Ghostbusters (2016) - Extended Cut

@@@
Ghostbusters från 1984 är en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en sån där magisk film där alla stjärnor och planeter bara hamnar helt rätt och allt blir perfekt. Från den egentligen ganska enkla, men charmiga storyn, till karaktärerna, till skådisarna, till musiken, till regin osv. Det är faktiskt mer eller mindre självmord att ens försöka återskapa nåt som är i närheten av detta. Ghostbusters II (1989) är t ex ett haveri värre än Titanic. Så när man nu gör nån sorts remake/hyllning av den gamla superklassikern kan man inte ha några större förhoppningar. Men så har vi Kristen Wiig, Melissa McCarthy och Kate McKinnon i huvudrollerna (för de av er som aldrig tittar på film kan jag bara kortfattat säga att de tre tillhör den lilla exklusiva skaran komiker om kanske 15-20 personer som just nu är roligast och hetast) och då höjs ju intresset och förhoppningarna rejält. Och de är bra. Framförallt Wiig och McKinnon är sjukt roliga. McCarthy är faktiskt förvånansvärt anonym i jämförelse. Men när man har ett ganska rörigt manus att förhålla sig till och vissa scener aldrig tycks ta slut så tar det aldrig riktigt fart. Visst, extended cut är runt en kvart längre än bioversionen så det kan säkert spela in, men grundstoryn håller inte vare sig det är femton minuter mer eller mindre. Är den bra? Ja. Är det en klassiker? Nej. Och då spelar det ingen roll att Aykroyd/Murray/Ramis/Weaver gör små cameos.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant.

Ghostheads

@@@
Alla älskar Ghostbusters. Det är en sån där film där alla stjärnor stod rätt i skyn och där allting bara blev sådär perfekt. Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis hade kanonkemi ihop. Manuset har en perfekt blandning av hjärta, humor och lite lagom läskigt med bra action. Den kom förstås rätt i tiden men har också hållit för tidens tand. En femma på alla sätt och vis och en film man kan se om och om igen. En sån film skapar också ytterst hängivna fans. Och denna dokumentär handlar om alla fansen som år efter år fortsätter att klä ut sig i Ghostbusterskläder, bygga sina egna Ghostbustersbilar och skapa små egna Ghostbustersenheter runtom hela världen men officiella loggor etc. Hahahaha. Folk har verkligen för mycket fritid (vilket kommer från en kille som ser för mycket film som han sen sitter och bloggar om år efter år efter år). Lagom charmig film som lyckas med det viktigaste av allt, nämligen att inte porträttera dessa fans som förlorare och nördar vilket hade varit extremt lätt att göra. Istället får vi en förståelse för varför just Ghostbusters är så viktig film för dem och hur fansen lek och maskerad i vardagen får dem att klara av livet lite bättre.
/Surskägget

Year One

@@

Jack Black och Michael Cera är två stenålderskillar som bor i en liten by uppe i bergen avskärmade från omvärlden. Black är jägare (sämst) och Cera samlare (lika sämst) och efter att Black äter den förbjudna frukten blir de utslängda och ger sig ut i världen. Där träffar de bröderna Kain (fantastiskt roliga David Cross från teveserien Arrested Development) och Abel (Paul Rudd) strax innan Kain dödar sin bror såsom det står i Bibeln. De flyr iväg med Kain efter att han hotat dem och hamnar snart hos Abraham (Hank Azaria) som ska offra sin son för att visa Gud hur gudfruktig han faktiskt är. När de avstyrt det hela inser de att Abraham är lite knäpp i skallen och beger sig till den horinfesterade, svinstian till stad kallad Sodom där alla helst sodomiserar varandra så fort chans ges (bl a knäppe stadsvaktschefen Vinnie Jones). Galne översteprästen (Oliver Platt med världens största fejkade brösthår hahahaha) får snart nog ett horn i sidan till våra hjältar och kräver avrättning. Men våra hjältar klarar sig och störtar regimen. I regi av Harold Ramis (Caddyshack, Ett Päron Till Farsa, Måndag Hela Veckan) och med alla nämnda komiker ovan borde detta varit ljusår bättre än det faktiskt är. Visst bjussas det på några rejäla garv, men de stora skämten ligger alldeles för långt mellan varandra för att det ska vara okej. Ju längre filmer lider desto färre blir skämten och en stor del av andra hälften känns som en ren transportsträcka. Knappt okej rulle som hade bättre förutsättningar än vad som till slut blev av.

/Surskägget