The Thin Red Line

@@@@
När den kom 1998 var jag inte jätteimpad. Det spelade ingen roll att det var mästerregissören Terence Malicks stora comeback efter 20 års frånvaro. Det spelade heller ingen roll att alla i hela Hollywood ville vara med om så i trettio sekunder när Malick gjorde sin comeback. Nej. Jag jämförde filmen med Saving Private Ryan som jag tyckte var sjukt överlägsen och därmed förpassade jag The Thin Red Line till hörnet "okej-men-borde-varit-bättre". Nu en sisådär 17 år senare när jag ser om den så ser jag allt jag missade första gången. Malick är en närmast poetisk regissör som trots lugna stunder av ljus och kärlek även kan sparka stjärt när det väl smäller till. För mittpartiet är en ca 80 minuter lång krigsscen där det skjuts, sprängs och skjuts ännu mer som vi sällan sett maken till på film. Knappt att Spielbergs inledningsscen till Ryan mäktar med. Resten av tiden får vi poesi, livsåskådning och en klar och tydlig uppmaning att krig är fel. Allt utan att Malick skriver oss på näsan en enda gång. Dessutom klämmer han ut finfina insatser från de flesta skådisarna men framförallt Nick Nolte, Elias Koteas och Ben Chaplin vill jag nämna som extra bra. Kanske orättvist mot många av de andra som inte har i närheten så mycket tid i bild som dessa tre herrar (George Clooney är på riktigt med i 60 sekunder, Adrien Brody har typ en replik och Jared Leto skjuts ihjäl nästan i samma sekund vi ser honom i bild). Det måste varit härligt att ha stora skådisar i roller som statister i vanliga fall har (John C. Reilly, John Cusack, Nick Stahl, Miranda Otto). Och så får vi inte glömma Woody Harrelsons mycket snygga dödsscen. Det här är krig när det är som smutsigast och samtidigt oerhört vackert fångat av en regissör som har koll på sitt shit.
/Surskägget

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

Zookeeper

@
Kevin James är polare med Adam Sandler och rolig i dennes filmer (I Now Pronounce You Chuck & Larry och Grown Ups). Men på solokvist i t ex Paul Blart: Mall Cop eller som här i The Zookeeper blir det liksom aldrig lika bra. James spelar en zooskötare som är snäll mot alla djuren så när han planerar att sluta för att imponera på sin före detta flickvän Stephanie börjar djuren prata med honom i hopp om att han ska bli kvar. Samtidigt börjar en romans spira mellan James och sötaste kollegan Rosario Dawson som är enda anledningen att den här filmen går att genomlida överhuvudtaget. Det här är tråkiga klichéer staplade på varandra och då spelar det ingen roll att rösterna till djuren görs av Nick Nolte, Sylvester Stallone, Cher, Jon Favreau och givetvis Adam Sandler själv. Egentligen kanske det är en tvåa i betyg men jag blir så ledsen när så mycket pengar och begåvning går åt och bara trist kommer ut i andra änden.
/Surskägget

@
Det här är så uselt så jag vet inte vart jag ska börja. Kidsen kanske tycker det är skoj eftersom djuren kan tala. Vill jag se djur som kacklar så går jag på krogen.
/Vrångmannen