While We're Young

@@
Ben Stiller och Naomi Watts är ett lyckligt medelålders par utan barn som plötsligt får lite av en livskris och inser att alla deras vänner poppar ur sig bebisar som om det inte fanns en morgondag och att de inte har så mycket gemensamt längre. Vad bättre att göra än att börja hänga med ett par i 20-årsåldern istället (spelade av Adam Driver och Amanda Seyfried)? Plötsligt känner sig Stiller och Watts 30 år yngre och de hänger med på alla möjliga konstiga saker unga människor i New York gör. Tills Stiller inser att Driver bara utnyttjar honom för att främja sin egna karriär. En liten indiekomedi som inte gör nåt större väsen av sig men som är helt okej medan man kollar. Stiller, Watts, Driver och Seyfried har bra kemi ihop vilket är en stor anledning till att filmen funkar.
/Surskägget

Ted 2

@@@
Det var väl ganska givet att Ted skulle få sig en uppföljare? Seth MacFarlane är het nu och hans typ av humor går hem i många stugor. Framförallt i min. Kanske var det för att jag såg Vacation precis innan och knappt hade nåt skratt kvar i mig eller så är det kanske bara så att skämten var lite mer utspridda i uppföljaren än i första, men där Ted 1 var lysande är Ted 2 "bara" bra. Man vill och hoppas ju alltid att uppföljaren ska bjussa på mer av allt och jag får en känsla av att man försöker här men man lyckas helt enkelt inte. Nåja. Jag ska inte gnälla. Det här är fortfarande riktigt kul och på sina ställen skrattar man så man sprutar ketchup genom näsan. Nallebjörnen Ted är nu gift och fortfarande polare med Marky Mark & The Funky Bunky som i sin tur blivit dumpad av sötsöta Mila Kunis och istället hittat ny kärlek i sötsöta Amanda "my preeeecioooouuuussss" Seyfried. Fast här börjar problemen för Ted. Som nallebjörn blir han inte erkänd av staten som människa och därmed kan staten inte godkänna hans äktenskap. Han är ett objekt. En sak. Inget levande väsen. Men han har ju en själ och tankar och känner kärlek så vad göra? Det mest amerikanska av allt givetvis - rättegång it is! MacFarlane lyckas som vanligt köra de mest ickepolitiskt korrekta skämten först för att sedan vända på dem och slänga dem i ansiktet på oss för att få oss att förstå hur dumma vi är som skrattar åt såna dumma rasist/sexist/knarkskämt (ja, kanske inte knarkskämten då, de dissar han aldrig och alla röker på heeeeela tiden). Det är dum humor som är för smart för sitt eget bästa, precis som MacFarlane vill ha det. Bonus också för alla hyllningar till John Hughes som är utspridda genom hela filmen.
/Surskägget

@@@@
Håller med om det mesta som Surskägget säger. Jag tycker ändå att Ted 2 lever upp till ettan och är egentligen precis lika rolig, fast en smula varmare i tonen. Höjer därmed upp betyget ett snäpp för ingen ska tala om för MIG OCH TED!
/Vrångmannen

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

A Million Ways To Die In the West

@@@+
Hahahahaha dåren Seth MacFarlane (om du inte vet vem han är ska du skämmas och läsa en annan blogg, typ en om knyppling) gör sin första riktiga huvudroll efter att i princip ha varit enbart röstskådis i Family Guy och Ted. Här får vi se hans nuna när han spelar huvudrollen som fårfarmaren Stark i vilda västerns hårda vildmark kring slutet av 1800-talet. Stark är ganska feg av sig och gillar inte egentligen att bo där ute i den hårda vildmarken där allt kan döda dig (därav titeln på filmen, Stark gillar att lista alla grejer som kan döda en hahahahaha). Han härdar ut för att söta flickvännen Louise (Amanda Seyfried) gör det värt att leva där. Till den dag hon gör slut och blir ihop med rike mustaschproduktsförsäljaren(!) Foy (en makalöst lysande Neil Patrick Harris hahahaha han är helt slut, helt slut) som är så dryg så man svimmar. Stark bestämmer sig för att lämna ökenhålan och dra till San Francisco istället och söka lyckan där. Då dyker Anna (sötaste, vackraste, mest talangfulla, Oscarsvinnande Charlize Theron) upp i byhåla och erbjuder sig att låtsas vara flickvän till Stark för att göra Louise avundsjuk och på så sätt vinna tillbaka henne. Hehehehe, ni hör ju. Det här är en klassisk romcom fast placerad i vilda västern sedd genom MacFarlanes galna ögon. Det är kiss-, bajs- och sexskämt heeeeeeeeeeeeeeeela tiden och alla är busigast. Bästa birollerna kanske nånsin i en komedi har Giovanni Ribisi och Sarah Silverman som ett kristet par som väntar på bröllop innan de kan ha sex. Förutom att Silverman jobbar som byhålans bästa hora! HAHAHAHAHAHAHAHA! Det är många roliga cameos, många hyllningar till andra filmer och många garv. Trots det lyckas filmen inte lyfta till den magiska nivån där det går från bra till lysande. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är som inte riktigt funkar för alla ingredienser finns där. Dock mer än sevärd och gillar man MacFarlanes humor så är denna ett givet måste.
/Surskägget

@@@
Klart sevärd med många garv men borde varit ÄNNU bättre!
/Vrångmannen

Lovelace

@@@@
Idag när porr är ett musklick bort är det så oerhört svårt att förstå exakt vilken stor påverkan och genomslagskraft en porrfilm kunde ha i början av 70-talet. Då ansågs dessutom porr många gånger vara ännu en artistisk uttrycksform och porrskådisar blev många gånger rätt celebra stjärnor. Kändast av alla porrfilmer genom tiderna är förmodligen Deep Throat eller Långt Ner i Halsen som den heter här i Sverige. Filmen blev känd då det var första gången man visade deep throating (alltså att tjejen tar hela kuken ner till roten i munnen, m a o hela vägen långt ner i halsen) och tjejen som utförde nyss nämnda fellatioform, Linda Lovelace, blev superstjärna över en natt. Vad ingen visste då var att hon kontrollerades med järnhand av dåvarande maken, en sadistiskt litet svin som regelbundet misshandlade henne och sålde henne som prostituerad så att han kunde få ihop lite stålars (som han sällan delade med sig av). Linda skilde sig slutligen från honom, blev hyllad feminist och antiporrförespråkare och skrev flertalet böcker, bl a den bästsäljande självbiografin om vilket helvete hon genomlevt. Det är till stor del denna bok filmen är baserad på och även om filmen väljer bort några av de allra värsta mardrömsupplevelserna Linda gick igenom (kapitlet där hon under pistolhot tvingas ha sex med en schäfer är minst sagt lite halvjobbigt att läsa och jag förstår att det skulle blivit lite väl magstarkt på film) får man som tittare helt klart en tydlig och bra inblick i Lindas liv. Amanda Seyfried tar sig an rollen med mod och naken ärlighet och gör Linda till en person av kött och blod och inte bara en karaktär i en biografisk film. Tycker det är synd att Seyfried inte blev nominerad för en Oscar, det förtjänar hon. En av förra årets bästa - men också mest bortglömda - filmer.
/Surskägget

Gone

@
Jättesöta Amanda Seyfried (en dag kommer hon börja svara på alla mina mail, brev, sms, nattliga telefonsamtal och de tusen röda rosorna jag skickar varje vecka och inse att det är HON OCH JAG!) måste välja bättre filmer än så här framöver. Det här så bedrövligt. Gud. Det ska vara en spännande thriller där Amanda har blivit överfallen av en galning och nu är hon övertygad om att han har kidnappat hennes syster för att komma åt Amanda. Ni hör ju. Istället för att bara kidnappa Amanda om han nu vill få saken ur världen. Det enda som gör filmen sebar överhuvudtaget är att fotot som är skitsnyggt i sin enkla fulhet. Ja ni hörde mig. Filmen utspelar sig i Portland och man har lyckats fånga en grådaskig stämning där staden blir som en egen karaktär av smuts, tristess och fulhet. Snyggt fotat helt enkelt. Amanda gör det hon kan av sin roll men den är så tunt skriven (precis som resten av manuset) att det helt enkelt inte är görbart för att få det intressant. Stort sömnpiller där allt är givet från förtexterna och framåt.
/Surskägget

@
Är det någon där? Hallå? Eko...o...o...o...
/Vrångmannen

In Time

@@
Intressant sci-fikoncept som kunde blivit en kanonrulle slarvas bort nånstans på vägen. Frågan är av vem? Jag satsar mina sura skäggstrån på regissören Andrew Niccol som med rullar som Gattaca och Lord of War borde gjort något bättre av materialet. I en framtida värld är pengar inte längre ett betalningsmedel. Istället är det tid. Människor är genetiskt manipulerade att växa och åldras tills de blir 21. Då sätter en intern klocka igång där de har ett år på sig innan de dör. Men tid går att flytta mellan människor och mellan människor och t ex banker så man kan låna tid av varandra, man får tid i lön och man betalar mat, hyra etc med tid. De fattigaste har oftast bara 24 timmar tillgodo och jagar hela tiden ny tid. De rika har flera tusen år och njuter av livet som 21-åringar. Timberlake är arbetarklasskillen som genom lika delar slump och tur kommer över en jävla massa tid. Det leder in till city och de rika, fina människorna där han snart träffar Amanda Seyfried som är dotter till en av de rikaste bankirerna. Snart är Timberlake och Seyfried ett riktigt Bonnie & Clydepar som möter Robin Hood som rensar upp bankerna på tid och skänker till de fattiga och tidlösa. Nånstans förblir det dock ganska ointressant och jag sitter hela filmen och önskar att det ska bli bättre vilket det tyvärr aldrig blir. Timberlake visar dock återigen prov på att han kommer vara en snubbe att räkna med även på film.
/Surskägget

Red Riding Hood

@@@@
Det stora problemet alla filmer med varulvar i lider av är just varulven själv. Slänger man på skådisarna masker ser det bara ut som en dålig maskeradtävling och kör man CGI ser det bara fjantigt och fånigt ut. Vare sig det handlar om varulvar i 30- och 40-talsskräckisarna, Michael J. Fox i Teen Wolf, varulven i John Landis hyllade En Amerikansk Varulv i London, varulvarna i Twilightfilmerna eller Benicio del Toro i nyinspelningen av The Wolfman ser alla försök till att skapa en skräckinjagande varulv bara kackiga ut. Red Riding Hood är inte riktigt undantaget som bekräftar regeln, men här har man åtminstone valt att skapa en stor varg istället för en hybrid av varg och människa och därmed fått det att se lite bättre ut. Fortfarande vissa brister i CGI:n om du frågar mig men i det stora hela tillräckligt bra för att inte locka bort en från själva känslan i filmen. Rullen är annars baserad på gamla sagan om Lilla Rödluvan. Man har konstaterat att sagan faktiskt är ganska mörk och läskig och skapat en suggestiv och stämningsfull varulvssaga med inslag av whodunitdeckare och lite romantik. Amanda Seyfried är Rödluvan och är så vacker med sina superstora rådjursögon att det inte råder några som helst tvivel om att både vargen och halva byn vill ha henne. Gary Oldman glider in med konstig öststatsdialekt som varulvsjägare och kyrklig dåre och kör sin vanliga grej vilket i det här fallet funkar alldeles utmärkt. Regissören Catherine Hardwick (Tretton, Lords of Dogtown och tyvärr även första Twilight som dock är den bästa hittills i serien) jobbar mycket med att skapa mörka nattliga bilder fulla av detaljer och en färgpalett som i princip bara går i olika blåa toner (självklart med undantag för den röda kappan Rödluvan bär som stark kontrast till alla andra tråkmånsar) vilket ger oss dels en väldigt vacker film men även en skön stämning och känsla av karaktärernas utsatthet.
/Surskägget

@
Världens längsta aprilskämt. För tonårstjejer. Knappt. Det här är så jävla boring.
/Vrångmannen

Jennifer's Body

@@@

Megan Fox är heta (och hon vet det!) Jennifer som efter en vild och konstig natt på lokala rockhaket kommer tillbaka lite annorlunda till skolan och bästa väninnan Needy (Amanda Seyfried). Först tror Needy att det bara är tonårshormoner och det gamla vanliga skolans-snyggaste-brud-(och hon vet det!)-är-också-största-bitchen-syndromet tills hon upptäcker att Jennifer med jämna mellanrum äter upp pojkarna i skolan förvandlad till nån sorts demon.

Diablo Cody som fick en Oscar för manuset till Juno har även skrivit denna tonårskomediskräckis med blandat resultat. Dialogen känns snärtig och kul och både Jennifer och Needy är i sammanhanget välskrivna karaktärer. Tyvärr funkar inte alltid blandningen mellan lättsam tonårskomedi och läskig skräckfilm och ibland är det som att filmen inte riktigt vet vilken genre den ska vara vilket ger ett lite luddigt intryck. Överlag är det dock en underhållande liten rulle som självklart lever en hel del på fröken Fox's utseende, men likväl på Seyfrieds uttrycksfulla ögon och nervositet.

Vrångmannen skrev nåt liknande.

/Surskägget