Year One

@@

Jack Black och Michael Cera är två stenålderskillar som bor i en liten by uppe i bergen avskärmade från omvärlden. Black är jägare (sämst) och Cera samlare (lika sämst) och efter att Black äter den förbjudna frukten blir de utslängda och ger sig ut i världen. Där träffar de bröderna Kain (fantastiskt roliga David Cross från teveserien Arrested Development) och Abel (Paul Rudd) strax innan Kain dödar sin bror såsom det står i Bibeln. De flyr iväg med Kain efter att han hotat dem och hamnar snart hos Abraham (Hank Azaria) som ska offra sin son för att visa Gud hur gudfruktig han faktiskt är. När de avstyrt det hela inser de att Abraham är lite knäpp i skallen och beger sig till den horinfesterade, svinstian till stad kallad Sodom där alla helst sodomiserar varandra så fort chans ges (bl a knäppe stadsvaktschefen Vinnie Jones). Galne översteprästen (Oliver Platt med världens största fejkade brösthår hahahaha) får snart nog ett horn i sidan till våra hjältar och kräver avrättning. Men våra hjältar klarar sig och störtar regimen. I regi av Harold Ramis (Caddyshack, Ett Päron Till Farsa, Måndag Hela Veckan) och med alla nämnda komiker ovan borde detta varit ljusår bättre än det faktiskt är. Visst bjussas det på några rejäla garv, men de stora skämten ligger alldeles för långt mellan varandra för att det ska vara okej. Ju längre filmer lider desto färre blir skämten och en stor del av andra hälften känns som en ren transportsträcka. Knappt okej rulle som hade bättre förutsättningar än vad som till slut blev av.

/Surskägget

2012

@@

Först och främst, alla som är rädda att jorden kommer gå under 2012 kan sluta oroa sig direkt. På 500-talet räknade en munk fel när han skulle sätta datumet för Jesus födelse och räknade fyra år fel. Vi är därför redan på 2014 och inte 2010 och eftersom att jag sitter här och skriver den här recensionen får jag lov att anta att 2012 kom och gick och världen överlevde. Hela hysterin beror på mayaindianernas kalender som tar sitt slut 2012 enligt vår tidräkning, men som sagt vi är på 2014 nu egentligen så...men å andra sidan kanske allt tar slut 2016 istället och gissa om Roland Emmerich önskar att han döpt sin film korrekt då. I vilket fall som helst får vi följa John Cusack som enligt modell 1A om man är hjälte i katastroffilmer är lite bitter på livet, frånskild med två barn som vägrar kalla honom för pappa och en f d fru som hittat den perfekte snälle mannen hon numer bor med. Emmerich slängde manuset i en papperskorg och skrek att alla skulle göra tuffa explosioner i datorn som han kunde ha med i filmen. Sagt och gjort. Man spränger bort större delen av världen och några få (gissa om Cusack överlever eller inte!) överlever i Noaks Arkbåtar. Det här är ju inte bra egentligen men samtidigt är jag faktiskt underhållen större delen av tiden. Jag har kul helt enkelt. Ibland räcker det till en tvåa. Vrångmannen skrev nåt liknande här.

/Surskägget

Frost/Nixon

@@@
Ännu en film nominerad för diverse Oscars som är baserad på en pjäs (liksom Doubt). I detta fall handlar det om journalisten David Frost som lyckades med det ingen annan lyckades med, nämligen att få forne presidenten Richard ”Tricky Dick” Nixon att mer eller mindre erkänna att han faktiskt begått en hel del olagligheter i samband med Watergate. Större delen av första halvan av filmen handlar om hur Frost kämpar för att få till intervjuerna. Dels vill Nixon ha rätt feta pengar för att ställa upp, dels är det inget tevebolag som vill ta i programserien med tång vilket leder till att Frost finansierar allt själv. Andra halvan handlar enbart om själva intervjuerna som skedde under flera dagars tid i slutet av 70-talet. Ur ett historiskt perspektiv är det en rätt intressant film om man finner amerikansk politik och president Nixon intressant. Frank Langella (som för mig alltid varit lite av en dussinskådis och en sådär Dracula) sparkar stjärt som Nixon. Manerismer och tal är klockrena och även om Langella rent utseendemässigt är ljusår bort från Nixon köper man det. Oscarsjuryn brukar gilla den här typen av roller, men jag tror ändå inte att Langella når hela vägen fram. Självklart sitter man och jämför med Anthony Hopkins version av Nixon men tycker nog att Langella vinner mest på grund av talet som låter exakt som Nixon (Hopkins var dock mer porträttlik eller bara bättre sminkad). Att filmen är nominerad för bästa regi (Ron Howard) kan jag köpa halvhjärtat då Howard lyckats få skådisarna att prestera bra. Däremot gör han inget större väsen av sig rent filmiskt. Men nomineringen för bästa film fattar jag inte alls (å andra sidan var förra året rätt så torrt på bra filmer). Ännu en film som kanske bara är okej och därmed en tvåa i betyg som blir räddad av de duktiga skådisarna upp till en trea (i övriga roller bland annat Sam Rockwell, Oliver Platt och Michael Sheen).
/Surskägget