Rosa Pantern 2

@@

Det här är en den andra av nyinspelningarna med Steve Martin som Inspector Clouseau, inte den gamla klassikern med Peter Sellers. Filmen är egentligen en etta, men jag sitter trots att den är ganska b och garvar mest hela tiden. Hur kan en dålig komedi fortfarande hur jävla kul som helst större delen av tiden? Märklig kombo. Därför får den trots allt en tvåa i betyg. Den var kul och gjorde därmed sitt jobb egentligen. Det stora, eller kanske rentav enda, problemet filmen verkligen lider av är just Steve Martin. Man sitter och jämför honom mot Peter Sellers hela tiden och han är inte ens i närheten. Sellers var född att spela den här rollen och gör det tusen miljarder gånger bättre än Martin ens kommer i närheten av. Dessutom lyckas inte Martin pricka in den fejkfranska accenten överhuvudtaget vilket är klart besynnerligt eftersom detta är ett av Clouseaus stora kännetecken.
/Surskägget

Our Idiot Brother

@@
Tittar man på affischerna och upplägget kan man förvänta sig en Anchormanliknande komedi. Istället är det ett sorts lamt försök till The Royal Tennenbaums eller nåt åt det hållet. Tyvärr håller inte manuset den klass som Tennenbaums (som är ett mästerverk och svårslaget) och dessutom på sina håll försöker sig på Anchormanhumor mer än Tennenbaumshumor. Resultatet är blandad och inte mer än okej. Annars är Paul Rudd gladast i stan i rollen som den snälle men tröge Ned som i början av filmen åker dit för att han säljer gräs till en polis. I uniform hahahahaha! När han kommer ut behöver han nånstans att bo och halkar runt hos sina tre systrar (Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer) som alla har sina problem. Banks försöker vara kall karriärskvinna utan att lyckas, Deschanel kan inte vara trogen sin partner och Mortimers man (Steve Coogan) är otrogen mot henne medan hon försöker hålla ihop sin familj. En del drama blandas med en del humor och slutresultatet är som sagt lite sådär. Sevärd mest på grund av Rudd som funkar klockrent i rollen, men du kan lika gärna hoppa den här utan större betänkligheter.
/Surskägget

Match Point

@@@

Vi har tidigare recenserat Scoop och Vicky Cristina Barcelona och då är det väl lika bra att vi tar det tredje samarbetet mellan Woody Allen och Scarlett Johansson också. Före detta tennisspelaren Chris (Jonathan Rhys Meyers) försöker komma upp sig i världen. Han jobbar på exklusiv klubb som tennistränare och träffar snorrika aristokraten Tom (Matthew Goode) som snart blir hans nya bästis. Innan Chris vet ordet av har han blivit en del av familjen, framförallt när han gifter sig med Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Kruxet är bara att Chris egentligen är kär i supersöta Nola (Scarlett Johansson) som råkar vara ihop med Tom. Trots detta lilla missöde dras Chris och Nola till varandra och när Tom dumpar henne inleder hon ett stormigt förhållande som älskarinna till Chris som gör allt för att bolla sina två kvinnor. När Nola blir gravid och kräver att Chris skiljer sig blir han desperat och tappar alla begrepp om rätt och fel. Det här är nog första gången jag ser en Woody Allenrulle som inte har en Woody Allenkaraktär. Vilket både var uppfriskande då man slapp en babblande, nervös liten man och lite tråkigt då en del av hans trademark försvann och det här på nåt sätt kunde vara en film av vem som helst. Dialogen är förstås klockren som vanligt och Woody prickar in karaktärerna på sedvanligt skarpsynt sätt. Som de flesta sentida Allenrullar är det här bra, men inte lysande. Scarlett är förstås så förtjusande så man kreverar och Jonathan gör en klockren prestation som den otrogne Chris. En sorts Talented Mr Ripley light skulle man kunna säga.

/Surskägget