När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget
