Nick & Norah's Infinite Playlist

@@+
Tidiga roller för både Michael Cera och Kat Dennings i denna sötroliga indiekomedi om udda par och kärlek. Här finns idéer men ingen budget och det sätter en del käppar i hjulet. Cera och Dennings har bra kemi ihop, och köper man bara att Cera alltid spelar Cera oavsett karaktären på papper så gör både han och Dennings bra ifrån sig trots knapphändig regi och halvtaskigt foto. Utspelar sig under en natt i New York där Cera och Dennings förenas i sin kärlek till bandet Where's Fluffy? som envisas med att ha hemliga gig och lämnar ledtrådar på andra ställen var de ska spela på riktigt. Ju längre natten lider och ju mer Cera och Dennings umgås desto kärare blir dem. Gullegullgull. Sötnosigt. Mysmys. Bättre budget och ett stabilare manus hade kunnat pressa upp betyget till en fullvärdig trea. Som det är nu är jag snäll som slänger på ett plus.
/Surskägget

Thor: The Dark World

@@@
Marvelfilmerna kring Avengershjältarna har hittills alla hållit väldigt hög klass. Iron Mantrilogin är kanongrym, Avengersfilmen i sig är fantastisk och nu börjar uppföljarna till Captain America och Thor trilla in för att rundas av med en tredje del efter Avengers 2 får man gissa (här måste jag dock påpeka att jag absolut skulle velat haft en Black Widowtrilogi också, tycker det är lite snålt att hon får små gästroller i de andra trilogierna men inte en egen, hon är ju sjukt kick-ass och cool!). Det jag älskade med första Thorfilmen var att Kenneth Branagh i registolen tycks ha insett att "hörni allihopa, det här handlar om en stor musklig blond Fabiokopia som svingar en alldeles för stor hammare i tid och otid" och att det som koncept faktiskt är lite b. Som motvikt slängde Branagh därför in mängder med små skämt som visade prov på att man inte tog sig själva på något som helst allvar. Thor snubblade runt som värsta Charlie Chaplin mellan de stenhårda actionsekvenserna samtidigt som den stora ramhandlingen som spänner genom alla Marvelfilmer som har med Avengers att göra fick en hel del berättat. Det var snyggt, mycket action och glimten-i-ögat hela vägen. Uppföljaren gör som uppföljare brukar göra. Mer av allt. Mer action. Mer snygga effekter. Mer tillkrånglad handling. Men, och det här är ett stort men, mindre humor och knappt nån glimten-i-ögat alls. Därmed blir Thor 2 en vanlig superhjälteactionrulle och eftersom att det fortfarande i grund och botten handlar om en Fabiokopia med för stor hammare (man börjar undra vad han kompenserar för med den jättehammaren) halkar Thor 2 efter jämfört med Iron Man och Captain America. Bra, men inte lysande.
/Surskägget

@@@
Bra, men inte lysande.
/Vrångmannen

Thor

@@@@
En av Marvels märkligaste (och faktiskt ointressantaste) hjältar (och det märkliga med honom är att han är en gud som plötsligt skulle ha svårt mot vanliga dödliga skurkar, liksom hallå?) som man som svensk alltid haft lite svårt för (jänkarna slaktade hela den nordiska mytologin rätt rejält med Thor) visade sig bli sjukt underhållande popcornfilm. Där asamytologin inte blir riktigt lika slaktad som i serietidningarna dessutom. Kanske för att britten Kenneth Branagh håller i regispakarna och som sådan har lite bättre koll på asatron än jänkarna. Eller så är jag bara fördomsfull, vem vet? I vilket fall har man här fångat mytologin betydligt bättre än i serietidningarna även om man fortfarande tar sig stora friheter (asiatiska och afrikanska asagudar? skulle liksom inte tro det) och sekvenserna som utspelar sig i Asgård gör att jag skulle vilja få en hel film baserad på asagudarna och de många mustiga och coola historier som finns kring dem (tänk er Ragnarök på film, wicked). Odin (ja vi kör jänkarnamnen på karaktärerna eftersom att de heter så i filmen) (för övrigt spelad av Anthony Hopkins) börjar bli gammal å ska lämna över tronen till Thor (Chris Hemsworth) som dock är lite för arrogant och hetsig för att bli en bra kung. När Thor dessutom förstör den fred med frostjättarna Odin lyckats bevara under många år slutar det med att Odin slänger ut Thor från Asgård ner till jorden och tar bort hans krafter. Först när Thor lär sig lite ödmjukhet och fattar att man som kung ska tjäna sitt folk och inte tvärtom får han bli värdig Mjölner igen. På jorden träffar han söta professorn Jane (Natalie Portman) som tillsammans med sina kollegor söta Darcy (Kat Dennings) och Erik (Stellan Skarsgård) lovar att hjälpa honom när de efter en viss tvekan fattar att snubben inte är förrymd mentalpatient. I kulisserna smyger Loki (Tom Hiddleston) och försöker ta över tronen själv och döda Thor. Under resans gång bjussas det på så mycket härligt testosteronpumpande dumaction att jag förlåter halvstyltig dialog, halvplatta karaktärer och en del hål i manuset. För till syvende och sist snackar vi serietidningsactionfilm här och inte en ny filmatisering av Shakespeare om nån nu trodde det. Att Hemsworth verkar ta Thor lite med en klackspark, en stor dos självdistans och ett stort leende på läpparna hjälper göra det hela lite charmigare. Visst är Thor bara nån sorts mellanfilm som ska presentera karaktären Thor så vi alla vet vem han är när det blir dags för den "riktiga" filmen The Avengers nästa år, men som matinérulle är det här sjukt underhållande. Som vanligt kan alla som inte fattar det här gå och se om nåt fem timmar långt östtyskt svartvitt existentiellt nattsvart självmordsdrama om lidande poeter med grynig dålig bild och halvtaskigt ljud.
/Surskägget

Defendor

@@@@

Woody Harrelson spelar lite småknäpp och lätt bakom flötet i rollen som Defendor. På dagtid är han en vanlig kille men på nätterna drar han på sig sin superhjältemask och drar ut på stadens gator för att göra dem lite säkrare för allmänheten. Känns storyn igen? Ja, vi har sett det förr i allt från Batman till nu senast Kick-Ass. Men där övriga superhjälterullar är just det - superhjälterullar - är Defendor en mörk och svart historia om människor som lever i misär och knarkmissbruk och som i vissa fall inte har alla hästar i hagen. I Defendors huvud är han en oövervinnelig superhjälte. I verkliga livet får han lika mycket stryk som vem som helst annars som hoppar på fyra, fem smågangsters. Så den som förväntar sig ett actionspektakel med oneliners och en hjälte som hoppar datoranimerat från byggnad till byggnad kommer bli djupt besviken. Det här är främst ett karaktärsdrama om mod, förändring och framtidshopp mitt i det mörka med lysande skådespelarprestationer. Harrelson glider mellan total galenskap, förvirring och total klarhet lika enkelt som Gunde Svan gled till sig OS-medaljer. Elias Koteas är fantastisk som elak, korrumperad snut. För mig okända Kat Dennings (hon har gjort en del teve) bör få sitt lilla minigenombrott med den här för sin roll som crackpundande prostituerad som tyr sig till Defendor i hopp om ett bättre liv (hennes stora genombrott för den stora massan lär väl annars komma om nåt år när superhjälten Thor dammas av och blir film). En liten stor film. Rekommenderas.

/Surskägget