Nyårskaramell 22 - Downsizing

@@@@
Jaha mina vänner, midnatt och tolvslaget närmar sig med stormsteg. Nu har jag spottat ur mig en massa ettor, men inte ska vi låta årets sista dag vara full av sågningar hela vägen. Nej, låt oss titta på lite bra film. Downsizing är en liten annorlunda pärla med en riktigt vass Matt Damon i en roll långt från Bourne. I en nära framtid är det möjligt att permanent förminska människor till ungefär en Barbiedockas storlek. Tanken är att så små människor inte kräver lika mycket av naturens resurser och därmed blir mycket miljövänligare vilket i sin tur kan rädda jorden på sikt. Damon och hans fru (spelad av Kristen Wiig) bestämmer sig för att genomgå programmet. Kruxet är bara att när Damon vaknar upp efter operationen och är en liten tummetott så får han veta att kära frugan backade ur i sista sekund och nu vill skiljas. Minst sagt motig start. Snart nog får han dock en antal udda vänner och en ny syn på livet. Regissören och tillika manusförfattaren Alexander Payne är känd för sina lågmälda, eftertänksamma filmer som t ex The Descendants med George Clooney och About Schmidt med Jack Nicholson. Downsizing är samma typ av väldigt långsamma, karaktärsdrivna film. De som gillar sin Payne lär gilla den här.
/Surskägget

Big Eyes

@@@@
Tim Burton slår till med en film utan Johnny Depp! Kors i taket, vad är det som händer? Här får vi följa den osannolika men ändå helt sanna historien om Margaret Keane (Amy Adams) och hennes make Walter (Christoph Waltz). De två var ett på ytan lyckligt konstnärspar där Walter på 50- och 60-talen blev oerhört känd både i konstnärskretsar och utanför dessa med en radda lite udda, men charmiga tavlor där alla personer som avtecknas har extremt stora ögon. Pengarna rullar in och alla hyllar Walter för den unika stilen. I själva verket var det Margaret som målade allting men Walter ansåg att en man hade bättre chans att få tavlorna sålda än en kvinna. För den som inte listat ut det än, ja Walter var ett stort svin. Burton målar på med sina vanliga penslar och vi får en fantasifull och visuellt vacker film som alltid från honom (med undantag för den gräsliga första remaken av Apornas Planet med Mark Wahlberg som jag hoppas alla glömt vid det här laget). Adams och Waltz gör bägge två kanonprestationer och detta är i det stora hela en fröjd att beskåda. En intressant bit nutidshistoria.
/Surskägget

Legend of Tarzan

@@
Så har man då slutligen sett den film som fick kvinnor världen över att salivera på ett sätt så hämningslöst att inte ens män på 50-talet hade vågat sig på att dregla på liknande sätt över en film med valfri "sexbomb". Ja vi pratar om Tarzan, eller snarare Alexander Skarsgårds magmusklers version av Tarzan. Jag har läst en del recensioner skrivna av kvinnor som onanerat fram en recension från sitt skrivbord så ogenerat sexistisk att man i princip måste vända sig till porrbranschen för att se något ens i närheten av samma skärskådande fokus av naken hud. Hade jag skrivit något liknande om Skarsgårds motspelerska Margot Robbie hade jag blivit steglad och hängd på torget (det fiktiva Twittertorget om inte annat) av en ilsken pöbel, men tvärtom går tydligen bra. Jaja. Hur är filmen då? Tja...en helt okej äventyrsrulle från djungeln. En Tarzanfilm helt enkelt. Jag hade efter trailern kanske förväntat mig en aning mer substans och story men å andra sidan så är det en Tarzanfilm. Det ska susas i lianer och tampas med gorillor och det görs det så därmed är saken biff. Skarsgård är helt okej som Tarzan, Robbie helt okej som Jane (naturligtvis tuff och orädd för det är ändå Trademark 2017) och Samuel L. Jackson rätt så trött som sidekick. Christoph Waltz valsar in och gör sin berömda skurkroll (Trademark Waltz Villain) men gör honom ganska så urvattnat och halvdant, lite som om han kanske är friskt trött på att göra den typen av roller.
/Surskägget

Spectre

@@@
För mig var detta en av årets mest emotsedda filmer (den andra är förstås Star Wars: The Force Awakens). Stort Bondfan som man är har man ju sett alla filmer för många gånger för sitt eget bästa och det är en filmserie som jag gång på gång går tillbaka till för nya tittar och upplevelser. Förra filmen Skyfall var ett enda stort: "JAAAAA!!!" speciellt efter besvikelsen med Quantum of Solace som aldrig lyfte. Trailern lovade dessutom en hel del så förväntningarna var hyfsat höga. Och inledningsvis uppfyller filmen alla förväntningar man kan ha. En skitsnygg inledningsscen i en enda åkning banar väg för en helgalen actionsekvens i Mexiko där man firar dios de los muertos, de dödas dag, en sorts Halloweenfirande gånger tusen. Efter detta planar filmen ut rejält och tar aldrig riktigt fart igen. Det kan vara en av de mest pratiga filmerna i serien och med undantag för inledningens actionsekvens och en skitcool tågfight (som givetvis refererar till slagsmålet på tåget i From Russia With Love) så är det inga actionscener som sticker ut eller är speciellt minnesvärda. För att vara Bond är den helt enkelt ganska tam. Det jag dock stör mig mest på är att vi äntligen i nystarten har kommit fram till att introducera Spectre och Blofeld till serien igen. Och så slarvar man bort det totalt. Blofeld är mer eller mindre helt anonym större delen av filmen och när han väl kommer in i handlingen är det knappt nån tid kvar av filmen. WTF!!?? Jag menar Jaws och Goldfinger i all ära men Blofeld ÄR Bondskurkarnas superskurk. Att då helt och hållet ignorera honom i nästan hela filmen är ett hån och en skam. Christoph Waltz gör visserligen en bra tolkning av herr Blofeld men det gör nästan bara att man blir ännu argare. Här har du en ikonisk skurk spelad av en skådis som är kung på att göra bra skurkar och så skiter du i att ha med honom större delen av filmen. Seriöst! På plussidan är att man verkligen ansträngt sig i den här att hela tiden göra små antydningar till tidigare Bondfilmer. Helikopterscenen i inledningen kan härröras till introt i For Your Eyes Only. Bläckfiskloggan Spectre använder sig av är givetvis Octopussy. Tågfighten är som sagt From Russia With Love. Skurken Bond slåss mot borde vara en hyllning till Oddjob från Goldfinger. Det underliggande voodootemat i många av de masker under dios de los muertos påminner oss om Live and Let Die. När Bond smyger runt mot slutet av filmen och ser måltavlor med sitt ansikte påklistrat förs tankarna till The Man With The Golden Gun. Och så vidare. Det finns mängder med referenser hela tiden att upptäcka och förmodligen fyrtio till när man ser om den. Till och med Tarantino får en lite hyllning när Waltz och årets Bondbrud Léa Seydoux (som spelade mot varandra i Tarantinos Inglourious Basterds) i en scen droppar ett kort replikskifte som refererar till inledningsscenen i Basterds. Snyggt.
/Surskägget
PS. Som vanligt i Bondsammanhang tipsar vi om Kuntzas mycket djupgående analys av filmserien. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

Horrible Bosses 2

@@@
När ettan kom gav jag den faktiskt exakt samma betyg som jag nu ger uppföljaren. Dock har jag sett om ettan och tycker nu att det är en fyra, så vem vet, när jag väl ser om denna kanske den åker upp ett snäpp i betyg den med. Grabbarna är hursomhelst tillbaka (vi pratar alltså Charlie Day, Jason Sudeikis och Jason Bateman) och den här gången är det de själva som blir chefer. Efter förra filmen har de sagt upp sig på sina jobb och ska nu starta en egen firma där de ska tillverka speciella duschmunstycken. Efter att ha blivit blåsta på en jätteorder av elake industrimagnaten Christoph Waltz och hans lika elaka son Chris Pine bestämmer de sig för att ge igen. Inte med mord denna gång utan med en kidnappning. Helt rätt. Dags att kidnappa Pine och tvinga rika pappan Waltz att punga ut med stålarna han blåste grabbarna på hahahaha. Charlie Day är kanske roligast just nu. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, när han drar igång med sin gnälliga pipskrikröst och bara babblar en jävla massa skit och idiotier då går det inte att hålla sig för skratt. Jag dööööör! HAHAHAHAHA! Kungen!!! Bateman är som vanligt otrolig som the straight guy, alltså snubben som till synes är normal så att de andras skämt ska bli roligare när det studsas mot honom. Meeeeen han är mer slut än alla andra ändå hahaha! Kolla minspelet. Så små, små grejer han gör som förmedlar så mycket ahahahahaha! Och Sudeikis är ju verkligen det nya stjärnskottet på humorhimlen som bara spottar ur sig så mycket dumt och kul mest hela tiden. Jennifer Aniston kommer tillbaka i en liten biroll och är givetvis ännu mer galen än i ettan, och Kevin Spacey gör en kanonbiroll från finkan där hans karaktär hamnat sedan första filmen hahahahahaha! Det här är bra mest hela tiden med kanske ett par transportsträckor här och där. Se den och se om ettan när du ändå håller på!
/Surskägget

Django Unchained

@@@@@
Det är bara att kapitulera. Jag gillar westerns och jag gillar Tarantino (oftast). Här har han i mitt tycke pusslat ihop en perfekt film. Ingen har väl undgått att Tarantino är en nördig mästare i filmvetenskap och en maestro i filmkonst. Med hans förra film Inglorious Basterds så tyckte jag att han hade klivit upp på en riktigt komplex nivå som filmskapare. Han behöll sin rätt unika berättarteknik men samtidigt så visade han en mognad bland alla metareferenser och satte storyn i första hand. Den var sannerligen toppen. Nu har han gjort det igen och snudd på nästan bättre, förmodligen eftersom genren är mig lite extra kär. Django (fenomenal Jamie Foxx) är slav, blir befriad av en glad tysk tandläkare (fenomenal Christoph Waltz) som sadlat om till prisjägare. Bägge männen har en talang när det gäller att döda och det gör de ofta och explosionsartat samtidigt som Django försöker spåra sin fru som försvann när de blev separerade av slavägarna. Filmen ÄR otroligt blodig och våldsam, vilket kanske kan få en del att ”tända av”, men i Tarantinos universum så är allt som sig bör (hyllningarna till Peckinpahs blodiga Det vilda Gänget är många). Sen är det väl bara vår vän Quentin som kommer undan med att slänga in lite 2Pac i en (svart) western också? Funkar klockrent och visst är soundtracket en självklarhet. Det osar krutrök och billig whiskey långt efter man lämnat biosalongen med ett leende på läpparna och man får direkt instinkten att se filmen igen. Och igen. Given superklassiker tycker även Surskägget.
/Vrångmannen

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget