Fantastic Mr. Fox

@@@
Regissör Wes Anderson har gjort sig känd för att göra smarta, roliga, annorlunda och lite quirky rullar med mängder av kändisar. Hans främsta film hittills i mina ögon är The Royal Tenenbaums som man bara kan se om och om och om igen utan att tröttna. Hursomhelst. Här har Anderson tagit sig an Roald Dahls gamla klassiker om den smarte räven som knycker hönor från några riktigt arga bönder som gör allt för att fånga honom. Givetvis tar Anderson in en bunt kändisar. George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe, Owen Wilson, Brian Cox och Adrien Brody är väl en helt okej cast? Filmen i sig är animerad med stop-motionteknik vilket måste ha tagit en miljon år att spela in och resultatet är riktigt snyggt samtidigt som det följer Andersons sedvanliga stuk med läckra miljöer och genomtänkta färger, kostymer etc. Annorlunda animerad film som kanske inte är för de allra minsta men som helt klart funkar för hela den övriga familjen.
/Surskägget

2xClooney

 The Ides of March
@@
Ett politiskt drama baserat på verkliga händelser. Ryan Gosling jobbar för politikern George Clooney som är mitt uppe i ett omval. Gosling är ung och idealistisk och tror verkligen på att politik kan förändra folks liv till det bättre. Snart nog inser han dock att Clooney skiter i det mesta förutom att bli omvald. Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti är de äldre PR-gubbarna som varit med hundra varv och inte har några skrupler alls. Evan Rachel Wood är den lika unga och idealistiska motsvarigheten till Gosling i andra lägret och Marisa Tomei också gammal i gamet. Det pratas mycket politik. Hela tiden faktiskt. Skådisarna är kanon, men handlingen såååå tråkig. Sluta prata ihjäl mig i varje jävla politisk film som görs vad är det här?!?!?!
/Surskägget

Money Monster
@@@
Här är Clooney en tevekändis vars program går ut på att rekommendera tittarna var de ska satsa sina pengar på börsen. Han har koll på vilka aktier som kommer gå upp och vilka som kommer att rasa. Eller ja, så mycket koll man nu kan ha på börsen där allt går upp och ner lite hux flux. Julia Roberts är hans producent och är på väg att sluta. Då, sista showen ihop, dyker en smått förbannad kille upp med bomb och pistol i direktsändning och skyller på Clooney att han torskat sina livs besparingar. Efter ett par rafflande (fan vad fint att använda ett ord som rafflande 2017) scener inser vi att det ligger en hund begraven och att det råder konspirationer och oenigheter i den ekonomiska världen (gasp!). Clooney och Roberts har bra kemi och det puttrar på i en rätt underhållande film som dock ganska snabbt bleknar ur minnet.
/Surskägget

Hail, Caesar!

@
Nej. Nej. Nej. Bröderna Coens senaste duger inte till någonting. Vad sysslar dessa herrar med? Maken till tråkig och tröttsam (om än lite färgglad) "komedi" får man leta efter. Otroligt tjatig rulle om några "busiga" incidenter i Hollywood på 50-talet. Toppnamn som Scarlett Johansson, George Clooney, Tilda Swinton och Josh Brolin kastas här helt bort. Jonah Hill är toppbillad men är på riktigt med i 45 sekunder. Visst fnissade jag till en och annan gång och det finns ett par scener som sticker ut, men i princip hela Hail, Caesar! är ett stort förvirrande magplask. Jag såg den, tror jag, för nu är den borta. Poff bara. Fy fan. Jag blir så jävla förb...SKÄRPNING!
/Vrångmannen

Tomorrowland: A World Beyond

@@@
Om jag förstått ryktena rätt bombade denna totalt på bio och har blivit sågad på de flesta håll och kanter. Så mina förväntningar var nere i ungefär noll när jag tog en titt och blev faktiskt positivt överraskad. Först och främst måste man ha i åtanke att det här är en Disneyfamiljefilm och som sådan kan man inte förvänta sig annat än lite lagom halvmoraliskt predikande och en skopa käckhet och ärtighet. Med det sagt är det fullt ös medvetslös mest hela tiden och George Clooney och Britt Robertson i huvudrollerna är bägge stabila. Storyn liknar först nåt åt den senaste tidens alla Hunger Games/Insurgents/Beautiful Creatures etc etc där ung tjej upptäcker ny värld och nya förmågor men svänger ganska snabbt över till att bli en hyfsad sci-firuller med sensmoralen att vi måste börja vårda vår planet om vi vill ha kvar den. Effekterna är sjukt snygga som sig bör i en film i denna genre och skurken är lite lagom galen (spelad av Hugh Laurie). Som sagt, det är en Disneyrulle och den puttrar på så sakteliga utan att skapa vågor eller sticka ut för mycket ur mängden. Ibland är det allt man behöver och som söndagsmatiné med familjen funkar det helt klart.
/Surskägget

@@@
Visst är det så. Lättsmält, välmenande och lite busigt underhållande med snygga effekter.
/Vrångmannen

Three Kings

@@@
Känns som att den kom ganska nyligen men det var 1999 - 16 år sen! Regissören/manusförfattaren David O. Russell som idag älskas och hyllas av de flesta var knappt torr bakom öronen när han rattade denna lilla krigsactiondramafilm med George Clooney i en av sina tidiga huvudroller. Även Mark Wahlberg och Ice Cube som bägge hade några filmer under bältet vid det här laget var bägge tillräckligt färska i filmyrket för att på allvar tvätta bort sin musikstämpel med den här filmen. Allt utspelar sig under Irakkriget i början av 90-talet och vi får följa ett litet gäng jänkarsoldater på skattjakt i den irakiska öknen. Självklart går allt fel som kan gå fel (ett ganska vanligt fenomen i Russells filmer för övrigt) och jakten på guldet blir allt annat än enkel. Clooney har tung pondus som chefen trots att han nyligen blivit söndersågad som Batman, Wahlberg finslipade på sin lite halvvräkigt högljudda stil redan här och Ice Cube är Ice Cube helt enkelt. Tuff och hård med några fuck-you-oneliners så ingen ska tro nåt. Filmen är väl en liten bagatell i det stora hela, men jag har alltid gillat den. Det händer grejer hela tiden och för att vara en krigsfilm enligt standardmall 1A bjussar den ändå på lite lagom med överraskningar och oväntade vändningar. Gott så.
/Surskägget

The Thin Red Line

@@@@
När den kom 1998 var jag inte jätteimpad. Det spelade ingen roll att det var mästerregissören Terence Malicks stora comeback efter 20 års frånvaro. Det spelade heller ingen roll att alla i hela Hollywood ville vara med om så i trettio sekunder när Malick gjorde sin comeback. Nej. Jag jämförde filmen med Saving Private Ryan som jag tyckte var sjukt överlägsen och därmed förpassade jag The Thin Red Line till hörnet "okej-men-borde-varit-bättre". Nu en sisådär 17 år senare när jag ser om den så ser jag allt jag missade första gången. Malick är en närmast poetisk regissör som trots lugna stunder av ljus och kärlek även kan sparka stjärt när det väl smäller till. För mittpartiet är en ca 80 minuter lång krigsscen där det skjuts, sprängs och skjuts ännu mer som vi sällan sett maken till på film. Knappt att Spielbergs inledningsscen till Ryan mäktar med. Resten av tiden får vi poesi, livsåskådning och en klar och tydlig uppmaning att krig är fel. Allt utan att Malick skriver oss på näsan en enda gång. Dessutom klämmer han ut finfina insatser från de flesta skådisarna men framförallt Nick Nolte, Elias Koteas och Ben Chaplin vill jag nämna som extra bra. Kanske orättvist mot många av de andra som inte har i närheten så mycket tid i bild som dessa tre herrar (George Clooney är på riktigt med i 60 sekunder, Adrien Brody har typ en replik och Jared Leto skjuts ihjäl nästan i samma sekund vi ser honom i bild). Det måste varit härligt att ha stora skådisar i roller som statister i vanliga fall har (John C. Reilly, John Cusack, Nick Stahl, Miranda Otto). Och så får vi inte glömma Woody Harrelsons mycket snygga dödsscen. Det här är krig när det är som smutsigast och samtidigt oerhört vackert fångat av en regissör som har koll på sitt shit.
/Surskägget

Burn After Reading

@@@
När Coenbröderna är i farten vet man att man har en mängd udda karaktärer, oväntade tvister i handlingen och en annorlunda filmupplevelse än den vanliga Hollywoodmallen att vänta. Så även här. Grundstoryn handlar om en CIA-agents memoarer som råkar hamna i händerna på två mer eller mindre osmarta personer som sedan försöker sälja tillbaka det för en stor bunt pengar. På vägen blir både den ena och andra spionorganisationen inblandad, en hel del missförstånd försvårar saker och ting och en hel del blod spills. Coens lyckas ju alltid hitta humor även i den värsta svärtan och det är väl tur här i vissa scener som annars hade kunnat bli lite väl tunggrodda. Det är ett stabilt och gediget hantverk med mängder av stora stjärnor i rollerna (Brad Pitt, George Clooney, Frances McDormand, John Malkovich, Tilda Swinton) som dock saknar det där lilla extra och som i ärlighetens namn är rätt snabbt glömt. Jag hade helt klart förväntat mig mer.
/Surskägget
Vrångmannen gav samma betyg men av helt fel anledning.

Gravity

@@@
Hade den inte varit så sjukt jävla snygg hade det blivit en tvåa i betyg för filmen i sig är inget speciellt. Sandra Bullock är astronaut som råkar i trubbel ute i rymden och bara försöker överleva och ta sig ner till jorden igen. Allt som kan gå fel går garanterat fel och filmens "handling" är en serie katastrofer som inträffar på rad efter varandra så att specialeffektsteamet ska ha nåt att göra. Vi har sett det minst en miljon gånger förr (alla filmer som utspelar sig i rymden typ) och det enda som skiljer den här från alla andra katastroffilmer i rymden är att denna har så grymma specialeffekter så att man tror att de helt enkelt flög upp Sandra Bullock i rymden och gick loss på henne med ett par meteoritregn. Mycket yta. Inget innehåll. Folk blir impade av sånt 2014 tydligen för Oscarsnominerad var den till alla möjliga grejer. För mig var det en snygg axelryckning.
/Surskägget

Liten filmrapport från det stora äpplet

Vrångmannen här. Nyss hemkommen från semester i New York. Tre rullar blev det:

Gravity (IMAX, 3D)

@@@@+

Sjukt enkel historia som är lika sjukt spännande, välspelad, välskriven och välgjord (effekterna, herregud hur gjorde dom?!). Sandra Bullock spelar ingenjören Ryan Stone som tillsammans med astronauten Matt Kowalski (George Clooney) försöker överleva ett haveri i rymden då ett reparationsuppdrag av en satellit går åt helvete. Att se rullen på en fet IMAX biograf i 3D gjorde den inte sämre. Det känns som att 3D (och IMAX) uppfanns för just den här filmen. Maken till vackert "foto" har sällan skådats och ibland kändes det som om man var mitt i rymden bredvid våra hjältar. Filmen har en lätt poetisk och mycket mänsklig touch tack vare regissören Alfonso Cuarón (Children of Men, Great Expectations, nån av Harry Potterrullarna..) men ryggar aldrig för otroligt nervkittlande spänning och bang for the buck. Allt i perfekt symbios. Min enda invändning är kanske att den ibland kändes lite repetitiv. Det balanseras dock upp av att filmen klockar in på 91 minuter. Gravity fingrar hela tiden på perfektion tack vare alla inblandade och betygsfyran är mycket stark. Jag har aldrig velat vara i rymden så lite och så mycket efter att ha sett filmen.

/Vrångmannen

Machete Kills

@@

Fan. Jag ville ju att det här skulle vara så bra. Grindhousekänslan har bytts ut mot James Bondparodi. Lite småskoj, väldigt våldsamt och slarvigt. Efter ett tag börjar man ändå skruva på sig och vill att det ska ta slut. Vad hände? Fan. Macheteeeeeee!

/Vrångmannen

Don Jon

@@@-

Småkul dramakomedi skriven och regisserad av Joseph Gordon-Levitt. Jon (Levitt) är en snygg kille som kan få vilken tjej han vill. Han är också besatt av porr och tycker inte att sex i verkligheten ens kommer i närheten av att masturbera till porren han frekvent besöker på internet. En dag träffar han Barbara (Scarlett Johansson) och blir förälskad. Hon är hans raka motsats och älskar romantik på bio men äcklas av porr. Hilarity ensues.

Tillägg: såg den här på den ballaste biografen jag besökt i mitt liv och käkade middag och drack öl samtidigt. Besök den om du får chansen)

/Vrångmannen

Ocean's Thirteen

@@@
Det var fler än jag som gnällde på att tvåan tappade sina koncept från ettan. Därför anpassade man sig efter fansen och omlokaliserade till Las Vegas igen för trean. Den här gången samarbetar Garcia med resten av gänget och kasinot de ska råna styrs den här gången av ingen mindre än Al Pacino. Vi känner igen oss från ettan i det klassiska upplägget med ”samla ihop gänget”, ”styr upp en plan”, ”öva på planen i smyg”, ”genomför planen” och ”kom undan med pengarna”. Pacino är ett kanondrag att släpa in i filmen då han mer än väl kan hålla jämna steg med resten av grabbarna och man köper att han är farligare än alla att råna ifrån. Glimten i ögat, buset, charmen, ni vet ju. Inget spektakulärt men jävligt underhållande för stunden och nåt man gärna ser om en söndag.
/Surskägget

Ocean's Twelve

@@
Supersuccé och givetvis blir det en uppföljare. Andy Garcia börjar komma herrarna på spåren och kräver nu att de lämnar tillbaka pengarna och med ränta – or else! Våra vänner ser inget annat val än att göra det men för att skrapa ihop alla stålars måste de nu göra tre spektakulära rån. I Europa. Mest för att grabbarna grus och Julia Roberts ville ha en Europasemester. Vi har fortfarande charmen, glimten i ögat och sköna karaktärer. Det vi däremot saknar är en ordentlig handling. Filmen är rörig som fan och trots att jag sett den tre gånger minns jag knappt vad som händer eller inte händer i den. Jag förstår att man ville göra nåt lite annorlunda mot ettan men här lyckas det helt enkelt inte.
/Surskägget

Ocean's Eleven

@@@

Jag ser scenen framför mig. Ett gäng polare sitter och drar några drinkar i sommarsolen på en veranda nånstans i värmen. En av de slänger fram ett förslag. ”Vi som är så bra polare, vore det inte schysst att jobba ihop nångång?”. Folk håller ivrigt med. Och när kompisgänget består av George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon och Steven Soderbergh har man plötsligt en jävla massa talang och charm redo att ta sig an en gammal skön rulle med ett annat gäng polare (i den första filmen från 1960 hängde Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr bl a). Konceptet är enkelt. Ett gäng sköna rånare med finess ska råna ett Las Vegaskasino som drivs av Andy Garcia som är farlig och galen. Det gäller att komma undan med pengarna, men det gäller också att komma undan med pengarna utan att Garcia vet om att man har kommit undan med pengarna. Handlingen är inte briljant eller speciellt unik på nåt sätt. Det filmen lever på är de många sköna skådisarna. Clooney, Pitt, Damon och Garcia har vi nämnt men vi får även Bernie Mac (hahahahaa roligast!), Casey Affleck och Scott Caan som ett galet brödrarpar, Elliott Gould som gammal räv, Carl Reiner som ännu äldre räv, Don Cheadle som sprängämnesexpert och Julia Roberts som kuttersmycke (ja hennes roll är fan inte större än så egentligen). Kemin och interaktionen mellan samtliga skådisar är fantastisk och det är det som gör att man återkommer till den här rullen gång på gång. Charmen, humorn och det snyggt producerade. Klassisk Hollywoodrulle från en klassisk indieregissör.
/Surskägget

The Descendants

@@@

Megahyllad av vår egen Vrångman som tog i så han nästan brast. Visst är det här en skön dramakomedi, och visst var George Clooney absolut värd sin Oscarsnominering för sin roll som advokaten som jobbat för mycket och missat att ta hand om både sin fru och barn men som nu när frugan ligger i koma efter en båtolycka försöker rätta till så mycket som möjligt, men regissör Alexander Payne kunde gott ha klippt ner filmen med en halvtimme eller så. Den som vill se Hawaii annat än som gigantisk sandstrand och stort hotellkomplex som det i princip alltid visas som i alla andra filmer kommer här kunna njuta av ett Hawaii som känns väldigt äkta. Visst, det är ett paradis, men även i paradiset lider folk av svartsjuka, gräl, sorg, död och för mycket jobb. Å andra sidan vaknar de upp miserabla och är på Hawaii medan du och jag vaknar upp i december i Sverige med trehundra meter snö utanför fönstret och minus fyrtio grader kallt. Ååååååh!!!! Kom inte och gnäll hos mig när du BOR PÅ HAWAII OCH HAR SOL OCH VARMT OCH PALMER OCH SKÖNT JÄMNT JÄMNT JÄMNT!!!! Ehrm...hursomhelst är det här välspelat, engagerande och lite lagom annorlunda utan att för den sakens skull vara något mästerverk på något vis.

/Surskägget

The Descendants

@@@@@
En förmögen och rätt olycklig landägare (George Clooney) försöker vinna tillbaka sina döttrars kärlek och beundran då hans fru hamnat i koma efter en båtolycka på Hawaii. Låter kanske inte så frestande men det här är bra skit! Filmskaparen Alexander Payne har gått från klarhet till klarhet när det gäller sina "dramakomedier" (en kategori som jag allt för ofta tycker är boring-ass-crap!). Älskade hans Sideways och About Schmidt. Skrattade gott åt Election. The Descendants är inget undantag och i mitt tycke den bästa filmen han gjort trots tidigare toppar. Det är en engagerande, varm och rolig tragedi som inte klampar i klyschiga fällor eller använder sig av smöriga Hollywoodknep. George Clooney är mycket bra och väl värd sin Oscarsnominering. Filmen i sig är, som ni redan förstått, fucking fantastic och jag har inga som helst problem att utse årets första fullpoängare på bloggen. Fem klockrena...grisknorrar. Eller vad fan det är som vi använt som betygspoäng i alla dessa år. Fem såna.
/Vrångmannen

The Men Who Stare At Goats

@

Lite jänkarsoldater tror de har psykiska krafter som kan döda folk eller få folk att göra som de vill (typ jedi mind trick). Jeff Bridges gör en sämre variant av The Dude från The Big Lebowski. George Clooney har aldrig stirrat på nån med större ögon. Ewan McGregor är journalisten som ska avslöja allt. Snoring McYawning är min mun när den gäspar sig ur led och Boring AsHell är filmen. Gå inte på hypen att detta är en "smart och originell dramakomedi" för det är det inte. Artsy fartsy pretto crappy crap!!!

/Surskägget

@@@

Jag hade ganska stora förväntningar på The Men Who Stare at Goats. Förhandssnacket var postitivt och trailern var rolig och skvallrade om en skön och annorlunda rulle lite a'la Coenbrödernas "O Brother, Where Art Thou?" fast i krigsmiljö. Det är den bitvis också. Samtidigt känns den inte helt genomarbetad och lite väl slö på sina ställen. George Clooney och company är alla roliga på gränsen till fars, för det här är väl en fars placerad i en allvarlig situation? Flera riktigt roliga scener blandas med lite flum och transportsträckor. Några varv till med manuset och en i mitt tycke större känsla för vilket håll man vill att filmen ska gå så hade den varit klockren. The Men Who Stare at Goats är ändå en underhållande komedibagatell med en samling tunga skådespelare framför kameran som verkar ha lite för skoj på sin lilla indiesemester. Det är alltid trevligt att se men också väldigt lättglömt tyvärr.

/Vrångmannen

The American

@

George Clooney är en mystisk hitman som gömmer sig i Dalarna. När Madickens pappa hittar honom så sticker han till en by i Italien och hänger där inkognito i väntan på nästa jobb. Det promeneras, åks lite moped, liggs lite med prostituerad, allt med plågad blick a'la "jag mår inget vidare av att vara hyrd mördare". The American är regisserad av kalasfotografen Anton Corbijn som är väl medveten om att fotot kommer uppmärksammas och väljer därför att inte briljera. Detta har han även anammat på flera plan. En liten långsam arthousefilm där man hela tiden ligger steget före handlingen om man inte redan har nickat till. Jänkarna kommer säkert känna sig smarta och kulturella när de sett denna. Jag tror jag har fått lite feber.

/Vrångmannen

Up in the Air

@@@@

Hade inte George Clooney haft huvudrollen i den här så tror jag inte den hade varit lika bra. Nu är rollen liksom skriven för Clooney för att passa honom perfekt. Därför är den så bra. Storyn är busenkel. Clooney jobbar som konsult som åker runt hela USA och sparkar folk åt företag som inte vill göra det själva. Men när en ung kvinnlig kollega (en strålande Anna Kendrick, kanske mest känd just nu från Twilightsagan) kommer på att de ska göra allt över video protesterar Clooney och får henne på halsen för att "lära upp henne". De turnerar USA runt och samtidigt inleder Clooney ett förhållande med en karriärskvinna (en lysande Vera Farmiga) som också reser väldigt mycket. Resten handlar om karaktärerna och hur de interagerar med och mot varandra. Clooney är strålande som den lätt emotionellt avstängde killen som älskar att vara on the road och hatar att vara hemma tills en kvinna bryter igenom hans pansar lättsamt och steg för steg. Jason Reitman är inte bara Ivan (Ghostbusters, Lumparkompisar) Reitmans son, han är jävligt begåvad och har gett oss Thank You For Smoking och Juno.

Vrångmannen såg tydligen inte riktigt samma film.

/Surskägget

Up in the Air

@@@

Det surrades mycket om Up in the Air och George Clooney blev nominerad till en Oscar för bästa manliga huvudroll i denna lugna dramakomedi. Clooney spelar en man som lever på resande fot, hotell, flyg och flyktiga barer. Hans jobb är att avskeda folk på företag runt om i USA så ägarna till företagen slipper. Han trivs riktigt bra med den ensamma livsstilen men stöter på människor under resans gång bl.a en kvinna som lever samma kringresande liv som Clooney och en ung kvinnlig assistent (strålande Vera Farmiga och rising star Anna Kendrick) som får honom att tänka på kärnfamilj och ensamhet. Up in the Air är inte särskilt imponerande. Clooney är bra men han gör ju det han alltid gör. Han är Clooney. Filmen är inte speciellt rolig och inte speciellt dramatisk men den har en stämning som gör att man liksom flyter med och vill se hur det går. Det är underhållande men man är inte riktigt säker på varför. Betyget svajar en aning men hamnar med lite eftertanke på en solid trea. Vart kommer alla tokhyllningar ifrån? Regisserad av Jason Reitman (Juno).
/Vrångmannen

Syriana

@@@
Hmmm, svår rulle det här. Fyra handlingar som snurrar runt samtidigt, olja, politik, religion, spionage och familj i en enda röra utan tydlig röd linje. Skulle jag få den direkta frågan: "Vad handlar filmen om?" skulle jag nog rycka på axlarna och säga: "Jag vet inte". För det finns ingen handling i klassisk mening, och även om historierna vävs ihop görs det inte på samma konkreta sätt som i andra filmer med många handlingar och karaktärer som Crash eller Short Cuts. Filmen är på en gång bra, och på samma gång rätt märklig. Visst, vi får ta del av en hel del människoöden, och vissa partier är intressanta och spännande, men när eftertexterna rullar är det svårt att få grepp om helheten. Vad ville regissören säga egentligen? Fast det är ju lite det som är det geniala med rullen, eftersom att det inte finns tydliga karaktärer och eftersom att man inte delar upp allt i gott och ont blir det mer som det vardagliga livet, och livet är ju konstigt och icke-linjärt. En film man vill se om, och det är egentligen ett betyg gott som något.
/Surskägget

Burn after reading

@@@
Det gör ont i mig. Bröderna Coen. Mästarna. Jag vet att den här har blivit hyllad genom taken och jag säger inte att den är dålig. Tvärtom är den här svarta komedin bitvis skitkul med A-skådisar på topp (George Clooney, Brad Pitt, Frances McDormand, John Malkovich) i varenda scen. Förväxlingar, förvirring, utpressning och våld i salig blandning. Det som stör mig är att filmen är på tok FÖR KORT! Jag blir vansinnig. Har ni någonsin hört en låt som ni tycker är så jävla bra och precis när ni tycker den är som bäst så tar den slut? Så känns det här. Filmen har ju ändå lika mycket att säga som Big Lebowski så varför göra den så kort? Varför inte låta oss njuta av spektaklet ordentligt. Känns som om Bröderna Coen gör det för att jävlas rent ut sagt. Därför får filmen en trea av mig, för att jävlas (inget skitbetyg, inget mästerverk).
Nu sitter dom nog där i sina miljonvillor på andra sidan jordklotet och gråter för att jag, vrångmannen gav dom en trea. Kanske lugnar jag ner mig, ser om rullen och ger den fyran den förtjänar en dag men jag är för arg för det just nu. Och för vrång.
/Vrångmannen