Melancholia

@@
När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget

Julkalender 6 dec

Lars von Trier är på gång med en ny film/nytt konstverk/nytt artsy fartsyprojekt kallat Nymphomaniac. Tydligen ska filmjäveln vara närmare femåenhalvtimme lång när den väl når biograferna nästa år. Jebus. Karlen är tokigare än Jokern. Det som kommer göra Nymphomaniac lite speciell (förutom speltiden för vem i hela världen orkar sitta igenom ett kammardrama på nästan sex timmar jebus giv mig styrka) är att von Trier kommer slänga in rikta samlagsbilder. Tydligen klipps porrskådisars könsorgan in mellan de "riktiga" skådisarnas hel- och halvnakna kroppar. Detta har dock gjorts förr (av von Trier dessutom!) och där har vi dagens tema: Riktig porr i vanlig spelfilm. Passande också då dagens lucka är nummer sex!

Idioterna
@@@@
Vi börjar väl med von Triers gamla örhänge. Första (om jag minns det rätt) i danska nya filmvågen där allt skulle fångas "på riktigt" och inget fick göras i efterhand i studio t ex ljud, specialeffekter osv (den så kallade Dogmarörelsen) (visade sig också om jag minns rätt att hyfsat många av Dogmafilmerna faktiskt blev bearbetade i efterhand för annars såg och lät allt som om Vår Teater gjort filmen). Här får vi följa ett kollektiv av män och kvinnor som är fullt friska men roar sig med att låtsas vara mentalt handikappade när de går ut på stan. Tanken är att provocera fram reaktioner från mannen på gatan. När de inte pysslar med det ligger de hemma i stora villan och knullar. Här passar då von Trier på att slänga in lite gamla hederliga kuk-i-fittanscener mitt i allt det där mentalt handikappade tokeriet. Jag skulle ju egentligen vilja toksåga det här för det är så artsy fartsy så det svartnar för ögonen, men von Trier lyckas verkligen väcka mängder med känslor och peka på både bra och dåligt i det verkliga livet. Då har man väl lyckats som konstnär får man väl säga?
/Surskägget

The Brown Bunny
@
Vincent Gallo är knäpp på riktigt. Han är artsy superduper fartsy så ingen annan ens kommer i närheten. Här får han Chloë Sevigny att suga av honom komplett med porrfilmssprut och allt och kommer undan med det för att det är en "konstnärlig film". Jebus. Filmen är så dålig så klockorna stannar och vill man bara se Chloë göra sin bästa Jenna Jamesontolkning är det bara söka på närmaste porrsajt.
/Surskägget

Base-Moi
@
Hyllades hyfsat när den kom har jag för mig. Mest för att kritikerna såg den som "en stark feministisk film av två starka feministiska kvinnor". Att tjejerna bakom filmen var två gamla franska porrskådisar som a) inte kunde skådespela sig ur en låda b) inte kunde skriva manus ens om nån skrev det åt dem verkade ingen bry sig om. Grejen är att det här hade kunnat bli bra i bättre händer. Typ nån som visste vad i helvete de höll på med. Istället är manus, regi och skådisinsatser under all kritik och hade det inte varit för att de gamla porrskådisarna ställde upp med ett par minuter porr i vad som annars var en thrilleraction/ett hämnddrama hade nog ingen sett den här överhuvudtaget.
/Surskägget

Intimacy
@@@
Brittisk diskbänksrealism när den är som bäst? Skälet till att jag sätter ett frågetecken bakom den meningen är att jag aldrig brukar kolla på brittisk diskbänksrealism á la Ken Loach då det bara är sjukt tråkigt att se gråa människor i gråa hus i gråa landskap i gråa yllekoftor göra gråa saker. Varje onsdag träffas en man och en kvinna för mer eller mindre anonymt sex. Mannen är skild och ser framemot onsdagsmötena som en ljusning i en annars ganska dyster tillvaro. Dock börjar han utveckla känslor för sin knullkompis och börjar följa efter henne för att lära sig mer om henne. Detta leder till en hel del förvecklingar. Till skillnad från von Trier klipper man inte in några porrskådisar kön utan låter de två huvudrollsinnehavarna, Mark Rylance (har gjort en del Shakespeare på brittisk teve) och Kerry Fox (gjort massor men kanske mest känd för Danny Boyles gamla klassiker Shallow Grave) knulla på riktigt. Det är ungefär så oporrigt som man kan tänka sig vilket givetvis är hela idén. Det är också en väldigt liten del av filmen, så förväntar man sig en jäkla massa knullande bör man återigen kolla en av de många porrsajterna som finns därute.
/Surskägget

Romance
@@
Mer artsy fartsy (varför är det alltid de konstnärliga filmerna som slänger in massa knullande?) den här gången från Frankrike. Marie (spelad med lagom delar oskuldsfullhet och nyfikenhet av Caroline Ducey) är kär i sin pojkvän men tycker inte att hon får tillräckligt mycket uppmärksamhet och uppskattning från honom. Han är kall och frånvarande och hon undrar om det är fel på henne eller honom och ger sig ut i ett personligt sökande i hopp om att finna ett svar. Under färdens gång lyckas hon ha en del sex med för henne okända män, sex som regissören Catherine Breillat väljer att visa helt och fullt. Bland andra dyker gamle porrkungen Rocco Siffredi upp och sätter på vår hjältinna så det står härliga till. Lite väl pratig här och där, annars ett ganska fascinerande och intimt porträtt av en ung kvinnas sökande efter inre vetskap om sig själv.
/Surskägget

Melancholia

@@@
Det senaste dystra alstret från det danska “galna” “geniet” Lars Von Trier. Melancholia handlar om Justines (Kirsten Dunst) lyxiga bröllop där vänner och familj är samlade. Justines syster (Charlotte Gainsbourg från Von Triers förra konstskräckis ”Antichrist”) har lagt ner mycket tid och möda på bröllopsplaneringen och är besviken på Justine eftersom hon verkar ta allt med en klackspark. Bröllopet verkar sakta men säkert gå mot en katastrof samtidigt som en riktig katastof kommer krypande. Jordens undergång. Komplicerade känslor, karaktärer och intriger följer alltså. Detta är numera vardagsmat för Von trier och vi känner helt klart igen oss. Melancholia både överraskar och inte. Den är vacker, långsam, välspelad och bitvis jävligt tråkig rent ut sagt. Som helhet är den ok om man orkar med de lätt pretentiösa bitarna och jag gjorde det denna gång därav betyget. En annan dag hade jag kanske inte varit så nådig. Kirsten Dunst vann Guldpalmen för bästa skådespelerska och med all rätt. Lars Von Trier harvade om Hitler och nazisterna och fick inget mer än förakt och en avstängning från alla visningar i Cannes. Alla rycker på axlarna. Se Melancholia om du är på humör för lite vacker konstfilm med duktiga skådisar eller om du vill bli arg eller somna.
/Vrångmannen

Antichrist

@@@

Lars Von Trier är galen. Det här är väl egentligen inget nytt påstående och med filmer som Idioterna (som bara är bedrövligt vansinnig) och Dogville (där väggar och vägar är uppritade på golvet som en snygg lågbudgetpjäs) så pendlar han mellan mästerlig filmkonstnär och dåre som borde spärras in. Lite skönt ändå. Filmen behöver sina galningar och vem minns inte hans danska spökserie Riket som fortfarande är en av de bättre och kusligare (grym Ernst-Hugo Järegård!). Antichrist handlar om ett par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) som blir av med sin son i en olycka. Hon går in i någon slags ångestpsykos och han, som jobbar som terapeut, tar till slut med henne till deras stuga långt ut i skogen för att försöka bota henne. I filmen heter han "han" och hon "hon" och området i urskogen där stugan ligger heter Eden.. Sen följer det ångest på ångest på demonerier på ångest på våld på sex på ångest på..raka spåret mot helvetet. Von Trier gillar ju sina fallosnärbilder och sitt närgångna lite snuskiga våld samtidigt så försöker han måla en mardrömslik tavla som borde få Salavador Dali att skämmas på sin tid. Trailern till Antichrist är uppbyggd som en skräckis men det här är mer ett vackert mardrömslikt drama med ångesten, kvinnan och religionen surrande både i förgrund och bakgrund. Von Trier lyckas med att som David Lynch låta tittaren analysera, bli deprimerad, skrämd och upprörd över att man inte riktigt fattar vad fan som händer. Könsstympning anyone? Brrrrrrrrrr! Vet fortfarande inte vad jag tycker om filmen faktiskt och det kanske är filmens styrka. Bra skådespelare (Gainsbourg fick priset i Cannes för bästa skådespelerska), stämningsfullt, äckligt och bitvis fantastiskt vackert men samtidigt lite tomt, långsamt och med för många stora frågetecken. En film som kommer att stanna med mig länge även om jag själv inte vill det. Bara det är värt en trea i betyg även om jag tycker idioten är MINST lika galen som lysande. Han skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt heller.
/Vrångmannen