Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget