Nyårskaramell 3 - The Raven

@@
Som sagt alla rullar med "The" i titeln som får en tvåa drar vi av nu direkt som ett plåster. The Raven utgår från författaren Edgar Allan Poe (här spelad av John Cusack) och hans skräcknoveller som än idag räknas som stora klassiker. Poe blir inblandad i en härva där en seriemördare verkar mörda utifrån Poes berättelser. Snuten famlar lite i mörkret och börjar misstänka Poe själv efter ett tag så Poe inser att han inte har nåt val. Han måste hitta mördaren själv. Jag har ju alltid gillat John Cusack ända sedan jag såg honom i nån av alla tonårsrullarna under det tidiga 80-talet. Han har en skön naturlig stil och busig glimt i ögat som funkar väl i rollen. Med det sagt är filmen i sig ingen större hit tyvärr. Storyn försöker lite för mycket tills den liksom slår knut på sig själv i sina försök att vara originell och innovativ (den är ingetdera). Synd för potentialen finns helt klart där.
/Surskägget

Cell

@@@
En av Stephen Kings allra bästa böcker på senare år blir här film med John Cusack och Samuel L. Jackson i huvudrollen. King går ju alltid runt och klurar på när teknik blir vår fiende och när det vi använder mest i våra vardagliga liv plötsligt går till anfall. I det här fallet är det mobiltelefonerna som blir farliga när en mystisk signal går ut till alla som pratar i mobilen för tillfället och förvandlar dem till nån sorts hjärndöda mördarmonster. Det är inte riktigt zombies, men typ. I boken är det full fart och fläkt och när man läser den kunde man verkligen se hur den skulle bli en perfekt film. King måste redan ha sett filmen framför sig när han skrev den här. Och filmen är bra. Cusack och Jackson har bra kemi, storyn följer boken hyfsat troget och vi får några sköna stressiga zombies-anfaller-spring-för-i-helvete-ögonblick. Det där lilla extra magiska saknas kanske, men som en trevlig liten actionunderhållning en fredagskväll funkar den mer än väl.
/Surskägget

Love & Mercy

@@@
Intressant film om Brian Wilson, det musikaliska geniet bakom The Beach Boys allra största hits samt räknad som ett produktionssnille efter att ha producerat albumet Pet Sounds, ett album som hålls väldigt högt av alla förståsigpåare inom musikindustrin. Med Pet Sounds bröt Wilson helt med de tidigare låtarna som var glättiga små paketeringar av surf, sol och pop inspelade på lika kort tid som låten gick att spela. Pet Sounds skapades med hjälp av hundratals inspelningstimmar, mängder med instrument och vokala insatser och lappades sedan skicklig ihop av Wilson som hade soundet helt och hållet i skallen. Vi får följa Wilson som ung (spelad av Paul Dano som du sett i Looper, Prisoners och 12 Years A Slave bl a) och Wilson som äldre (spelad av John Cusack). Bägge versionerna av Wilson lider av att balansera på eggen mellan genialitet och galenskap. Den yngre blir till viss del räddad av musiken och den äldre till viss del av sin blivande fru (spelad av Elizabeth Banks). Länge är filmen så intressant och välspelad att den känns som en klockren fyra innan den mot slutet tappar fart och planar ut till lite mer standard. Oavsett om man gillar Beach Boys eller inte är den värd att se för att få ett porträtt av en man som lider av sina demoner och med hjälp utifrån lyckas överkomma dem. Dessutom bjussas det förstås på en jäkla massa bra musik.
/Surskägget

@@@
Ett inte helt oävet drama med massor av bra musik samt en liten historielektion för den här Vrångmannen som inte har så bra koll på varken Wilson eller The Beach Boys. Klart sevärt!
/Vrångmannen

The Numbers Station

@
Jag är ledsen. Jag hade så gärna velat ge den här filmen ett bättre betyg. John Cusack har jag gillat sedan tidigt 80-tal men det är så uppenbart att han helt tappat näsa för rätt projekt att hoppa på (alternativt fått en inkompetent manager). Det här lanseras som en spännande spionthriller där Cusack ska hjälpa Malin Åkerman att överleva samtidigt som hela världens samlade spioner och hemliga agenter jagar dem. Skulle kunna bli en rätt ball film liksom. Istället får vi ett kammardrama där Cusack och Åkerman är instängda i en bunker 85% av filmen och pratar bort all spänning. Jaha liksom? Cusack och Åkerman gör helt okej insatser, det är absolut inte deras fel att det här är olidligt ospännande, det är hela filmens koncept och manus som helt enkelt är trist.
/Surskägget

Bullets Over Broadway

@@@
Woody Allen gör en Birdman långt innan Birdman och bjuder in oss bakom kulisserna på en teateruppsättning. Givetvis är dialogen rapp och bitsk precis som den ska vara i en Allenfilm och det händer att vissa scener blir närmast kaotiska när alla ska prata i mun på varandra. Här är det John Cusack som axlar rollen som Woody Allen (Allen själv regisserar enbart och är inte med själv, men som vanligt har han alltid skrivit in sig själv i manuset) d v s en lätt neurotisk och osäker författare som försöker få sin pjäs uppsatt. Och det får han när maffian blir inblandad. Problemet är att maffiabossen kräver att frugan ska ha en av rollern och hon är förstås sämst som skådis (men spelas briljant av Jennifer Tilly som är lysande i rollen hahahaha). För att säkra att Cusack inte ger Tilly sparken sätter maffiabossen en av sina bästa män på att övervaka repetitionerna. Den rollen spelas av Chazz Palminteri och det är han som snor hela filmen. Alla hans scener är fantastiska och han levererar sin kanske livs roll här. När jag såg den på bio när den kom var jag superlyrisk och gav den en fyra. Nu när jag såg om den är den fortfarande kul och underhållande men når inte upp till det höga betyget. En stabil Allen, mer än så är det inte.
/Surskägget

The Thin Red Line

@@@@
När den kom 1998 var jag inte jätteimpad. Det spelade ingen roll att det var mästerregissören Terence Malicks stora comeback efter 20 års frånvaro. Det spelade heller ingen roll att alla i hela Hollywood ville vara med om så i trettio sekunder när Malick gjorde sin comeback. Nej. Jag jämförde filmen med Saving Private Ryan som jag tyckte var sjukt överlägsen och därmed förpassade jag The Thin Red Line till hörnet "okej-men-borde-varit-bättre". Nu en sisådär 17 år senare när jag ser om den så ser jag allt jag missade första gången. Malick är en närmast poetisk regissör som trots lugna stunder av ljus och kärlek även kan sparka stjärt när det väl smäller till. För mittpartiet är en ca 80 minuter lång krigsscen där det skjuts, sprängs och skjuts ännu mer som vi sällan sett maken till på film. Knappt att Spielbergs inledningsscen till Ryan mäktar med. Resten av tiden får vi poesi, livsåskådning och en klar och tydlig uppmaning att krig är fel. Allt utan att Malick skriver oss på näsan en enda gång. Dessutom klämmer han ut finfina insatser från de flesta skådisarna men framförallt Nick Nolte, Elias Koteas och Ben Chaplin vill jag nämna som extra bra. Kanske orättvist mot många av de andra som inte har i närheten så mycket tid i bild som dessa tre herrar (George Clooney är på riktigt med i 60 sekunder, Adrien Brody har typ en replik och Jared Leto skjuts ihjäl nästan i samma sekund vi ser honom i bild). Det måste varit härligt att ha stora skådisar i roller som statister i vanliga fall har (John C. Reilly, John Cusack, Nick Stahl, Miranda Otto). Och så får vi inte glömma Woody Harrelsons mycket snygga dödsscen. Det här är krig när det är som smutsigast och samtidigt oerhört vackert fångat av en regissör som har koll på sitt shit.
/Surskägget

The Frozen Ground

@@@
Nicolas "jag-slutade-bry-mig-om-karriären-för-femton-år-sen" Cage och John "jag-tror-jag-börjar-sluta-bry-mig-om-min-karriär-jag-med" Cusack spelar mot varandra som snut och mördare. Resultatet är förvånansvärt bra med tanke på herrarnas track record senaste tiden. Filmen är baserad på verkliga händelser som skedde i Alaska under slutet av 70- och början av 80-talet där en seriemördare härjade och hade ihjäl prostituerade och tonårstjejer på rymmen. Han fångade dem, släpade ut dem i skogen, släppte lös dem och jagade dem sedan i vildmarken med gevär som om de vore vilket villebråd som helst. Cage spelar snuten som tar sig an fallet och Cusack spelar då givetvis mördaren. Filmens stora miss är att man direkt avslöjar att Cusack är mördaren så den spänningen försvinner helt. Katt-och-råtta-leken mellan Cage och Cusack är inte sådär värst jättespännande heller i ärlighetens namn. Istället är det Vanessa Hudgens som spelar en av de prostituerade tjejerna som faktiskt överlevde som gör filmen intressant. Hon lyckas förmedla förvirringen, rädslan och det dåliga självförtroendet perfekt samtidigt som det andra sidan av myntet med ilskan och fuck-you-mentaliteten snyggt balanseras av henne. Cage och Cusack har ju talangen när de vill, även när de går på tomgång, och här verkar det som att Cage bryr sig lite mer än han brukar göra så han levererar faktiskt en hyfsad tolkning av polismannen. Cusack har varit betydligt bättre och känns också lite felcastad i rollen.
/Surskägget

The Sure Thing

@@@

John Cusacks fjärde film totalt och första huvudroll är en tydlig fingervisning om vilken typ av filmer och karaktärer Cusack skulle komma att jobba med under större delen av 80-talet innan han svängde in på mer dramatiska typer av roller och karaktärer. Här spelar han collegegrabben Gib som får en inbjudan av sin gamla high schoolpolare Lance (Anthony Edwards) att komma ut till Kalifornien över jullovet där Lance pluggar. Byta vinter och snö mot sol och värme? Låter kanon. Och inte nog med det. Där på andra sidan USA lovar Lance att det väntar en skitsnygg brud som inte vill annat än att ligga med Gib. Det är ” a sure thing”. Så med miljoner tonårshormoner i kroppen bestämmer sig Gib för att dra iväg. Kruxet är att han har väldigt lite pengar och därför måste dela bil och därmed bensinkostnader med någon. Denna någon visar sig vara Alison (Daphne Zuniga) lika pryd och prydlig som Gib är slafsig och kåt. En road trip med ett omaka par kan bara sluta i en serie av katastrofer längst vägen (bäst i den genren är fortfarande Raka Spåret Till Chicago) för att innan eftertexterna rullar sluta med kärlek och vänskap. The Sure Thing är inget filmiskt mästerverk på något sätt men Cusack är buscharmig och har bra kemi med Zuniga som lyckas undvika de flesta klichéfällor i sin tolkning av fröken Plugghäst. Småroligt och småbusigt och lite halvromantiskt.

/Surskägget

The Paperboy

@

Den här dyngusla rullen fick massa spaltmeter i pressen för nåt år sen på grund av två scener. 1. Nicole Kidman kissar på Zac Efron. 2. Nicole Kidman gör en Sharon Stone och visar musen. De här två scenerna gjorde man stor sak av överallt och det blev som sagt mängder av press (och som vi vet all publicitet är bra publicitet). Vad man glömde nämna var att det här är en så sjukt usel film att marknadsförarna givetvis började snacka om att Kidman kissar för det finns inget annat att snacka om. Mängder med scener (som kisscenen) är helt överflödiga och storyn i sig så simpel och trist att man klurat ut allt som ska hända redan efter trettio sekunder. Regissören Lee Daniels (Precious) drar på alla artsy fartsyväxlar han kan och lyckas därmed helt och hållet förstöra filmen då hans ”konstnärliga” klipp, överdubbningar och övertydliga allusioner mest är skrattretande. Faktum är att skådisarna (Kidman, Efron, Matthey McConaughey, John Cusack) alla gör strålande insatser och kan hålla huvudet högt. Tyvärr för dem hjälper det inte hur bra de än är när allt annat är ren och skär smörja. Och nej, Kidman visar inte musen om nån nu trodde det. Billigt PR-trick och inget annat.

/Surskägget

Shanghai

@@@@

Lite bortglömd och underskattad rulle som kom för ett par år sen. Fick hyfsat med uppmärksamhet i den svenska pressen innan premiären vill jag minnas då detta var Mikael Håfströms första film efter framgångsrika 1408 (Stephen Kingfilmatisering med John Cusack i huvudrollen) och hans tredje Hollywoodförsök totalt sett. Sen hände liksom inget mer. Den gick väl ett par veckor på bio och försvann lite ur folks medvetande. Vilket är synd. Det här är faktiskt en riktigt bra film. Allt utspelar sig under andra världskriget precis innan jänkarna drogs med in i kriget tack vare det japanska anfallet mot Pearl Harbor. Vi får följa Paul (John Cusack) en luttrad och cynisk journalist som verkar tycka nazisterna är helt okej. Egentligen är han amerikansk spion och samlar på sig värdefull info i kampen mot nazisterna. I Shanghai har precis hans bästa kompis mördats och Paul är nu ute efter hämnd. Snart nog lyckas han snurra in sig i Shanghais undre värld där kinesiska maffiabossar smörar för de japanska överherrarna samtidigt som maffian stödjer den kinesiska motståndsrörelsen. Släng in lite nazister i den smeten och Paul har en del att göra. Det jag framförallt gillar med den här filmen är att Håfström verkligen lyckats fånga stämningen och känslan i gamla noirdeckare. Det här påminner om klassiker som Double Indemnity, The Maltese Falcon, The Big Sleep eller för all del Casablanca som visserligen inte är en film noir i dess rätta bemärkelse men som har många beröringspunkter med den genren. Staden Shanghai blir som ett eget väsen där karaktärerna tillåts röra sig igenom på egen risk och varje karaktär har sin agenda som de håller sig till stenhårt genom hela filmen. Ingen är alltigenom ond eller god utan har både sina bra och dåliga sidor. Snygg och spännande deckare som känns lite annorlunda mot det mesta som produceras idag.
/Surskägget

Hot Tub Time Machine

@@@@

HAHAHAHAHAHAHAHAHA JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! Lysande! Fantastiskt! Makalöst! Underbart! Varför kan inte alla komedier vara såhär? Tre gamla vänner Adam, Nick och Lou (John Cusack, Craig Robinson och Rob Corddry) har inte umgåtts så mycket på senare år när Lou plötsligt försöker ta livet av. Det leder till att Adam och Nick tillsammans med Adams systerson Jacob (Clark Duke) tar med sig Lou upp till den klassiska skidorten där de alltid festade som tonåringar på 80-talet. Tyvärr är staden helt död och det blir lite av ett anti-klimax tills de hoppar ner i bubbelpoolen som visar sig vara en tidsmaskin hahahahahahaha! Plötsligt är de tillbaka på 80-talet och måste återuppleva en av sina värsta kvällar där allt som kunde gå fel gick fel. Förutom att det är underbart att se alla sköna 80-talskläder och frisyrer är detta en film som trots att den är inspelad 2010 verkligen lyckats fånga 80-talskänslan. Det är lika delar tonårshumor, skidfilm och Tillbaka till Framtiden. John Cusack gör precis den roll han är född att spela och som la grunden för hela hans karriär och vi kan snabbt glömma och förlåta alla senaste tidens jag-gör-det-för-lönechecken-filmer han spottat ur sig. Det är den ena roliga scenen staplad ovanpå den andra och det är fullt ös hela tiden med tydliga hyllningar till hela 80-talets komedigenre utan att kopiera nåt. Såhär kul med en ny rulle har jag inte haft sen Baksmällan. Avslutningsvis måste jag också nämna två helt fantastiska biroller spelade av Crispin Glover som enarmad och bitter portier och Chevy Chase som tidsmaskinsreparatör! Går inte att beskrivas, måste ses! HAHAHAHAHAHA!

/Surskägget

2012

@@

Först och främst, alla som är rädda att jorden kommer gå under 2012 kan sluta oroa sig direkt. På 500-talet räknade en munk fel när han skulle sätta datumet för Jesus födelse och räknade fyra år fel. Vi är därför redan på 2014 och inte 2010 och eftersom att jag sitter här och skriver den här recensionen får jag lov att anta att 2012 kom och gick och världen överlevde. Hela hysterin beror på mayaindianernas kalender som tar sitt slut 2012 enligt vår tidräkning, men som sagt vi är på 2014 nu egentligen så...men å andra sidan kanske allt tar slut 2016 istället och gissa om Roland Emmerich önskar att han döpt sin film korrekt då. I vilket fall som helst får vi följa John Cusack som enligt modell 1A om man är hjälte i katastroffilmer är lite bitter på livet, frånskild med två barn som vägrar kalla honom för pappa och en f d fru som hittat den perfekte snälle mannen hon numer bor med. Emmerich slängde manuset i en papperskorg och skrek att alla skulle göra tuffa explosioner i datorn som han kunde ha med i filmen. Sagt och gjort. Man spränger bort större delen av världen och några få (gissa om Cusack överlever eller inte!) överlever i Noaks Arkbåtar. Det här är ju inte bra egentligen men samtidigt är jag faktiskt underhållen större delen av tiden. Jag har kul helt enkelt. Ibland räcker det till en tvåa. Vrångmannen skrev nåt liknande här.

/Surskägget

2012

@@+

Roland Emmerich, regissören som gav oss bl.a busiga Independence Day, skrattfesten Stargate och sömnpillret The Day After Tomorrow, är tillbaka med en ny katastrofrulle. John Cusack försöker rädda spillrorna av sin familj då jorden, som Mayafolket förutspådde, går under 2012. Det pangas högljutt och effekter löser av varandra. Skådisarna går inte ens på reserven och manuset skrevs på några servetter på toaletten. Det är ändå milt kittlande underhållning (som en hyfsad karusell på Grönan) och man får skratta mycket, även om det inte är meningen. Jag har glömt hela filmen nu men minns fnitter och geléhallon. Första gången jag inte brytt mig att några tonårstjejer satt och snackade sig genom halva filmen bakom mig i salongen. Bara det måste vara värt något. Det och elefanter i sele hahahaha!

/Vrångmannen

Om Ödet Får Bestämma

@@@+
Denna charmiga lilla pärla är inget speciellt egentligen, men nästan samtliga skådisar får filmen att leva upp ett snäpp högre än manuset kanske egentligen är värt. John Cusack gör som vanligt sin grej, lite snackig, charmig och lagom förvirrad. Kate Beckinsale är så vacker så det gör ont och det är helt självklart att Cusack blir blixtförälskad i henne. Jeremy Piven är perfekt som Cusacks polare och varvar mellan sköna oneliners och lagom tårögd. Molly Shannon försöker hålla sig att inte spexa till det för mycket á la SNL, meeeen ibland faller hon rakt ner i sina gamla sketchkaraktärer vilket är mer än okej. Bridget Moynahan krämar ur mesta möjliga ur sin lilla roll som Cusacks tilltänkta fru och är så snygg och trevlig att man inte riktigt fattar att Cusack vill lämna henne men men. Och Eugene Levy är perfekt som pedantisk och samtidigt bindgalen kassör på varuhus. Ibland behövs det inte mycket mer. En film om ödet och kärlek med lagom dos humor, charm och trevlighet.
/Surskägget

1408

@@@
Jag vet att herr Vrångmannen har en surprise på g för alla er Stephen Kingfans, men innan han filat klart på det är jag tvungen att recensera en annan av de många Kingfilmatiseringar som gjorts. Den här filmen är baserad på en novell av King med samma namn, och när jag läste den skrämde den på riktigt skiten ur mig. Det är ytterst sällan det skrivna ordet lyckas med det (en gång när jag läste The Shining hoppade jag faktiskt till av skräck som om jag precis sett det jag läst, så skicklig är King, men som sagt ytterst sällan att det händer) men King har i 1408 lyckats skapa en riktigt otäck stämning som bara blir värre och värre och som lägger sig under huden på en. Filmen då? Nja. Den lyckas inte riktigt lika bra att krypa in och bli sådär obehaglig. Istället är det mestadels traditionell Hollywoodskräckis med ett par givna "BU!"-sekvenser som späs på med ett riktigt högt och obehagligt ljud. John Cusack (som vanligt stabil i sitt spel) spelar författaren Mike Enslin vars grej är att sova över på hotellrum där det spökar och sen skriva faktaböcker om sina upplevelser. Naturligtvis är han luttrad och skeptisk till allt sånt tills han hamnar på 1408 som faktiskt är ett riktigt elakt hotellrum som mest av allt vill ha ihjäl folk. Följer novellen hyfsat men inte riktigt, framförallt saknas den suggestiva stämningen från novellen. Men trots det en helt okej rulle.
/Surskägget