Red Riding Hood

@@@@
Det stora problemet alla filmer med varulvar i lider av är just varulven själv. Slänger man på skådisarna masker ser det bara ut som en dålig maskeradtävling och kör man CGI ser det bara fjantigt och fånigt ut. Vare sig det handlar om varulvar i 30- och 40-talsskräckisarna, Michael J. Fox i Teen Wolf, varulven i John Landis hyllade En Amerikansk Varulv i London, varulvarna i Twilightfilmerna eller Benicio del Toro i nyinspelningen av The Wolfman ser alla försök till att skapa en skräckinjagande varulv bara kackiga ut. Red Riding Hood är inte riktigt undantaget som bekräftar regeln, men här har man åtminstone valt att skapa en stor varg istället för en hybrid av varg och människa och därmed fått det att se lite bättre ut. Fortfarande vissa brister i CGI:n om du frågar mig men i det stora hela tillräckligt bra för att inte locka bort en från själva känslan i filmen. Rullen är annars baserad på gamla sagan om Lilla Rödluvan. Man har konstaterat att sagan faktiskt är ganska mörk och läskig och skapat en suggestiv och stämningsfull varulvssaga med inslag av whodunitdeckare och lite romantik. Amanda Seyfried är Rödluvan och är så vacker med sina superstora rådjursögon att det inte råder några som helst tvivel om att både vargen och halva byn vill ha henne. Gary Oldman glider in med konstig öststatsdialekt som varulvsjägare och kyrklig dåre och kör sin vanliga grej vilket i det här fallet funkar alldeles utmärkt. Regissören Catherine Hardwick (Tretton, Lords of Dogtown och tyvärr även första Twilight som dock är den bästa hittills i serien) jobbar mycket med att skapa mörka nattliga bilder fulla av detaljer och en färgpalett som i princip bara går i olika blåa toner (självklart med undantag för den röda kappan Rödluvan bär som stark kontrast till alla andra tråkmånsar) vilket ger oss dels en väldigt vacker film men även en skön stämning och känsla av karaktärernas utsatthet.
/Surskägget

@
Världens längsta aprilskämt. För tonårstjejer. Knappt. Det här är så jävla boring.
/Vrångmannen