Steve Jobs

@@@@
Okej här vi en riktig dialogfilm med skådisar som får briljera i att hålla långa svepande monologer. Med manus av Aaron Sorkin vet vi att dialogen kommer vara bra och att storyn kommer gräva ner sig djupt i den person man porträtterar. I detta fall Steve Jobs om ni inte redan fattat av filmens titel. Michael "jag är med i allt just nu" Fassbender glider in som Jobs och gör ett kanonjobb. Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels, Michael Stuhlbarg och övriga birollsinnehavare backar upp honom väldigt starkt i regi av Danny Boyle. Sorkin har valt att berätta Jobs liv ur tre specifika händelser, lanseringen av Macintoshen 1984, lanseringen av Nextdatorn 1988 och lanseringen av iMac 1998. Vi får följa Jobs och hans vänner, bekanta, kollegor och fiender samtidigt som han förbereder sig inför att kliva på scen. Sorkin lyckas på detta vis skapa ett porträtt av en person och de kring honom utan att för den sakens skull följa Jobs från vagga till grav. Själva lanseringarna utspelar sig i princip i realtid och den information om Jobs liv vi får får vi hela tiden från de personliga mötena och lika många gånger av det som inte sägs som av det som sägs. Vissa kommer säkert tycka att det här är en pratfilm där folk babblar på i oändlighet, andra kommer gilla den för det genialiskt stora i det till synes enkla.
/Surskägget

Steve Jobs

@@
Danny Boyle har tagit sig an ett manus av Aaron Sorkin om datajätten Steve Jobs, med Michael Fassbender och Kate Winslet i huvudrollerna. Det som börjar rätt bra blir nästan outhärdligt. Efter två timmar är man alldeles grötmätt i öronen av allt kacklande. Filmen är uppbyggd lite som en pjäs med några nyckelscener backstage innan Jobs (Fassbender) ska hålla sina produktpresentationer (1984-1998). Sorkin som ofta är en hejare på rapp dialog skriver här omkull sig alldeles. Bra skådisar. Danny Boyle gör ett snyggt, om en för honom lite stelt, hantverk av det snackiga manuset. Vi får tyvärr inte den schyssta biografin vi hade hoppats på utan en ganska konstig rulle som lyser till ibland. Att hyllningarna står som spön i backen för Steve Jobs (one of the movies...) är tämligen ofattbart. Nu har jag fått ont i huvudet.
/Vrångmannen

Moneyball

@@
En rulle om baseball som var nominerad för bland annat Bästa Film, Bästa Manliga Biroll (Jonah Hill), Bästa Manus Baserad På Förlaga och Bästa Manliga Skådespelare (Brad Pitt) trodde jag skulle vara riktigt bra. En sån skön sportrulle som via sporten belyser livets jobbigheter och roligheter och knyter ihop allt i en enda härlig feelgoodröra. Istället får vi en film om en baseballstatistik och hur en ekonomisk formel påverkar vilka spelare ett förlorande lag med liten budget kan köpa in och bli vinnare. Hur i hela helvetet gör man baseballstatistik sexigt? Svaret är enkelt. Det gör man inte. Filmen puttrar på i strax över två timmar och ingenting av värde händer. Visst, Brad Pitt (som för övrigt börjar se mer och mer ut som Robert Redford) är bra i rollen som General Managern som vågar chansa på ett nytt sätt att värva spelare, men han har gjort betydligt bättre roller förr och intresset hålls definitivt inte uppe i två timmar bara för att han är bra i rollen. Att Hill var nominerad tycker jag är lite märkligt. Han sitter mest där och gör inte så mycket väsen av sig alls. En rätt seg och ganska trist rulle som möjligtvis de mest inbitna baseballfansen kan gilla. Vi andra gör bäst i att hålla oss undan.
/Surskägget

@@@@
Så kan man ju se på saken. Eller också så kan man t.ex tycka att det här är välspelat, charmigt med en grym dialog, lågmäld humor och skönt tempo. Jag gillar inte baseball och kan knappt någonting om sporten men det stoppade mig inte från att gilla det här som fan. Steven Zaillian och Aaron Sorkin, två tunga manusförfattare i drömfabriken, jobbar här i team. De pekar inte bara mot läktarna utan slår en fantastisk home run. Sjukt bra frulle alltså trots att den handlar om vad som försigår bakom kulisserna på den ganska tradiga sporten.
/Vrångmannen

The Social Network

@@@@
En film om Facebook och dess grundare. Låter ungefär lika skoj som en rotfyllning. En film om Facebook och dess grundare med manus av Aaron Sorkin och regisserad av David Fincher då? Mycket intressantare. The Social Network är en mycket underhållande och välgjord hur-det-gick-till-rulle om något som i allafall jag finner ointressant i grunden, trots att jag själv frekventerar vuxendagiset på nätet. Jesse Eisenberg (The Squid and the Whale, Zombieland) spelar den tväre och briljante Marc Zuckerberg som hävdar att han själv kom på och skapade hela konceptet Facebook. Vi följer honom dels under utredningarna där han blivit stämd av både sin bäste vän och några universitetsjocks som hävdar att han jobbade åt dem och dels under resans gång från ax till limpa. David Fincher har lyckats med konsten att snyggt göra detta både spännande, humoristiskt och intressant utan att varken tappa fokus eller tempo. Sorkins manus gränsar ibland till “kolla vad jag kan vara whitty i dialogen hela tiden” men hamnar på rätt sida av staketet. Det känns som att stora konstnärliga friheter har tagits till dramats fördel men samtidigt så vet alla att verkligheten ofta överträffar dikten. Nåväl, två timmar kändes som en kvart och Justin Timberlake är också bra som Napsterskaparen Sean Parker som nässlade sig in och ville smaka på kakan. Fincher har fortfarande fingertoppskänslan och nu finns det en aning pepp på hur det ska gå med hans remake av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Eller inte. Who cares, nu måste jag kolla min Facebook.
/Vrångmannen