@@
Liksom gårdagens War Machine är detta en sann historia som utspelar under kriget i Afghanistan. Denna gång handlar det om journalisten Kim Baker (Tina Fey) som hittills mestadels suttit på arslet och skrivit de få korta ord ankaret i nyhetsstudion säger mellan inslagen som visas. På jakt efter lite förändring i sitt liv drar hon iväg för att täcka kriget i Afghanistan. Det som är tänkt att vara ett uppdrag på ett par månader drar ut på tiden och hon stannar till slut i flera år. Tina Fey gör en stabil insats som Baker och får visa prov på att hon kan vara en seriös skådis också och inte "bara" en komedienne. Kruxet ligger dock i att Fey är så naturligt rolig så att vissa scener blir kanske lite för roliga även när de inte är menade att vara det mest för att man uppfattar Fey som komiker. Margot Robbie (mitt gamla fling från den där Australienresan jag gjorde som ung nyutexaminerad student) dyker upp i en liten biroll liksom Martin "jag är en hobbit" Freeman, Billy Bob Thornton och Alfred Molina. Den här filmens största problem är dock att den saknar en röd tråd och att det egentligen inte händer nånting alls i större delar av filmen. Förmodligen följer den Bakers liv rätt så troget och i ett liv händer ju inte saker sådär klockrent filmiskt bra så manuset borde putsats lite.
/Surskägget
Visar inlägg med etikett billy bob thornton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett billy bob thornton. Visa alla inlägg
torsdag 3 augusti 2017
måndag 26 september 2016
Our Brand Is Crisis
@
En rätt onödig film faktiskt. Sandra Bullock spelar en kvinna som är grym på politisk strategi och hur man fulspelar för att få ens kandidat att vinna. Billy Bob Thornton spelar motsvarande för motståndarsidan. Vi får följa ett presidentval i Bolivia. Ingen politiker är egentligen bättre eller sämre än nån annan och det är alla personer i bakgrunden som egentligen tävlar om vem som kommer att vinna valet. Jaha? Det här visste vi väl redan? Inget nytt eller intressant framkommer. Det pratas massor. Oftast politik. Ibland nåt annat. Tydligen är det löst baserat på ett riktigt presidentval i Bolivia för tio år sedan. Väldigt löst baserat alltså. Jaaaa... Bullock är okej, Thornton okej, filmen rätt sugig.
/Surskägget
En rätt onödig film faktiskt. Sandra Bullock spelar en kvinna som är grym på politisk strategi och hur man fulspelar för att få ens kandidat att vinna. Billy Bob Thornton spelar motsvarande för motståndarsidan. Vi får följa ett presidentval i Bolivia. Ingen politiker är egentligen bättre eller sämre än nån annan och det är alla personer i bakgrunden som egentligen tävlar om vem som kommer att vinna valet. Jaha? Det här visste vi väl redan? Inget nytt eller intressant framkommer. Det pratas massor. Oftast politik. Ibland nåt annat. Tydligen är det löst baserat på ett riktigt presidentval i Bolivia för tio år sedan. Väldigt löst baserat alltså. Jaaaa... Bullock är okej, Thornton okej, filmen rätt sugig.
/Surskägget
Etiketter:
anthony mackie,
billy bob thornton,
drama,
politisk,
sandra bullock
måndag 25 juli 2011
Faster
@@@Dwayne "The Rock" Johnson släpps från fängelset efter tio år för ett bankrån. Det första han gör är att sätta sig i en bil och åka och skjuta en snubbe i skallen mitt framför dussintalet vittnen och övervakningskameror. Detta är upptakten till en fartfylld hämndrulle där The Rock klampar fram som en brunstig, adrenalinstinn tjur och dödar allt och alla som var med och blåste honom och dödade hans bror tio år tidigare efter bankrånet. Efter honom hasar sig Billy Bob Thornton fram som en heroinmissbrukande snut. Och längst bak i ledet kommer en lejd mördare som fått i uppdrag att döda The Rock innan han hinner döda alla på listan. Det påminner på sätt och vis litegrann om både Mannen Med Oxpiskan och Pale Rider i det att The Rock är lite som en vålnad som kommit tillbaka för att hämnas, samtidigt som andra tankar för en till hela Fast & Furiousserien. Trots att det är en väldigt pang-på-rödbetan typ av film hinner man ändå slänga in karaktärer som känns hyfsat levande och ovanlig för den här typen av rulle utan att man för den sakens skull försöker böja sig baklänges för att få till det. Schysst rulle som underhåller för stunden och som är bortglömd om en vecka.
/Surskägget
tisdag 23 februari 2010
The Informers
@@@Den här filmen borde varit mycket bättre. 1. Baserad på Bret Easton Ellis roman med samma namn och med manus av honom själv. 2. Med Mickey Rourke, Winona Ryder, Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Brad Renfro och en förvånansvärt bra Chris Isaak som alla gör ett mer än bra jobb, speciellt Renfro i vad som tyvärr blev hans sista film. 3. Utspelas på 80-talet och handlar om både vuxna och ungdomar som är desillusionerade och mest spenderar sina dagar med att knulla och droga eller kröka.
Jag tror att misstaget var att sätta en kille från Australien i registolen. Vad fan vet han om de lyxigaste glansdagarna i dekadensens Hollywood under tidigt 80-tal? Nej. En kille som var med då det begav sig hade behövts bakom kameran så att han (eller hon för all del) kunnat instruera sina unga skådisar hur saker och ting faktiskt var. Sen är det ofrånkomligt att jag jämför filmen med Less Than Zero med en fantastisk Robert Downey Jr och det är kanske inte helt rättvist. I vilket fall saknas en tydlig röd linje bland alla dessa olika karaktärer vi får följa och när filmen är slut känns det som att vi borde fått mer avslut kring de olika historierna. Dock gnäller jag kanske för mycket. Tycker som sagt skådisarna är riktigt bra, både kända och okända, med Renfro som absolut spjutspets tätt följd av Rourke. Gillar man sitt 80-tal (och det gör jag) är detta en rulle man helt klart bör se.
/Surskägget
lördag 5 december 2009
Julkalendern 5 dec: Bad Santa
@@Billy Bob Thornton har gjort en karriär av att spela lite halvalkade, vrånga gubbar som nånstans ändå har hjärtat på rätta stället. Jag har en vag känsla att han mest spelar sig själv faktisk. Men anywho! Här är han en helalkad supervrång gubbe som av nån anleding får jobb som tomte på ett varuhus. Typ det sista stället i världen man skulle vilja ha den här barnhatande gubben på egentligen. Han har självklart en baktanke med jobbet och det är att på sikt länsa kassaskåpet på alla sköna julpengar. Komiska situationer uppstår bla bla bla. Alla verkar vara helt lyriska av den här rullen. Själv tycker jag den följer mallen 1A för Billy Bob Thorntonkomedier. Bra för stunden men man har glömt bort den fem minuter senare. Dock är det skönt att få en julfilm som är lite vrång och sur och som inte bara är äppelkindade glada jultomtar. Det får man tillräckligt av ändå.
/Surskägget
@@@+
Hehehe trodde att du skulle gilla den här mörka komedin skägget. En skön rulle på många sätt som sprider lite julstämning trots allt genom att vara anti mot både vår hjälte och julen i sig. Billy Bob Thornton är skitbra i rollen som alkade brottslingen Willie som skiter i allt och alla. Regissören Terry Zwigoff (Ghost World) har full koll på den mörka humorn och de skruvade karaktärerna. En feel-bad-to-feel-good film med många garv. Skägget avgudar ju som bekant Angelina Jolie och jag har en teori om varför skägget smygdissar Thornton. Den gamle skådisen och Jolie hade ju ett förhållande när det begav sig och därför dissar Skägget honom per automatik HAHAHA! "Ingen lägger labbarna på min Jolie!". Om det är sant eller inte är oklart. Bad Santa rekommenderas i alla fall av mig som en skojigt elak rulle med hjärna och fyran i betyg är riktigt riktigt nära. Lika nära som julafton faktiskt.
/Vrångmannen
Etiketter:
bad santa,
billy bob thornton,
jul,
julfilm,
julkalender,
jultomte,
komedi
tisdag 4 augusti 2009
2 x Linklater
Richard Linklater har jag alltid beundrat just för att han gjorde det alla strävande filmskapare vill göra. Han satte orden på pränt och sprang ut och filmade hur liten budget han än hade. Slacker, Dazed & Confused, Before Sunrise och SubUrbia var små, enkla filmer med mycket (oftast väldigt bra) dialog som är otroligt charmiga var och en på sitt sätt. Sedan fick Hollywood upp ögonen för denna indieregissör och plötsligt vet jag inte om det var så bra längre. Visst, man får ge Linklater att han fortfarande vågar chansa och testa nya grepp (Tape, Waking Life, A Scanner Darkly) även om det är med blandat resultat men överlag tycker jag han tappat mycket av sitt hjärta sedan han blev storbudgetsnubbe. Låt oss titta på två av hans kommersiellt sett största framgångar.
School of Rock
School of Rock@@
Jack Black är flummig musiker som genom slump hamnar som vikarie på fin skola där han självklart inte egentligen passar in alls. Han inser snart att ungarna är musikaliskt begåvade och bildar ett rockband med dem samtidigt som han lär dem viktiga sanningar om livet genom musiken. Filmen har rent generellt blivit tokhyllad, men jag ser inte riktigt mästerverket alla pratar om. Jack Black är som en kliché av sig själv, och även om han fixar några sköna garv slänger jag hellre på första Tenacious D-skivan än att se honom här. Storyn är klassisk familjefilm 1A och bjussar inte på några överraskningar överhuvudtaget. En okej rulle som borde varit betydligt bättre. Linklater kan sin rockhistoria och bjussar på massa bra musik men det hjälper inte. Var är själen och hjärtat från Dazed & Confused? Var? VAAAR?!?!?! Tyvärr planeras det en School of Rock 2. But why.
@@
Jag är nog ganska snäll när jag bjussar på en tvåa i betyg för egentligen är det här rätt unket. Men jag gillar Billy Bob Thornton som grinig alkis (tänk samma karaktär som i Bad Santa) (ja det är faktiskt samma manusförfattare till både Bad Santa och den här) och första halvtimmen är han full och vrång mest hela tiden. Sen nyktrar han till och det är då filmen blir tråkig. Pisstråkig faktiskt. Han coachar ett ungdomslag i baseball, vi har alla klassiska karaktärer vi knappt orkar med (asiatiska mattesnillet, kaxiga lillen, feta björnen, handikappssnubben, blyger och coola grabben) och naturligtvis Greg "jisses-vad-jag-är-trist" Kinnear som konkurrerande coach vars lag Thorntons möter i första matchen och finalen. Nej, det är fan inte en tvåa det här. Det är en etta. Usch!
/Surskägget
Etiketter:
baseball,
billy bob thornton,
Greg Kinnear,
jack black,
richard linklater,
ungar
torsdag 10 januari 2008
Mr. Woodcock
@@@
Ännu en film som fått mycket skit (eller inbillar jag mig bara det?). Det har gnällts att Billy Bob Thornton bara gör samma sak som han alltid gör och att filmen är en sorts blek kopia av Bad Santa och Bad News Bears. Kom igen people! Visst, Billy Bob går runt med stenansikte och ser vrång ut (inte lika vrång som Vrångmannen dock, ni skulle se honom bakis en tisdag) och släpper ifrån sig dräpande oneliners. Nåt han egentligen aldrig gjort i sin karriär förutom i Bad Santa (Sling Blade, U-Turn, A Simple Plan, Pushing Tin, The Man Who Wasn't There, Monster's Ball, Waking Up In Reno och Friday Night Lights är bara några exempel på roller där han inte är så, men neeeeeej alla minns bara Bad Santa och då är han så JÄMNT helt plötsligt). Mig spelar det inte så stor roll att han påminner lite om Bad Santakaraktären. Han är ju rolig och bra på det (men visa mig Kevin Stoneface Costner en gång till så har jag ihjäl honom med en flickscoutgrupps egna brownies!) så det funkar. Visst, det här är inget mästerverk, men det är kul och underhållande för stunden. Och just det ja. Seann William Scott (ja Stifler alltså) är med och glider runt i en enormt ful pottfrilla. Han är helt okej han också, men det är ju Billy Bobs rulle alla gånger.
/Surskägget
----------------------------------------------------------------
@@
Som vanligt är det upp till mig att berätta vad filmjäveln handlar om. Ung framgångsrik författare av en såhär-blir-man-en-bättre-människa bok reser hem till sin hemstad på landet för att ta emot ett prestigefullt pris. Väl hemma upptäcker han att hans mamma dejtar den tyranniske gympaläraren som gjorde hans liv till ett helvete när han var liten.
Rullen är knappt ok. Det finns en del roliga scener men annars är det en smörig moralkaka med en bra grundpremiss som skulle kunna ha varit så mycket roligare. Det här verkar vara ett problem med alla dussinkomedier som spottas ut ur Hollywoods gap, det går en rolig på tio (om inte fler). Både Billy Bob Thornton och Sean William Scott är bra i rollerna och upplägget är som sagt riktigt fint men det är sällan det görs något av det. För mycket dötid mellan gagsen och för mycket melodram helt enkelt. Vill ni skratta kan jag ge 20 nej 30 säkra kort som är mycket roligare än den här. Surskägget är som vanligt lättimpad så imorgon ska jag dra en strumpa över näven och leka dockteater så han får skratta lite till. Over and out.
/Vrångmannen
Ännu en film som fått mycket skit (eller inbillar jag mig bara det?). Det har gnällts att Billy Bob Thornton bara gör samma sak som han alltid gör och att filmen är en sorts blek kopia av Bad Santa och Bad News Bears. Kom igen people! Visst, Billy Bob går runt med stenansikte och ser vrång ut (inte lika vrång som Vrångmannen dock, ni skulle se honom bakis en tisdag) och släpper ifrån sig dräpande oneliners. Nåt han egentligen aldrig gjort i sin karriär förutom i Bad Santa (Sling Blade, U-Turn, A Simple Plan, Pushing Tin, The Man Who Wasn't There, Monster's Ball, Waking Up In Reno och Friday Night Lights är bara några exempel på roller där han inte är så, men neeeeeej alla minns bara Bad Santa och då är han så JÄMNT helt plötsligt). Mig spelar det inte så stor roll att han påminner lite om Bad Santakaraktären. Han är ju rolig och bra på det (men visa mig Kevin Stoneface Costner en gång till så har jag ihjäl honom med en flickscoutgrupps egna brownies!) så det funkar. Visst, det här är inget mästerverk, men det är kul och underhållande för stunden. Och just det ja. Seann William Scott (ja Stifler alltså) är med och glider runt i en enormt ful pottfrilla. Han är helt okej han också, men det är ju Billy Bobs rulle alla gånger.
/Surskägget
----------------------------------------------------------------
@@
Som vanligt är det upp till mig att berätta vad filmjäveln handlar om. Ung framgångsrik författare av en såhär-blir-man-en-bättre-människa bok reser hem till sin hemstad på landet för att ta emot ett prestigefullt pris. Väl hemma upptäcker han att hans mamma dejtar den tyranniske gympaläraren som gjorde hans liv till ett helvete när han var liten.
Rullen är knappt ok. Det finns en del roliga scener men annars är det en smörig moralkaka med en bra grundpremiss som skulle kunna ha varit så mycket roligare. Det här verkar vara ett problem med alla dussinkomedier som spottas ut ur Hollywoods gap, det går en rolig på tio (om inte fler). Både Billy Bob Thornton och Sean William Scott är bra i rollerna och upplägget är som sagt riktigt fint men det är sällan det görs något av det. För mycket dötid mellan gagsen och för mycket melodram helt enkelt. Vill ni skratta kan jag ge 20 nej 30 säkra kort som är mycket roligare än den här. Surskägget är som vanligt lättimpad så imorgon ska jag dra en strumpa över näven och leka dockteater så han får skratta lite till. Over and out.
/Vrångmannen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


