Visar inlägg med etikett helena bonham carter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett helena bonham carter. Visa alla inlägg

måndag 20 mars 2017

Berättelsen om Askungen

@
Från en tuff och stenhård zombiemördare i gårdagens Milla Jovovich tar vi klivet in i sagans fantastiska värld och tar oss an Askungen, denna den mest underbara av underbara prinsessagor. Eller vänta lite. Vad fan snackar jag om här? Det här är inte Disneys fina och roliga tecknade klassiker. Det här är nåt Kenneth Branaghregisserat trams från 2015. Helt jäkla oinspirerat är det också. Vi får inget som helst nytt under solen och man undrar vem som slängde en säck med pengar på Branagh för att göra det här. Regimässigt kunde lika gärna Harald Hamrell stått bakom den här anonyma dyngan. För vem gjorde man filmen? Kidsen? De vill hellre se Disneys tecknade version som är ungefär trehundra kvadriljoner bättre än det här. Usch.
/Surskägget

onsdag 8 mars 2017

Alice i Spegellandet

@
Som det Tim Burtonfan jag är så gillade jag naturligtvis hans och Johnny Depps tjugoelfte samarbete ihop, Alice i Underlandet, för ett par år sedan. Det var precis rätt av de fina doserna av Burtons galna scenografi och fantasi med Depps sköna överspel som man alltid vill åt. När det är dags för uppföljaren har Burton studsat av och det märks direkt. Depps överspel får helt nya dimensioner, Mia Wasikowska som var en så bra Alice i första verkar inte ha fått nån personregi överhuvudtaget, Sacha Baron Cohen som den nya karaktären "Tiden" springer runt och gör lite som han vill och Helena Bonham Carter fräser mest som elaka drottningen. Anne Hathaway är egentligen den enda som kommer undan någorlunda med äran i behåll som snälla drottningen, men karaktären är däremot så ointressant skriven denna gång så den kunde lika gärna inte varit med. Alla CGI-figurer som Cheshirekatten, kaninen och tvillingar Tweedledee och Tweedledum är alla lite på gränsen att vara för dåligt gjorda så att det verkligen syns att det är CGI. Nej, det här var sannerligen inte rolig historia.
/Surskägget

lördag 6 april 2013

Dark Shadows

@@
Johnny Depp och Tim Burton brukar vara garanterad succé. Men här (för första gången när de här två herrarna gör film tillsammans) blir det ganska platt och intetsägande. Depp är vampyr som ligger begravd i fångenskap ett par hundra år innan han friges av misstag och kan ta tillbaka sitt stora slott som hans släkt låtit förfalla genom århundradena. Hans stela 1800-talsmanér krockar lite med den moderna tiden (filmen utspelas på 70-talet så vi kan sitta och smågarva lite åt det knasiga årtiondet) och även om han för det mesta är snäll så slaktar han då och då oskyldiga människor för att han trots allt är vampyr och behöver blod. Just den biten är svår att köpa. Han är så jävla puttenuttig och gullig ena sekunden för att bara slakta sönder allt och alla i nästa. Köper inte det helt enkelt. Filmen har också lite svårt att välja inriktning. Ska det handla om hur han bygger upp sin gamla släktförmögenhet och får släkten på fötter igen eller ska det handla om hur han slåss mot sin gamla ärkefiende som fortfarande lever och frodas. Eller ska det rentav handla om hur de andra i familjen kanaliserar sina livsproblem på honom och får hjälp att växa och bli bättre människor? Allt är en salig röra och inget sidospår får tillräckligt utrymme för att vare sig hinna bli intressant eller få en tillräckligt spännande upplösning. Slarvigt av Burton.
/Surskägget
Vrångis höll med.

tisdag 8 februari 2011

The King's Speech

@@@@
Oscarsjuryn gillar sina "baserade-på-en-sann-story-filmer". I år är fyra av tio nominerade i kategorin Bästa Film baserade på en sann story. The King's Speech handlar om den märkliga vänskapen som uppstod mellan prins Albert (sedermera omdöpt till Kung George VI) och talpedagogen Lionel. Albert, eller Bertie som han kallades i familjen, led av en fruktansvärd stamning framförallt i offentliga sammanhang. Är man prins skickas man iväg på diverse invigningar etc och förväntas hålla tal i tid och otid vilket förstås var en katastrof för den stackars mannen som knappt kunde ta sig igenom första meningen utan att stamma sönder sig. Den stackars Bertie testade alla doktorer han kunde få tag på men ingen kunde hjälpa honom. Inte förrän han i ett sista desperat försök via sin fru gick med på att träffa Lionel som hade lite udda metoder, t ex blev han väldigt familjär med prinsen på ett sätt som i strikta, klassindelade England inte gick för sig på 30-talet. En fascinerande berättelse dels om två totalt motsatta personer som lyckas bli vänner för livet, del den historiska aspekten där vi får följa den krokiga väg från prinstitel till kungtitel och andra världskrigets början där kungens tal över radio var en viktig faktor till att ingjuta mod i det brittiska folket. Trots att det är hyfsat nära i tid hade i alla fall jag (och misstänker jag de flesta av er) väldigt lite koll på alla prinsar och kungar innan drottning Elizabeth som sitter nu och det var kul och informativt att lära sig lite kring den delen av Englands historia. Men framförallt är det här en film där man kan njuta av väldigt skickliga skådespelare. Colin Firth som Bertie är klockren. Att låtsasstamma kan lätt bli en parodi men Firth lyckas få det väldigt naturligt och man lider verkligen med honom. Geoffrey Rush som talpedagogen Lionel är även han riktigt, riktigt bra (och är det inte så att hans näsa bara blir större och större för varje film han är med i?) och när herrarna är i samma scen är det bara att luta sig tillbaka och njuta av skickligheten i skådespeleriet de bjussar på. Båda är nominerade, Firth för Bästa Huvudroll och Rush för Bästa Biroll. Även Helena Bonham Carter är nominerad för Bästa Biroll, men även om hon bjussar på en bra prestation känns det som att man nominerade henne lite av bara farten. Hennes roll är tämligen liten och utan större betydelse för filmen och så jävla bra är hon inte. Personligen hade jag hellre sett Mila Kunis bli nominerad för Black Swan för hon rockade skiten ur den rollen. Oh well.
/Surskägget

söndag 4 april 2010

Alice i Underlandet (3D-versionen)

@@@
Jag och Tim Burton har haft ett långt och lyckligt förhållande som regissör - trogen publik. Stora megafiaskot Apornas Planet har vi glömt, resten har nästan bara varit fyror och femmor (läs vår Tim Burtonspecial här). När jag fick höra att Burton planerade att filmatisera denna klassiska saga fick jag nästan gåshud. Självklart skulle en av de visuellt mest spektakulära och visionära regissörerna vara perfekt för att skramla liv i denna underbara bok full av konstiga kufar, fantastiska formuleringar och knasiga karaktärer (läste om böcker nyligen och de är väl värda en sittning, ordrikedomen och fantasin är makalös). Tråkigt nog har Burton valt att inte göra en regelrätt filmatisering av de två böckerna om Alice utan istället skriva (det är visserligen inte han som står för manus, men ni fattar) en ny handling som utspelar sig 13 år efter böckerna men som ändå följer böckerna och de viktiga scener och händelser som utspelas där. Lite trist tyckte jag för en hel del av författaren Lewis Carrolls otroliga ordrikedom och humor försvinner nu trots att man försökt bibehålla en hel del av det. I vilket fall som helst finns det en hel del som gör filmen mer än sevärd. Framförallt skådisarna.

Johnny Depp som den knäppe hattmakaren gör som vanligt i Burtons regi en fullkomligt lysande karaktär som både är överspelad och naturlig på samma gång (fråga inte hur det går till, det är en naturlag, det bara är så). Helena Bonham Carter som den elaka Röda Drottningen har fått ett alldeles för stort huvud och pendlar lysande enkelt mellan bortskämd men snäll till bortskämd och elak. Anne Hathaway som snälla Vita Drottningen flyter fram som den värsta alvdrottningen med smekande handrörelser som är fantastiskt roliga, charmiga och vackra att titta på. Crispin Glover (som är helt slut) spelar elaka knekten som...är helt slut hahahahaha! Och Alice själv, spelad av Mia Wasikowska, är lagom delar av allt. Söt, förvirrad, tuff, rädd, lång, kort, framåt, bakåt, modig och smart.
Och visuellt är det naturligtvis otroligt vackert. Det är färger överallt, långa överdådiga klänningar, mängder med natur och härliga slottsmiljöer. Enda problemet är att allt är gjort i datorn. Burton har förr ändå antingen byggt upp sina miljöer på riktigt, eller blandat med CGI och äkta. Här är i princip allt en enda lång CGI-tagning där inte bara miljöer utan även en hel del av birollerna bara existerar som ettor och nollor i nån avancerad dator. Det blir för mycket George Lucas och för lite Tim Burton helt enkelt. Kan känna att det kanske är lite kinkigt att dra ner betyget ett helt snäpp på grund av detta, jag var underhållen hela resan annars, men i kombo med att man faktiskt hittade på en ny Alice-story så blir det så. Dock en riktigt bra film som jag tycker alla Burtonfans bör uppskatta. 3D-versionen kan man med gott samvete hoppa över. Den kommer funka lika utmärkt utan 3D-brillorna på.
/Surskägget