American Sniper

@@@@
Clint Eastwood. 85-år ung. När han ställer sig bakom kameran så väljer han lite annorlunda och intressanta projekt. Det är inte varje gång det blir toppen naturligtvis men skådiseliten i Hollywood står alltid på kö för att få jobba med legenden. American Sniper är en riktigt bra film. Den fungerar dels som en tät actionthriller (det jagas Al-Qaida) och dels som ett mänskligt drama (tonvikten ligger dock på kriget). Filmen är baserad på en självbiografisk bok skriven av marinsoldaten Chris Kyle, där han berättar om sina fyra turer till Irak och hur kriget påverkade honom. Kyle (Bradley Cooper) specialiserade sig som krypskytt och blev en av de bästa. Värre var det på hemmaplan där Svenssonlivet blev lidande. Nerviga actionscener blandas med välspelat drama helt enkelt. Surskägget gillade också det här.
/Vrångmannen

The Devil's Double

@@@@
Irak under 80-talet och början av 90-talet. Ett land som styrs av en smått galen diktator som inte tvekar att tortera och döda alla som vågar protestera. En av Saddams söner, Uday, får en dag för sig att han liksom pappsen ska skaffa sig en look-a-like som kan synas ute på event som Uday själv inte vill åka på. Dessutom är det bra att ha nån som kan vara måltavla när rebeller försöker mörda en titt som tätt. Stackars Latif råkar vara tillräckligt lik Uday så att ett par kirurgiska ingrepp och löständer gör honom till kopia. Latif slängs mot sin vilja in i Udays galna liv bestående av knarkorgier, mord och våldtäkter. Han överlever ett par mordförsök, får se Uday förstöra familjer till höger och vänster och för varje dag som går blir han mer och mer hatisk mot den vansinniga diktaktorsonen som får göra som han vill för pappa. Dominic Cooper i huvudrollerna som Uday och Latif (ja han spelar båda snubbar) gör sitt livs roll här. För mig var han mest känd som Howard Stark (Tony "Iron Man" Starks pappa alltså) i en pytteliten biroll i Captain America: First Avenger men efter den här filmen kommer jag helt klart hålla utkik efter karlen. Han lyckas fånga Udays galenskap och extroverta personlighet på samma strålande sätt som han fångar Latifs återhållsamma ilska och nästan introverta personlighet. Det luktar nog lite Oscarsnominering för herr Cooper tycker jag allt. Har läst lite på nätet och Scarface är en referenspunkt många tycks ha efter att ha sett den här filmen. Det är helt fel. Det här har inget med Pacinos galna framfart efter stålars och makt att göra. Visst finns det en hel del våld i filmen och några mer actionliknande sekvenser, men det här är framförallt ett drama om en man som tvingas leva en annan mans liv mot sin vilja. Samtidigt är det en intressant och spännande inblick i hur livet kunde vara i Irak under den tidsperioden fram till slutet av Gulfkriget ungefär. Sjukast av allt är att Latif existerar på riktigt och lever än idag på hemlig ort.
/Surskägget

Buried

@@@

Idén med den här filmen är genialisk i sin enkelhet. En snubbe vaknar upp begravd i en kista under jord och med de få hjälpmedel han har (tändare, mobiltelefon, liten fickkniv) måste han försöka rädda sig själv. Det visar sig snabbt att han är en lastbilschaffis som jobbar i Irak och som blivit kidnappad av irakiska motståndsmän i hopp om att de ska få en fet lösen för honom. Hans alltmer desperata kamp fångas strålande av Ryan Reynolds som är den i princip enda skådis vi får se i bild (på ett sätt påminner hans prestation mycket om Oscarsflummaren nummer ett James Francos roll i 127 Timmar). Regissören Rodrigo Cortés (som gjort ett par kortfilmer och nån spansk långfilm om en snubbe som vinner högsta potten i en game show på teve) imponerar med sitt levande bildspråk och smarta användning av det lilla ljus och utrymme som finns att tillgå i kistan. Hans bildarbete är spännande och rörligt trots att han har typ två kvadratmeter att röra sig på. Tempot är högt och spänningen likaså. Lite Hitchcock över det hela på sätt och vis. Problemet med en sån här film är att det bara finns två sätt för den att sluta på (han överlever eller han dör) och oavsett vilket känns det förutsägbart.

/Surskägget

The Hurt Locker

@@@

Kathryn Bigelows (Strange Days, Near Dark, Point Break) lilla indierulle som kom redan 2008 men som fick kämpa för att få lite gehör i Hollywood och sen resten av världen innan den slutligen kammade hem de tunga priserna på Oscarsgalan förra året. Den har hyllats överallt (senast av vår egen Vrångman) och efter att slutligen ha sett den alldeles nyligen kan jag bara säga att hyllningskörerna är fett överdrivna. Oscar för Bästa Film och Bästa Regi vete fan om den är värd och Bästa Manus är den absolut inte värd. Vi får följa en snubbe som desarmerar bomber i Irak. Där är det alltid kaos och vem som helst kan när som helst visa sig vara en galen självmordsbombare eller bara galen. Det ligger dolda bomber överallt och du kan inte lita på nån så nerverna på alla amerikanska soldater är som studsbollar. Filmen är oerhört repetetiv. Misstänkt bomb anmäls, våra hjältar åker ut, letar bomb, hittar bomb, desarmerar bomb. Varannan gång ungefär skjuter nån på dem innan de desarmerar bomben. Om och om igen i två timmar. Jag fattar poängen, man vill visa hur repetetiv och livsfarlig situationen är för amerikanska soldater och irakiska medborgare som alla lever under hemsk stress. Men det betyder inte att det blir en Oscarsvinnande film bara för att jag fattar budskapet som skickas. Det är inte dåligt, det är en bra film, men den hade vunnit på lite mer karaktärsutveckling och mindre repetition. Visar bara att en bra rösta-på-oss-kampanj inför Oscarsgalan kan få även en okej rulle att vinna för Bästa Film.

/Surskägget

Green Zone

@@+

Matt Damon är för det mesta stabil i sina roller och lyckas plocka fram det mänskliga även i stora feta superbudgetactionrullar som Bournetrilogin. Så även här. Som soldaten Chief Miller får Damon representera alla amerikanska soldater och byråkrater som var oerhört frustrerade när de invaderade Irak för att stoppa Saddams alla massförstörelsevapen han påstått skulle ha mängder av och inte hittade en enda liten atombomb. Hela skälet till invasionen var ju just att det fanns mängder med atombomber och liknande lite överallt och att man inte vågade låta Saddam ha tillgång till dessa. Sakta men säkert lär sig Miller (och vi som tittare) att det där med massförstörelsevapen bara är en stor fet bluff. Istället börjar Miller i samråd med CIA som tillfälligt rekryterar honom att jaga en av Saddams närmaste generaler för att få reda på sanningen om bomberna. Det springs en hel del i trånga gränder, det skjuts mycket och det skriks i stridens hetta. Det är mycket handhållen skakig kamera som 1) ska få oss att förstå att nu jävlar är det action och 2) ska få oss att känna oss mitt i smeten men som mest 3) får oss att bli lite snurriga i skallen och förbannade att de inte kan göra en jävla actionfilm idag utan att skaka sönder skiten som en epileptiker på crack. I vilket fall som helst är det ett jävla drag större delen av filmen men när eftertexterna börjar rulla undrar man vad fan poängen egentligen var förutom att visa att det inte fanns nån poäng. Politiker är dumma, fotfolk åker alltid dit och krig är dumt. Jaha regissör Paul Greengrass, berätta nåt mer vi inte visste.

/Surskägget

In the Valley of Elah

@@@

Tommy Lee Jones är en gammal ex-militärpolis vars son kommer hem från Irakkriget bara för att försvinna från basen. Befäl ringer Jones och undrar om han sett sin son. Jones tycker detta låter konstigt att hans duktiga, hederliga och fina son bara skulle försvinna så han åker dit och börjar rota i det. Snart upptäcks det att sonen är mördad och Jones får hjälp av snygga snuten Charlize Theron att hitta mördarna.

Filmen är baserad på en sann händelse där militären inte alls var speciellt intresserade av att hjälpa till att lösa mordet. Sonens pappa fick kämpa i medvind för att överhuvudtaget få nån typ av hjälp med att hitta de skyldiga. Jones skapar ett trovärdigt porträtt av en man med både bra och dåliga sidor, och Theron är helt okej som ensamstående småstadspolis/mor med större ambitioner. Dock saknas det där lilla extra som får en film att gå från "bra" till "lysande". Vrångmannen hade liknande tankar om den.

/Surskägget

Stop-Loss

@@@@

Stop-Loss är tydligen termen för militärer som efter att deras kontrakt gått ut tvångsrekryteras och skickas tillbaka in i krigszoner trots att de kanske egentligen tänkt sluta och njuta av livets goda i hemmets trygga vrå. Naturligtvis är det precis det den här filmen handlar om.

De gamla vänner från Texas, Brandon (Ryan Phillippe), Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) kommer tillbaka från en vända i Irak där ett av de sista uppdragen nästan tog kål på dem allihop. Brandon och Steve har bestämt att de ska lägga av nu. Militärlivet var bra en gång i tiden, men de är trötta på all död och skit de varit med om. Tommy vet inte hur han ska hantera vare sig det civila livet eller det militära och blir tokalkis som slåss och vandaliserar och hamnar i trubbel. Men när Brandon ska få sina avskedspapper blir han istället tvångsinkallad igen. Tillbaka till Irak. Det sista stället på jorden där han vill vara nånsin igen. Så han rymmer och hoppas kunna komma på ett sätt att slippa kriga. Detta leder till en osämja i gänget med flera negativa konsekvenser.

Regissören Kimberly Peirce spottar inte direkt ur sig filmer. Stop-Loss är bara hennes tredje långfilm. Den förra, Boys Don't Cry, kom 1999 och gav Hilary Swank både en Oscar och en karriär. Hon har i vilket fall lyckats ta fram det bästa i samtliga skådisar i filmen. Otroligt naturligt spelat av alla och man får verkligen en känsla av att de här grabbarna är gamla barndomsvänner som hamnat i det militära tillsammans. Kimberly lyckas dessutom med konststycket att vara kritisk mot Stop-Losspolicyn utan att skriva det på näsan på oss tittare. Det gillar vi. Detta är med andra ord vad vi i klichébranschen kallar för ett "starkt drama".

/Surskägget