Fun with Dick and Jane

@@

Jim Carrey är kul. Oftast. Och Téa Leoni är söt och kul. Oftast. Här är de liksom inte det (hon är söt visserligen). Det finns mängder med idéer och scener som ska vara jätteroliga. Man liksom ser att det ska vara roligt. Man kan se att nån skrev ett manus där det var meningen att scenen skulle vara jätterolig. Och så när Jim Carrey provspelade för rollen så kunde man se hur rolig scenen skulle bli när Jim satte igång och spexade och improviserade lite. Men så av nån outgrundlig anledning blev det inte roligt när det väl fångades på film. En del grejer är kul (därav en tvåa istället för etta i betyg) men det mesta är det inte. Förutom att vara en komedi vill man vara lite allvarligt politisk och ska vara en spark i röven på alla Enrons och liknande som fifflar, bluffar och bågar medan vanligt, hederligt folk far illa. Det lyckas man inte heller så bra med. Men Jim Carrey är ganska kul. Ibland. Och Téa Leoni är söt och hyfsat rolig. Ibland (söt är hon i och för sig hela tiden). Jaha. En axelryckning senare och titta, där kommer en annan film gående som man kan se...

/Surskägget

@@@-

Det där med "den allvarliga politiska vinklingen" skiter jag en hel hink i och har säkert flugit de flesta förbi. I det här fallet är det en modern parentes för att få filmen att fungera i nutid (japp, detta är en nyinspelning). Fun with Dick and Jane är en klassisk mellan-Carrey med en hel del småputtrigt skoj och för få asgarv. Alec Baldwin är fantastisk som den slemmige VD:n och han borde ha fått mer tid på duken helt klart. Inget speciellt men inte heller så puruselt som skägget försöker få er att tro (nästan en etta?!). Hehehe Carrey. Det här är ok, varken mer eller mindre.

/Vrångmannen