Ghostbusters (2016) - Extended Cut

@@@
Ghostbusters från 1984 är en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en sån där magisk film där alla stjärnor och planeter bara hamnar helt rätt och allt blir perfekt. Från den egentligen ganska enkla, men charmiga storyn, till karaktärerna, till skådisarna, till musiken, till regin osv. Det är faktiskt mer eller mindre självmord att ens försöka återskapa nåt som är i närheten av detta. Ghostbusters II (1989) är t ex ett haveri värre än Titanic. Så när man nu gör nån sorts remake/hyllning av den gamla superklassikern kan man inte ha några större förhoppningar. Men så har vi Kristen Wiig, Melissa McCarthy och Kate McKinnon i huvudrollerna (för de av er som aldrig tittar på film kan jag bara kortfattat säga att de tre tillhör den lilla exklusiva skaran komiker om kanske 15-20 personer som just nu är roligast och hetast) och då höjs ju intresset och förhoppningarna rejält. Och de är bra. Framförallt Wiig och McKinnon är sjukt roliga. McCarthy är faktiskt förvånansvärt anonym i jämförelse. Men när man har ett ganska rörigt manus att förhålla sig till och vissa scener aldrig tycks ta slut så tar det aldrig riktigt fart. Visst, extended cut är runt en kvart längre än bioversionen så det kan säkert spela in, men grundstoryn håller inte vare sig det är femton minuter mer eller mindre. Är den bra? Ja. Är det en klassiker? Nej. Och då spelar det ingen roll att Aykroyd/Murray/Ramis/Weaver gör små cameos.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär likadant.

Ghostheads

@@@
Alla älskar Ghostbusters. Det är en sån där film där alla stjärnor stod rätt i skyn och där allting bara blev sådär perfekt. Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis hade kanonkemi ihop. Manuset har en perfekt blandning av hjärta, humor och lite lagom läskigt med bra action. Den kom förstås rätt i tiden men har också hållit för tidens tand. En femma på alla sätt och vis och en film man kan se om och om igen. En sån film skapar också ytterst hängivna fans. Och denna dokumentär handlar om alla fansen som år efter år fortsätter att klä ut sig i Ghostbusterskläder, bygga sina egna Ghostbustersbilar och skapa små egna Ghostbustersenheter runtom hela världen men officiella loggor etc. Hahahaha. Folk har verkligen för mycket fritid (vilket kommer från en kille som ser för mycket film som han sen sitter och bloggar om år efter år efter år). Lagom charmig film som lyckas med det viktigaste av allt, nämligen att inte porträttera dessa fans som förlorare och nördar vilket hade varit extremt lätt att göra. Istället får vi en förståelse för varför just Ghostbusters är så viktig film för dem och hur fansen lek och maskerad i vardagen får dem att klara av livet lite bättre.
/Surskägget

Driving Miss Daisy

@@@
Superhyllades när den kom, det regnade Oscars över den och Morgan Freeman får väl anses ha fått sitt riktigt stora genombrott med den här trots mängder av år i branschen. Jag har faktiskt aldrig sett den förrän precis nu nyligen och blev inte speciellt impad. Visst är det en helt okej dramarulle om en udda vänskap som sakta spirar mellan snofsiga miss Daisy (Jessica Tandy) och hennes chaufför (Freeman). Men att den skulle vara värd en massa Oscars och pratas om som om den ligger topp-10-bästa-filmerna-ever är helt absurt. Freeman är bra, Tandy är bra och Dan Aykroyd i biroll som Tandys son är också bra. Manuset haltar lite på sina ställen och ibland märker man att man tittar på klockan och undrar när det börjar bli dags för eftertexterna.
/Surskägget


@@@
Hear hear. En rätt fin film som samtidigt är lite småtråkig.
/Vrångmannen

I Am Chris Farley

@@@@
Det finns väl ingen som läser denna blogg som missat att jag och Vrångmannen är superstora fans av det komiska geniet Chris Farley som tyvärr lämnade denna värld alldeles för tidigt. Få snubbar lyckas vara så jävla roliga mest hela tiden som Farley. Varje liten cameo och biroll han gjorde i sin tidiga karriär sticker ut som höjdpunkterna i de filmerna (och då ska vi komma ihåg att han spelade mot många komiska legender på den tiden) och när han väl hade huvudrollsstatus rockade han stenhårt i de få filmer han hann göra innan han dog, främst då Tommy Boy och Beverly Hills Ninja även om både Black Sheep och Almost Heroes är bättre än sina rykten. Här presenteras hans liv genom intervjuer med de som kände honom och gamla klipp från när han var liten knodd och framåt. Och vi snackar att ALLA får komma till tals. Bland andra Adam Sandler, Mike Myers, David Spade, Dan Aykroyd, Jon Lovitz, Bob Odenkirk, Tom Arnold, Kevin Farley, Jay Mohr, Christina Applegate, Molly Shannon, Lorne Michaels och Bob Saget (som knappt kan hålla sig från gråt genom hela sitt intervjusegment). Det är mycket kärlek och nostalgi och framförallt är det fantastiskt att få se klipp från Farleys tid på teaterscenen långt innan SNL när han redan då gjorde favoritkaraktären Matt Foley. Ett givet för alla Farleyfans förstås, men även för den som bara rent allmänt gillar sitt SNL eller vill upptäcka en av de mest lysande komikerna som levt.
/Surskägget

@@@@
Kärlek till en av de roligaste.
/Vrångmannen

Loose Cannons

@@
Dan Aykroyd och Gene Hackman som udda snutpar? Borde vara julafton. Aykroyd är nästan alltid roligast och Hackman har förmåga att vara både tuff och rolig samtidigt som han har en bra pondus i sina roller. På papper var (och är) idén säkert kanon, men när det väl överfördes till film blir det väldigt många transportsträckor och de riktigt stora garven uteblir gång på gång. Synd på så stor potential. Speciellt när Aykroyd kör sin klassiska Dragnetsnutkaraktär som är så jäkla prydlig, proper och by the book meeeeeeeeen som lider av personlighetsstörningar och då och då förvandlas till den värsta vildhjärnan den här sidan Dana Carvey i Borta Bra, Hemma Värst. Hahahaha! Mer sånt hela hela tiden och det här hade kunnat funka. Tyvärr vill man samtidigt berätta en historia som inte är speciellt intressant. Ibland behövs bara mängder med gags staplade på varandra med en tunn röd tråd runt för att det ska kunna bli riktigt bra. Det hade man behövt ta lite mer fasta på här. Okej rulle som dock mest är för de inbitna Aykroydfansen som en själv.
/Surskägget

Pixels

@@@
Adam Sandler vet hur en slipsten ska dras. Här låter han dock effekterna ta över från sin patenterade Sandlerhumor och därmed blir det inte riktigt den supersuccé det här borde vara. Idén är annars genial. På 80-talet skickas en satellit ut i rymden fylld med saker från jorden, bl a tevespel som Pac-Man, Donkey-Kong och Space Invanders. Spola fram till nutid och vi blir invanderade av utomjordingar som misstolkat spelen för en galaktisk utmaning. De har dessutom tagit sig an de gamla tevespelhjältarnas och skurkarnas utseenden. Så helt plötsligt anfaller en pixlig Pac-Man staden och äter upp allt som kommer i hans väg hehehehe. Nu är det upp till de gamla arkadspelshjältarna som mest lodat runt i sina liv att kliva fram och rädda världen genom att spela arkadspel i verkligheten. Hahahahaha! Älskar ju sånt här. 80-talsnostalgi och frosseri i massa gamla sköna spel samtidigt som Sandler glider runt och drar små oneliners. Tyvärr tar effekterna och actionscenerna överhanden litegrann och vi får alldeles för mycket av Sandlers bästa polare Kevin James som inte är rolig alls. Allt som allt är det en rolig liten åktur, men jag har större förväntningar på Sandler än så. Nu ser vi fram emot vad han kommer producera åt Netflix kommande par åren.
/Surskägget

Tammy

@@@
Den hetaste komikern just nu, Melissa McCarthy, spelar titelrollen som Tammy, en white trashbrud som det gått annat än bra för i livet. Efter att ha kört på en kronhjort och totalförstört sin bil kommer hon för sent till jobbet där hon får sparken. När hon väl tar sig hem upptäcker hon att hennes man är otrogen med grannen. Vad göra annat än att sticka från stan? Med sig får hon mormor (spelad av Susan Sarandon) som råkar ha pengar på fickan och en äventyrslusta. Road trip! Det blir ganska svajjigt mellan kvinnorna nästan direkt, och ju längre filmen rullar på desto mer av deras tragiska historik utspelas. För det här är en komedi med tunga dramatiska inslag som behandlar alkoholism och familjehemligheter. Skriven av McCarthy i regi av hennes man är det helt klart en film som ska visa upp McCarthys bästa sidor både som komiker och seriös skådis. Och de lyckas bra får man säga. Balansen mellan humor och allvar ligger på en bra nivå och det känns aldrig krystat som det kan göra ibland. McCarthy bjussar på sig själv och vi har några riktigt roliga scener, bl a när hon rånar ett snabbmatsställe, samtidigt som hon visar prov på att hon kan mer än att bara skrika och dratta på röven. Sarandon är som alltid riktigt stabil som den alkoholiserade mormorn och i biroller ser vi storheter som Dan Aykroyd, Gary "En Röst i Natten" Cole, Toni Collette och Kathy Bates flimra förbi.
/Surskägget

Julkalendern 7 dec

Hahahahaha guuuuuuuud hjälp det här föööööööör roligt hahahahahahaha! Vi luktade lite på 80-talet i förra luckan redan och nu gasar vi in i det bästa årtiondet med raketfart. /Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 6 dec

/Vrångmannen & Surskägget

The Campaign

@@@@+
Skrattade så jag kippade efter andan större delen av filmen. Med två komiska genier i samma film (Will Ferrell och Zach Galifianakis) var det liksom bäddat för skrattsuccé. Och visst levererar herrarna. Ferrell är senator Cam Brady, en lätt George W. Bushliknande snubbe som inte har alla hästar hemma i stallet men som är tillräckligt charmig för att komma undan med det mesta. Galifianakis är Marty Huggins, en hygglig enkel själ som sätter familjen först och som egentligen aldrig haft några ambitioner att bli senator i sitt distrikt tills de skrupelfria finansherrarna bröderna Motch (John Lithgow och Dan Aykroyd i kanonroliga biroller) bestämmer sig för att Brady ska bort och Huggins ska in. Genast uppstår en stor rivalitet där Huggins försöker värja sig från det smutsiga politiska spelet medan Brady som är härdad politiker går all in och smutskastar Huggins så mycket han kan direkt från början i en kampanj om väljarnas röster. Bröderna Motch skickar in kampanjledaren Tim (en fantastisk Dylan McDermott som ej ska förväxlas med Dermot Mulroney vilket de även skämtar om i filmen) som är lika galen som han är farlig och som stylar om Huggins helt och hållet. Kriget kan börja! HAHAHAHAHAHHAHA! Ferrell och Galifianakis mjölkar allt det bästa ur sina karaktärer och scenerna dem emellan är fantastiska. Orkar inte ens tänka på hur mycket som förmodligen improviserades då både Ferrell och Galifianakis är improvisationsmästare. Att man grävt fram Dylan McDermott och gett honom den roligaste rollen ever är så kanon för det är helt otippat. Speciellt som McDermott spelar rollen helt straight som om det vore en politisk thriller och inte en politisk komedi. Smart och genomtänkt rulle som bjussar på sjuttio garv i minuten. Blivande klassiker.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Dan Aykroyd

Eftersom att detta sura skägg fyller år idag (och Vrångis inte tar sina luckplikter på allvar vad är det här VAD ÄR DET HÄR!!!) blir det idag en liten minispotlight på en av mina absoluta favoritkomiker genom tiderna - Dan Aykroyd. Har redan kört en liten trefilmsspotlight förut och han har dykt upp både i John Candyjulluckan igår och Chevy Chaseluckan häromdagen - meeeeen nu är det dags igen.
Vet inte vad det är med karlen men har älskat hans humor ända sedan jag var liten knodd. Lite förbannad är jag också att fler inte inser hans storlek som komiker. Dels är han perfekt som snabbpratande hyperaktiv dåre och dels är han bland de bästa straight men du har sett på film. Och som om det inte vore nog skriver han mer eller mindre allt han är med i. Och en grej till, han har en Oscar för Bästa Biroll från Driving Miss Daisy så snubben kan vara seriös när han vill. Och så drog han igång House of Blues också. Respect!

The Blues Brothers (1980)
@@@@@

En av världens bästa filmer. Punkt. Bröderna Blues får ett meddelande från Gud och sätter ihop sitt gamla bluesband en sista gång för att samla ihop pengar för att rädda deras gamla nunneskola där de som unga pojkar blev uppfostrade. De glider runt i en gammal sliten snytbil och är jagade av alla poliser i USA, nynazister från Illinois (I hate Illinois nazis hahahaha!), ett argt countryband och en superförbannad före detta flickvän (en überkoksad Carrie Fischer, förmodligen enda personen i världen som John Belushi sagt åt att hon knarkade för mycket!!!) samtidigt som vi får skitbra musik från Aretha Franklin, Ray Charles, John Lee Hooker, Cab Calloway, James Brown och The Blues Brothers Band. Gillar man inte den här gillar man inte film eller livet.

/Surskägget

Doctor Detroit (1983)
@
Jag älskar Dan Aykroyd och hans de flesta av hans rullar, men jag är ledsen, det här går bara inte att gilla. En Jekyll & Hydestory där Aykroyd är den snälle universitetsprofessorn som förvandlas till den galne Dr Detroit som ställer till med oreda var han än kommer. Det är det gladaste, mest kokainstinna 80-talet som det bjussas på här för alla i hela filmen är neonklädda och supertjackade heeeeeeeela tiden. Knäppt på ett dåligt vis, till skillnad från en annan Aykroydrulle, Nothing But Trouble, som är knäpp på ett bra vis. Jaja, man kan väl inte lyckas jämnt.
/Surskägget

Ghostbusters (1984)
@@@@@
Till och med musikvideon till Ray Parker Jr’s fantastiska ledmotiv (fräckt stulet från Huey Lewis & the News som skulle ha gjort ledmotivet egentligen men sket i det) är hysteriskt kul. Filmen är fantastisk. Det här är film när film är som bäst. Det är skratt i stora lass, det är spänning och action, en lagom dos skräck och lite kärlek. Bill Murray är makalös (i en roll skriven för John Belushi som hade den dåliga smaken att gå och dö), Ramis underbar och Aykroyd klockren. Rick Moranis hahahahahaha har nog aldrig varit bättre i hela sin karriär (vilket å andra sidan kanske inte säger så mycket) och Sigourney Weaver som Murray love interest är sexig och tuff på samma gång. Slutstriden mot Marshmallowgubben haaaaaaahahahahahaha! Orkar inte! Den här ser jag om ikväll!
/Surskägget

Ghostbusters 2 (1989)
@@
Hur kan samma team misslyckas så kapitalt med uppföljaren? Där ettan var fräsch, spännande, nyskapande, annorlunda, häftig och framförallt jävligt rolig är tvåan i princip det motsatta hela vägen. Jag kan köpa att en uppföljare inte är lika nydanande som första filmen. Jag köper också att en uppföljare med väldigt få undantag inte är lika bra som ettan. Men det här? Det här är inte godtagbart. Framförallt för att skratten nästan uteblir helt.
/Surskägget

Julkalendern 9 dec - John Candy

Säg John Candy och jag tänker direkt på hans busiga charm och avväpnande leende. Minnesbilder av honom i små men jätteroliga biroller som snuten i Blues Brothers, menige soldaten i Lumparkompisar, nervöse vakten i Ett Päron Till Farsa eller brorsan i Splash virvlar förbi samtidigt som hans större succéer som Raka Spåret Till Chicago eller Brewster’s Miljoner för alltid är fast förankrade i mitt komiska hjärta (Brewster’s var för övrigt bland de allra första filmerna som recenserades här på den då nyöppnade Filmbloggen i januari 2008).
Han kom tidigt i kontakt med SNL-hjältarna Dan Aykroyd och John Belushi som hjälpte honom i hans tidiga karriär genom att bland annat peta in honom i Blues Brothers som en sjukt glad och positiv snut som har kul och diggar musiken trots att han ska arrestera Bröderna Blues. I den riktigt tidiga karriären jobbade han även bakom kameran som sketchförfattare.
Candy var i första hand birollsskådis och/eller delad huvudroll men hade även sin beskärda del av huvudroller där han var affischnamnet enbart. Dessa filmer är många gånger fantastiskt roliga så länge Candy är med i bild, men svajjar lite ibland på manus och utförande. Candy hade det där magiska att man ville garva bara man såg honom i bild, samtidigt som han kunde koppla om och leverera en tragisk figur som man kände för och led med.
Liksom många andra stora (i dubbel bemärkelse) komiker gick han bort alldeles för tidigt när han bara var strax över 40-strecket. Till skillnad från Belushi och Chris Farley var det dock inte droger och alkohol som gav honom nådastöten utan alldeles för mycket mat, för mycket cigg och för mycket stress. Candy lämnade ett stort filmarv efter sig och det är bara att buga och bocka inför mannens genialitet.

Summer Rental (Livet På En Badstrand) (1985)
@@@+
HAHAHAHAHAHA! Fan vad sköna filmer man kunde göra på 80-talet. Det var så enkelt på nåt sätt, man behövde inte krångla till det för mycket med handling eller karaktärer. Candy spelar sin paradroll, den som lite för stressad kille med hjärta av guld som bara klantar till allt han försöker sig på samtidigt som han menar väl. I det här fallet är han en alldeles för stressad flygtrafikledare som tar med sig familjen på välbehövlig semester. Jag behöver väl inte ens säga att allt går åt helvete mest hela tiden och det slutar med att han måste tävla mot en rik yachtägare i just en båttävling HAHAHAHA! Ni kan tänka er kaoset som följer. Candy är fantastisk!
/Surskägget

@@@
Jag har inte ett ont ord att säga om John Candy. Inte ett. Jag såg den här filmen som spoling och aldrig sett om den men minns den som ganska rolig, en perfekt rulle för att visa hur rolig John Candy är och att han inga problem att vara leading man. Skulle gärna se om den idag men jag minns åtminstone garven så betyget är nog väldigt rättvist trots allt.
/Vrångmannnen

Ärthjärnan – Beväpnad och Livsfarlig (1986)
@@@@
HAHAHAHAHA neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej orkar inte se sånt här! Candy är tuff snut som får sparken och blir väktare istället hahahaha! Som sidekick har han Eugene Levy i en tidig roll och den karlen är lika slut som han är i American Piefilmerna. Ögonbrynen! Tillsammans ska de lösa fallet och självklart är det ett kaos utan dess like som följer i deras fotspår. Candy bjussar på så många sköna oneliners och miner att jag inte vet om jag överlever att se om den här. Varför är inte alla komedier så här kul och spännande? Busig action och ännu busigare humor.
/Surskägget

@@
Den här rullen såg jag på bio i min ungdom. Den var knappt ok. Kanske idag skulle jag uppskatta den mer eftersom min ribba för busfars har sänkts betydligt men jag måste vara ärlig till känslorna förr. Ganska ful film där skämten missar poängen mer än den träffar. Som sagt jag ger den gärna en till chans men var inte alls så imponerad vid visningen när det begavs.
/Vrångmannen

Vrålet Från Vildmarken (1988)
@@@@
Manus av John Hughes och med Dan Aykroyd som motspelare kan det här bara bli bra. Om Candy nånsin i en film utöver Raka Spåret Till Chicago spelat kaos inkarnerad är det i den här rullen. Hughes visste hur han skulle skriva en roll till Candy hahahahaha! Candy och Aykroyd tar med sig respektive familjer på en ”lugn” semester i en lånad stuga. Gissa hur länge det tar innan Candy går Aykroyd på nerverna? HAHAHAHAHA! Candy vill så väl men det blir så fel så många gånger hela tiden gång på gång och man kan inte sluta skratta. Släng med en galen björn och ännu galnare tvättbjörnar och vete fan om inte filmen ska ha ett plus på betyget.
/Surskägget

@@@+
Hahahaha! Det här är bra skit! Manuset är faktiskt riktigt jävla dåligt om man tar en exta "filmvetartitt" men buset och charmen vinner den här ronden. Får jag se Dan Aykroyd en gång till hahahahhhahhaa! John Candy är snälla tjocka som vanligt och klockren lika vanligt. En underskattad liten pärla.
/Vrångmannnen

Who’s Harry Crumb? (1989)
@@@
Paradroll för Candy men lite halv-b rulle. Harry Crumb (Candy dårå) är världens på riktigt sämsta privatdeckare som får Cloussau att framstå som ett stabilt geni i jämförelse hahahaha! Han blir lejd av skurken att lösa fallet för att skurken helt enkelt inte tror att han kan lösa fallet och förmodligen sätta dit nån annan av bara farten. Det är snubbelhumor i dess bästa form och Candy är otrolig som Harry Crumb där han sprider kaos vart han än går. HAHAHAHAHA! Okej, filmen i sig är kanske lite sådär, men som sagt Candy är magisk.
/Surskägget

@@@
Hahahahahaaa! Räddningen i den här rullen som skägget viskar är ju Candy. Filmen är egentligen sådär men eftersom Candy har en sån närvaro och komisk ådra så blir det riktigt roligt och underhållande. Han visar här att han är en så kallad Leading man. Får jag se John Candy hänga i en takfläkt igen hahahhaahaha! En av de mest bortglömda och samtidigt roligaste scenerna som gjorts i en film någonsin hahahahaha! Bra skit.
/Vrångmannnen

Uncle Buck (1989)
@@
John Hughes skrev och regisserade en sorts Ensam Hemmaliknande story där t o m Macaulay Culkin är med på ett hörn. Candy är Uncle Buck som ska barnvakta sin brorsas ungar. Kaos, känner ni igen ordet vid det här laget hahaha, utbryter naturligtvis. Känns mest som att Hughes övade inför Ensam Hemma men inte riktigt fick till det. Candy är alltid stabil och bra, men från detta komiska geniteam som Hughes/Candy ändå är måste det bli ljusår bättre än såhär.
/Surskägget

@@@
Skägget var lite snål tycker jag. Jag gillar den här och Uncle Buck hör till den där filmen man sett 10ggr och som har krupit under skinnet och vunnit ditt hjärta. Skägget se om för den här borde vara din fina tid. Gillar den och kanske en av John Candys bästa roller. En sann 80-talare med allt du tar till dig därifrån. Hehehehe lilla lilla Macaulay Culkin. Den fina tiden.
/Vrångmannen

Cool Runnings (1993)
@@@
Sista rullen med Candy jag faktiskt såg på bio (Canadian Bacon är den sista officiella men den har jag faktiskt inte sett trots att den ska vara fantastisk enligt rykten). Här har man tagit den högst osannolika men väldigt sanna historien om fyra jamaicanska friidrottare som missade att ta sig till sommar-OS och därmed fick för sig att bli Jamaicas första boblag! Candy spelare den halvalkade tränaren och detta är helt klart en av hans mer dramatiska roller som ändå innehåller en mängd sköna garv. Gillar den här filmen riktigt mycket. Kanske inte är ett mästerverk men det finns mycket hjärta och vilja i den här och underdogteamat när det är berättat såhär blir jag alltid berörd av.
/Surskägget

3 x Dan Aykroyd

En liten minispotlight på Dan Aykroyd är aldrig fel. Han har alltid varit en av mina favoritkomiker och tycker att han hamnat lite i skymundan av sina generationskomiker som John Belushi, John Candy, Chevy Chase och Bill Murray. Vad det beror på är svårt att säga, kanske för att han oftast spelar the straight guy mot de andras knäppskalligheter. En stor skillnad är dock att Aykroyd alltid skrivit manus till filmerna de andra varit med i (Blues Brothers, Ghostbusters, Spies Like Us) och därför har jag valt att fokusera på tre filmer han skrivit som kanske inte är lika välkända som de tre exemplen ovan.

Nothing But Trouble

@@@
Det finns många knäppa komedier, speciellt från folk som har SNL-bakgrund, men frågan är om inte detta är den knäppaste komedin som gjorts. Chevy Chase är en superrik bankman som är trött och cynisk på omvärlden. Han träffar nyinflyttade Demi Moore i hissen och erbjuder att skjutsa henne till ett viktigt möte. På halsen får de två brasilianska syskon som är alldeles för rika för sitt eget bästa och som är helt slut i huvudet. För att komma undan motorvägen tar de en liten avstickare och hamnar i lilla byhålan Valkenvania som styrs stenhårt av en gammal galen domare spelad av Dan Aykroyd (som även regisserat och skrivit filmen). När Chevy åker för fort hamnar snart sällskapet framför domaren och den sjukaste komedin du nånsin sett kan ta sin början. Aykroyds sminkning som den knäppa domaren Judge Valkenheiser måste ses för att man ska kunna uppskatta hur sjukt den är. Han ser ut att vara typ 100 år gammal och när de i en berömd scen ska äta middag och Chevy misstar näsan på domaren för en kuk är skrattfesten ett faktum. Det finns så många geniala små detaljer i den här rullen som är briljanta. Chevys minspel är på topp, Akroyds hänsynslöshet som domaren är fantastisk och John Candy i en dubbelroll som en snäll polisman samt en stum och ogift dotterdotter till domaren är som vanligt för rolig för att vara på riktigt ens. Dock är helheten lite för knäpp för att räcka till en fyra eller femma i betyg. Trots det är detta en kultklassiker som måste ses.
/Surskägget

Dragnet

@@@
Snutkompisrullar gillar vi självklart (Tango & Cash, Dödligt Vapen, The Rookie etc) men där det oftast är action som är ledmotivet är det humorn som dominerar i denna rulle. Aykroyd är stele och superkorrekte polisen Joe Friday som blir ihopparad med struntar-i-alla-regler-snuten Pep Streebeck (Tom Hanks när han fortfarande var en skön komiker utan fyrtioelva Oscars i garderoben och knäppusla da vincirullar bakom sig). Självklart är de som hund och katt först, och lika självklart inser de båda att de kanske ska anamma delar av den andres karaktärsegenskaper för att bli en bättre människa och därmed bästa vänner. Det är klichéer i en och en halv timme, men det är fortfarande riktigt kul på sina ställen. Christopher Plummer som skurken är hahahahaha fantastiskt kul hahahaha orkar inte hans miner hahahaha och några scener som när Hanks och Aykroyd dansar getdans är obetalbara. Vissa partier är dock lite väl tomgång och transportsträckor mellan gagsen. Dock en bra och skön 80-talskomedi som de gjordes förr. Och det räcker gott och väl.
/Surskägget

Coneheads

@@@
Hahahahahaha! Dan Aykroyd med en kon till skalle! Han spelar utomjordingen Beldar som tillsammans med sin fru Prymatt (Jane Curtin) av misstag råkar hamna på jorden. De blir tvungna att leva här samtidigt som de försöker få kontakt med hemplaneten. För att göra saker och ting lite knepigare är de jagade av immigrationsmyndigheten hahahaha! Till slut förälskar sig Beldar och Prymatt i vår planet och hinner till och med få dottern Connie här på jorden som börjar skolan och blir ihop med Ronnie (Chris Farley HAHAHAHAHAHA!) en bilmekaniker som Beldar först inte har mycket till övers för, men som han inser verkligen älskar Connie. Efter mycket om och men tar de sig tillbaka till sin planet bara för att få reda på att man tänker invadera jorden. När invasionsplanerna till slut ska verkställas inser Beldar att han måste stoppa invasionen även om det innebär att gå emot den store ledaren på hemplaneten. Baserad på SNL-sketcher med dessa karaktärer har man ändå lyckats skapa en film som inte känns som sketch på sketch på sketch utan som har en hyfsad röd tråd och handling genomgående. Alla, och jag menar alla, roliga SNL-komiker från den tiden är med i större och mindre roller. Adam Sandler, David Spade, Phil Hartman, Kevin Nealon och Jon Lovitz, dessutom en bunt andra komiker som Drew Carey, Michael Richards, Ellen DeGeneres, Michael McKean och Jason Alexander för att inte tala om små roller av Parker Posey och Joey Lauren Adams. Kul kul kul.
/Surskägget

Julkalendern 6 dec: Ombytta Roller

@@@@+

HAHAHAHA! Galna gamla gubbjävlar till miljardärer leker med människors liv. Dan Aykroyd. Eddie Murphy. Jamie Lee Curtis (som precis brutit sig fri från Scream Queenstämpeln). Vet att jag slänger med ordet klassiker ofta men det skiter jag i. Ombytta Roller är en KOMEDIKLASSIKER! Det var på den här fina tiden då regissören John Landis gjorde roliga filmer och den unge hetsporren Eddie Murphy var roligast i världen. Storyn i korthet för er som inte sett den: Två gubbjävlar till miljardärer alltså slår vad om att Eddie Murphy, som är en urfattig gatuskojare, kan bli framgångsrik och sofistikerad. De sätter dit oskyldige Dan Aykroyd, som är välutbildad, rik och jobbar åt miljardärerna, för stöld. Rollerna Murphy och Aykroyd blir totalt ombytta och den glada farsen kan börja! En av Eddie Murphys roligaste roller och Dan Aykroyd går inte heller av för hackor. Fartfyllt och skitkul alltså. Jo just det. Filmen utspelar sig runt jul och Dan Aykroyd springer omkring i tomtedräkt pissfull med en pistol i högsta hugg (HAHAHAHA! Orkar inte!). Därför är filmen med på vår julkalender.
/Vrångmannen

@@@@+

HAHAHAHAHAHAHA! Den här filmen har fan det mesta. En ung Eddie Murphy i högform. Dan Aykroyd i högform. Jamie Lee Curtis som "Inga from Sveeeedeeeen" i tyska/österrikiska lederhosen! HAHAHAHAHAHAHA! En riktigt kul och än idag aktuell story med skrupelfria börshajar, finanskriser och dilemmat att vara fattig och utslagen vs den överkonsumtion rika ibland ägnar sig åt. John Landis i regissörsstolen med hits som Deltagänget och Blues Brothers bakom sig. Scenen med en galet superfull Aykroyd i sliten tomtedräkt och pistol är så kul att man nästan kissar på sig om man inte passar sig. Murphy som den för glade afrikanske utbytesstudenten som vrålar Happy Christmas and a Merry New Year med världens största smil på läpparna är obetalbar. HAHAHAHAHAHA! Se och se om genast.

/Surskägget

Dagens Hyllning

Neighbors - @@@

Det här är en av de märkligaste filmer jag sett. Den är så sjukt skum så det finns inte. Som gammalt Belushi/Aykroydfan är det också lite konstigt att jag inte sett den tidigare, men den har liksom på nåt sätt passerat under radarn. Hittade den i Willys 3 för 100-låda för ett tag sen och köpte naturligtvis direkt.

John Belushi (för övrigt den sista film han medverkade i innan han dog) är en rätt trist och grå typ som lever med sin fru i ett stort hus. Det enda andra huset i närheten står tomt sedan ett par år tillbaka. Plötsligt flyttar Dan Aykroyd och hans fru (en lysande Cathy Moriarty) in en sen kväll. Sen utbrister naturligtvis en galen grannfejd där Belushis propre och missförstådde karaktär hela tiden utsätts för små spratt en en komplett helgalen Aykroyd (med de märkligaste blå linserna du sett sen...ja sen Exorcisten). Belushi reagerar förstås helt uppåt väggarna ibland helt rätt ibland helt fel. Aykroyd tar det mesta Belushi gör mot honom med ro men ballar ibland ut helt. Och allt utspelar sig under en enda natt och förmiddag. Det ena galnare än det andra. Det hela slutar med att Belushi bränner ner sin kåk och sticker med Aykroyd och Moriarty och lämnar sitt gamla liv bakom sig. Hahahhaha! Så sjukt. Ingen film med de stora apflabben, men måste ses!

/Surskägget