag gillar prutt och dratta-på-ändan lika mycket som den näste men gör inte en idiot av mä! Nu låter det som om jag hatar filmen men nej då. Walk Hard är oftast riktigt kul med några makalöst underbara scener. De allra flesta biroller är grymt roliga. Inget mästerverk alltså, en klar mellanrulle för geniet Apatow och för lång för sitt eget bästa men skojig underhållning som bjuder på många shits and giggles. Håller heller inte med surskägget om att den inte är en parodi för det är den, också! It's layered like that.
En film som jag ser fram emot väldigt mycket är geniet Michel Gondrys kommande rulle Be Kind Rewind. Filmen handlar i kort om två snubbar (Jack Black & Mos Def) som jobbar i en videobutik där det fortfarande bara finns VHS att hyra. Efter att dom av misstag lyckats radera innehållet på alla kassetter (ska bli sjukt kul att se hur fan dom grejar det hahaha) så börjar dom spela in egna kortversioner av filmerna och sätter sina bilder på omslagen. Dom säger till kunderna att filmerna är från Sverige ("they are Sweded versions") och därför så är dom kortare och dyrare att hyra. HAHAHAHAHAHAAHAHAHAAAA!! Det här har redan efter bara några premiärveckor av Be Kind Rewind slagit an en ton hos alla glada filmnördar ute i världen och nu cirkulerar det massor av sweded versions på nätet. Några höjdare:
THE SHINING
300
DIE HARD
Sök på "sweded" på you tube så finns det hur många sköna nya versioner av storfilmer gjorda av vardagsgenier som helst. Eftersom filmskaparen Michel Gondry inte är klok så har han t.o.m gjort en sweded version på sin egen officiella trailer. FANTASTISKT!
Efter att Surskägget sett den bedrövliga (Ja den är inget vidare alls) Death Proof av Quentin Tarantino så gjorde han en sweded version. Den är ca sextio gånger bättre än originalet och kostade en halv morot att spela in! Check it out!
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
