Berättelsen om Askungen

@
Från en tuff och stenhård zombiemördare i gårdagens Milla Jovovich tar vi klivet in i sagans fantastiska värld och tar oss an Askungen, denna den mest underbara av underbara prinsessagor. Eller vänta lite. Vad fan snackar jag om här? Det här är inte Disneys fina och roliga tecknade klassiker. Det här är nåt Kenneth Branaghregisserat trams från 2015. Helt jäkla oinspirerat är det också. Vi får inget som helst nytt under solen och man undrar vem som slängde en säck med pengar på Branagh för att göra det här. Regimässigt kunde lika gärna Harald Hamrell stått bakom den här anonyma dyngan. För vem gjorde man filmen? Kidsen? De vill hellre se Disneys tecknade version som är ungefär trehundra kvadriljoner bättre än det här. Usch.
/Surskägget

Thor: The Dark World

@@@
Marvelfilmerna kring Avengershjältarna har hittills alla hållit väldigt hög klass. Iron Mantrilogin är kanongrym, Avengersfilmen i sig är fantastisk och nu börjar uppföljarna till Captain America och Thor trilla in för att rundas av med en tredje del efter Avengers 2 får man gissa (här måste jag dock påpeka att jag absolut skulle velat haft en Black Widowtrilogi också, tycker det är lite snålt att hon får små gästroller i de andra trilogierna men inte en egen, hon är ju sjukt kick-ass och cool!). Det jag älskade med första Thorfilmen var att Kenneth Branagh i registolen tycks ha insett att "hörni allihopa, det här handlar om en stor musklig blond Fabiokopia som svingar en alldeles för stor hammare i tid och otid" och att det som koncept faktiskt är lite b. Som motvikt slängde Branagh därför in mängder med små skämt som visade prov på att man inte tog sig själva på något som helst allvar. Thor snubblade runt som värsta Charlie Chaplin mellan de stenhårda actionsekvenserna samtidigt som den stora ramhandlingen som spänner genom alla Marvelfilmer som har med Avengers att göra fick en hel del berättat. Det var snyggt, mycket action och glimten-i-ögat hela vägen. Uppföljaren gör som uppföljare brukar göra. Mer av allt. Mer action. Mer snygga effekter. Mer tillkrånglad handling. Men, och det här är ett stort men, mindre humor och knappt nån glimten-i-ögat alls. Därmed blir Thor 2 en vanlig superhjälteactionrulle och eftersom att det fortfarande i grund och botten handlar om en Fabiokopia med för stor hammare (man börjar undra vad han kompenserar för med den jättehammaren) halkar Thor 2 efter jämfört med Iron Man och Captain America. Bra, men inte lysande.
/Surskägget

@@@
Bra, men inte lysande.
/Vrångmannen

Melancholia

@@
När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget

Thor

@@@@
En av Marvels märkligaste (och faktiskt ointressantaste) hjältar (och det märkliga med honom är att han är en gud som plötsligt skulle ha svårt mot vanliga dödliga skurkar, liksom hallå?) som man som svensk alltid haft lite svårt för (jänkarna slaktade hela den nordiska mytologin rätt rejält med Thor) visade sig bli sjukt underhållande popcornfilm. Där asamytologin inte blir riktigt lika slaktad som i serietidningarna dessutom. Kanske för att britten Kenneth Branagh håller i regispakarna och som sådan har lite bättre koll på asatron än jänkarna. Eller så är jag bara fördomsfull, vem vet? I vilket fall har man här fångat mytologin betydligt bättre än i serietidningarna även om man fortfarande tar sig stora friheter (asiatiska och afrikanska asagudar? skulle liksom inte tro det) och sekvenserna som utspelar sig i Asgård gör att jag skulle vilja få en hel film baserad på asagudarna och de många mustiga och coola historier som finns kring dem (tänk er Ragnarök på film, wicked). Odin (ja vi kör jänkarnamnen på karaktärerna eftersom att de heter så i filmen) (för övrigt spelad av Anthony Hopkins) börjar bli gammal å ska lämna över tronen till Thor (Chris Hemsworth) som dock är lite för arrogant och hetsig för att bli en bra kung. När Thor dessutom förstör den fred med frostjättarna Odin lyckats bevara under många år slutar det med att Odin slänger ut Thor från Asgård ner till jorden och tar bort hans krafter. Först när Thor lär sig lite ödmjukhet och fattar att man som kung ska tjäna sitt folk och inte tvärtom får han bli värdig Mjölner igen. På jorden träffar han söta professorn Jane (Natalie Portman) som tillsammans med sina kollegor söta Darcy (Kat Dennings) och Erik (Stellan Skarsgård) lovar att hjälpa honom när de efter en viss tvekan fattar att snubben inte är förrymd mentalpatient. I kulisserna smyger Loki (Tom Hiddleston) och försöker ta över tronen själv och döda Thor. Under resans gång bjussas det på så mycket härligt testosteronpumpande dumaction att jag förlåter halvstyltig dialog, halvplatta karaktärer och en del hål i manuset. För till syvende och sist snackar vi serietidningsactionfilm här och inte en ny filmatisering av Shakespeare om nån nu trodde det. Att Hemsworth verkar ta Thor lite med en klackspark, en stor dos självdistans och ett stort leende på läpparna hjälper göra det hela lite charmigare. Visst är Thor bara nån sorts mellanfilm som ska presentera karaktären Thor så vi alla vet vem han är när det blir dags för den "riktiga" filmen The Avengers nästa år, men som matinérulle är det här sjukt underhållande. Som vanligt kan alla som inte fattar det här gå och se om nåt fem timmar långt östtyskt svartvitt existentiellt nattsvart självmordsdrama om lidande poeter med grynig dålig bild och halvtaskigt ljud.
/Surskägget

King Arthur

@@@

De flesta känner till myten om kung Arthur. En liten pojkvasker som drar upp ett svärd ur en sten (som ingen annan kunnat rubba) och därmed blir kung över britterna. Till sin hjälp har han trollkarlen Merlin som ser till att Arthur får ett magiskt svärd kallat Excalibur av en mystisk och minst lika magisk dam i en sjö. Han instiftar ett runt bord kring vilket hans riddare sitter för alla har lika värde enligt Arthur. Riddarna heter bland annat Lancelot, Galahad, Gawain och Tristan. Arthur blir kär i Guinevere och de gifter sig men ödet är grymt och Guinevere och Lancelot blir också kära vilket leder till massa jobbiga situationer. Vill man veta mer om myten Arthur kan man se gamla hederliga Excalibur från 1981. Den här rullen med Cliwe Owen som Arthur riktar in sig på vad man tror är den någorlunda "sanna" historien om Arthur, d v s mannen vars livsöde utvecklades till en myt genom tiderna. Det fanns tydligen en historisk Arthur som var duktig på att slåss och vars män hade stort rykte om sig att vara bland de farligaste motståndarna man kunde möte i strid. Han slogs först på romarnas sida, men inser till slut att romarna har sin egna agenda och väljer till slut sina landsmän istället för Rom. Han spöar upp saxarna som försöker erövra hans kära land och allt är frid och fröjd när han gifter sig med Guinevere (Keira Knightley, Vrångmannens exfru). Owen är trovärdig som Arthur, Stellan Skarsgård grym och elak som saxarnas ledare och Keira lagom söt men framförallt tuff som en fightande Guinevere. Det är fullt ös mest hela tiden och gillar man sina stora slag med massa snubbar som slåss med svärd finns det inte mycket att gnälla över. Saknar det där lilla extra för att segla upp på en fyra, men ligger väldigt nära.

/Surskägget

Harry & Sonja

@
Ännu en svensk film som är riktigt usel, men där Pariserhjulet blir sådär dumdålig att man kan garva och få ut nåt av det ändå (undrar om det är en svensk subgenre, dåliga filmer som får underhållningsvärde för att man garvar åt hur dåliga de är, typ Blå Måndag) är det här bara dåligt på ett tråkigt sätt som gör att man skruvar på sig och undrar när filmjäveln ska ta slut och varje minut känns som en timme.
Harry (Stellan Skarsgård i ful frisyr och konstig porrmustasch) är gift med sju barn och jobbar som frisör på dårhus. Han får sparken och glider runt i staden med 4 månadslöner på fickan. Han älskar Sonja (Viveka Seldahl) som är gift med en före detta legosoldat som är bindgalen efter alla år i krig. De träffas ibland och pratar. Harry vill ligga men inte Sonja. Harry är även lite smygkär i en badvakt som också heter Sonja (Regina Lund). De träffas och det verkar som att Harry äntligen ska få ligga, tills hon ber honom klippa henne och det snabbt framkommer att han inte kan klippa alls och förstör hela hennes frisyr så hon lackar och slänger ut honom. Sen ligger Harry äntligen med Sonja nummer ett och hennes man springer runt och skjuter paintball på alla han träffar. Sen ligger Harrys fru med Harrys bror och flyttar med honom till Afrika medan Harry blir kvar i Sverige med sjubarn och en handikappad svärfar. Slut.
Filmen lanseras som "En skamlös komedi av Björn Runge" och vem det än var som bestämde sig för den taglinen bör få en slev med stryk på en gång. Det är inte en komedi. Möjligtvis försöker sig Runge på lite diskbänksrealism, men vill vara lite finurlig och kul så han slänger in sjuka karaktärer i biroller för att få en knäpp känsla. Och knäpp, ja det är ju filmen. Men inte knäpp på ett bra sätt som typ Royal Tennenbaums, utan knäpp som i knäpp-som-skit-stäng-av-nu! Och varför i helvete pratar Harry skånska när resten av hans familj (bror, pappa) inte gör det!? ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!
/Surskägget

Täcknamn: Coq Rouge

@@
I år firar denna svenska actionthriller hela 20 år. Det är inte illa pinkat. Det var ett tag sen jag såg den och mindes faktiskt väldigt lite av den märkte jag nu när jag såg om den. Roligaste med filmen är nästan att lilla Gustaf Skarsgård dyker upp i en lite biroll som en snorunge som bor hos vår hjälte Carl Hamilton. Ska jag ens behöva dra storyn? Alla i Sverige känner väl till Coq Rouge och Carl Hamilton, vår alldeles egna James Bond. Men ok, för er som bott i nån grotta de senaste åren…Hamilton är svensk superagent (som sagt tänk James Bond) utbildad av jänkarna i allt som har med spionage och dödande att göra. Han är supersmart, supersnabb, supercool och kan allt (hur han dricker sin Martini framkommer dock inte). Filmen är baserad på första boken (skrivna av Jan Guillou och Sveriges bäst säljande bokserie) och istället för att göra nåt rejält med den ganska så matiga boken klipper man ner det rätt hårt till knappa 85 minuter. Det blir några halvtaffliga actionscener som de ser ut i svensk film och så flänger Hamilton (i Stellan Skarsgårds skepnad ska kanske tilläggas) runt Israel och Beirut för att ta reda på vad Plan Dalet och Guds Hämnd är för att förhindra en terrorattack på svensk mark. Det märks att filmen har 20 år på nacken, samtidigt har den ju sin charm. En okej svensk action med allt vad det innebär.
/Surskägget