Wes Anderson kommer jag alltid älska för att han gav oss Rushmore och kanske framförallt mästerverket The Royal Tennenbaums. Men ska man vara ärlig har hans senare äventyr i registolen inte varit sådär jättemagiska som vi gärna skulle önska och som kritiker och hårdnackade Andersonfans vill göra gällande. Life Aquatic var sådär, Daarjeeling Limited något bättre utan att vara något mästerverk på långa vägar och här blir det knappt godkänt. Det börjar dock bra. Sakta men säkert nystas en historia upp där två 12-åringar blivit kära och nu bestämt sig för att rymma med en radda mer eller mindre oroliga vuxna efter sig. Tyvärr lyckas inte Anderson bygga vidare på den intressanta början och det som sett ut som en så lovande premiss faller sakta ihop i en rätt tramsig och farsartad andra halvlek som gör att jag nästan tappar intresset helt. Det är synd. Vi får väldigt mycket vi annars känner igen från Anderson. Varje bildruta är sjukt snygg, nästan som en liten tavla. Karaktärerna är känslomässigt störda och frånvända och ändå levande. Och komiken ligger och puttrar strax under den väldigt seriösa och dramatiska exteriören. Men det lyfter aldrig. Jag är ledsen, hade gärna sett att det blev ännu en helt magisk film. Som det är nu blir jag nästan lite förbannad.
/Surskägget
Vrångmannen bajsade på sig av lycka och har givetvis helt fel.
1 kommentar:
Hehehehe sluuuta. Den är ju finfin och jag gillar ju när humorn inte skrivs på näsan utan bubblar i lite svärta under ytan blandat med Andersons klassiska stil. Du kommer dock att älska The Grand Budapest Hotel som är Anderson i högform och mer busigt high adventure med hjärta!
Skicka en kommentar