Thor

@@@@
En av Marvels märkligaste (och faktiskt ointressantaste) hjältar (och det märkliga med honom är att han är en gud som plötsligt skulle ha svårt mot vanliga dödliga skurkar, liksom hallå?) som man som svensk alltid haft lite svårt för (jänkarna slaktade hela den nordiska mytologin rätt rejält med Thor) visade sig bli sjukt underhållande popcornfilm. Där asamytologin inte blir riktigt lika slaktad som i serietidningarna dessutom. Kanske för att britten Kenneth Branagh håller i regispakarna och som sådan har lite bättre koll på asatron än jänkarna. Eller så är jag bara fördomsfull, vem vet? I vilket fall har man här fångat mytologin betydligt bättre än i serietidningarna även om man fortfarande tar sig stora friheter (asiatiska och afrikanska asagudar? skulle liksom inte tro det) och sekvenserna som utspelar sig i Asgård gör att jag skulle vilja få en hel film baserad på asagudarna och de många mustiga och coola historier som finns kring dem (tänk er Ragnarök på film, wicked). Odin (ja vi kör jänkarnamnen på karaktärerna eftersom att de heter så i filmen) (för övrigt spelad av Anthony Hopkins) börjar bli gammal å ska lämna över tronen till Thor (Chris Hemsworth) som dock är lite för arrogant och hetsig för att bli en bra kung. När Thor dessutom förstör den fred med frostjättarna Odin lyckats bevara under många år slutar det med att Odin slänger ut Thor från Asgård ner till jorden och tar bort hans krafter. Först när Thor lär sig lite ödmjukhet och fattar att man som kung ska tjäna sitt folk och inte tvärtom får han bli värdig Mjölner igen. På jorden träffar han söta professorn Jane (Natalie Portman) som tillsammans med sina kollegor söta Darcy (Kat Dennings) och Erik (Stellan Skarsgård) lovar att hjälpa honom när de efter en viss tvekan fattar att snubben inte är förrymd mentalpatient. I kulisserna smyger Loki (Tom Hiddleston) och försöker ta över tronen själv och döda Thor. Under resans gång bjussas det på så mycket härligt testosteronpumpande dumaction att jag förlåter halvstyltig dialog, halvplatta karaktärer och en del hål i manuset. För till syvende och sist snackar vi serietidningsactionfilm här och inte en ny filmatisering av Shakespeare om nån nu trodde det. Att Hemsworth verkar ta Thor lite med en klackspark, en stor dos självdistans och ett stort leende på läpparna hjälper göra det hela lite charmigare. Visst är Thor bara nån sorts mellanfilm som ska presentera karaktären Thor så vi alla vet vem han är när det blir dags för den "riktiga" filmen The Avengers nästa år, men som matinérulle är det här sjukt underhållande. Som vanligt kan alla som inte fattar det här gå och se om nåt fem timmar långt östtyskt svartvitt existentiellt nattsvart självmordsdrama om lidande poeter med grynig dålig bild och halvtaskigt ljud.
/Surskägget