Slumber Party Massacre 2 (1987)

@
HAHAHAHA! Jösses. Fem år senare (!) så dök uppföljaren till Slumber Party Massacre upp. Den här gången är mördarenpsykogalningen en sjungande drömdemon (!) som är en slags korsning mellan Elvis Presley och Ford Fairlane. Demonen har naturligtvis en på tok för stor elektrisk borr längst fram på sin knallröda el-gitarr (!). Om den första filmen skulle vara en slags slashersatir så är det här en blodig vansinnesfars och dratta-på-ändan-rulle rakt upp i ansiktet på tittaren. Mördaren sjunger gammal rock 'n'roll (!) och jagar de skrikande tjejerna till höger och vänster med gitarrborren. När det ska vara roligt så är det inte det. När det ska vara otäckt och hemskt så blir det ofrivilligt kul. Det här kan vara bland det värsta/bästa som någonsin gjorts i genren. Samtidigt är det svårt att stänga av dravlet för det händer så mycket och så lite samtidigt. Varenda scen är sprängfylld med galenskap och överspel. Jag är tacksam för att det blåser in rök i alla drömsekvenser (!) så man kan skilja dessa från det "vanliga" vardagsvanvettet i filmen. Slumber Party Massacre 2 är en mycket bisarr rulle. Jag är fortfarande lite i chock. Totalt vanvett! HAHAHAHA!  TOTALT!
/Vrångmannen

Fritt Vilt 1-3

Fritt Vilt

@@@

Ibland älskar jag Norge och norrmännen mer än vanligt. Vi behöver lära oss ett och annat av dem (och även av danskarna) i hur man gör genrefilm (i det här fallet skräck eller rättare bestämt slashers). Varför vi har en sån aversion mot den här typen av film i det här landet kan diskuteras i timmar men i våra grannländer blir de biosuccé efter biosuccé och älskas lika glatt som vilken annan typ av film som helst. En helt annan bredare och avslappnad inställning till filmkonsten helt enkelt. Fritt Vilt är en klassisk slasher, en Jason eller Michael Myers i de norska fjällen. Den är rakt på sak, vet vad den är och den gör det snyggt och konsekvent med spänning hela vägen. Precis perfekt by the book och ett sätt att skapa en gammal typ av ondska i ett nytt land och i en ny miljö. Filmmakarna älskar förlagorna, de älskar film och de älskar det de gör och det lyser igenom. För den trogne skräckfilmsälskaren så har de även slängt in små gömda hyllningar till andra filmer. Naturligtvis en bagatell i filmhistorien, men en alldeles utomordentlig sådan.

/Vrångmannen

@@@
Bara att hålla med föregående talare. Det doftar 80-tal och den här filmen kunde lika ha gjorts 1983 som nu för ett par år sedan. Man får precis lagom med backstory på vår mördarmaskin och våra offer är precis lagom skrivna (inte för mycket, inte för lite) för den här typen av genre. Inga krusiduller utan rakt på sak med ett par slaskiga, blodiga mord. Allt man vill ha av en slasher utan att för den skull få något mer eller extra.
/Surskägget

Fritt Vilt II

@@@

Efter succén med ettan i hemlandet kommer tvåan och filmmakarna vet vad som måste göras. Större budget, större body count och mer bang for the buck helt enkelt. Som en hyllning till Halloween 2 så tar den här uppföljaren fart direkt där ettan slutade och utspelar sig till en stor del på ett sjukhus. Ondskan, som vi trodde hade dött, är igång igen och nu om möjligt ännu argare och mer blodtörstig. Vår hjältinna får igen slåss för sitt liv men den här gången lite mer förberedd på det (lite som Ripley i Aliens). Igen, en toppenslasher med mer action och mer rajtan-tajtan. Sjukt underhållande från början till slut, utan krusiduller.

/Vrångmannen

@@@
Älskar idén att baka ihop de två delarna till en helhet precis som mästaren Carpenter gjorde med Halloween 1+2. Visst har norrbaggarna sneglat speciellt mycket på Carpenter och givetvis är allt detta en massiv hyllning till honom. Det är en något större budget men även här skapar man mycket med lite och stämning är faktiskt otäckare i uppföljaren än i ettan. Större body count är det visserligen med ett enda mord mer än föregångaren men det är inte där tvåans överlägsenhet ligger. Sjukhuskorridorerna är lite mer kusliga än hotellkorridorerna och mördaren lite farligare. Sånt räcker långt även i en lite slasherbagatell som denna.
/Surskägget

Fritt Vilt III

@@

Här har man sadlat om lite och gör en prequel till de första två. Fritt Vilt 3 utspelar sig på 80-talet och vi får en slags förklaring till ondskans bakgrund. Det är inte så kul. Jag gillar min ondska oförklarad oftast, med kanske bara en hint om var den kommer ifrån och varför. Det är inget större fel på den här filmen egentligen. Det är en habil slasher som lyckas hålla intresset uppe mestadels av tiden men inspirationen verkar har falnat en smula. Sevärd, i synnerhet om man har sett ettan och tvåan och inte riktigt fått nog av norsk slasher.

/Vrångmannen

Skräckfilm nr 11

Terror Train (1980)
@@@
Spänningsslasher ombord på ett tåg, en natt under en skolavslutningsfest (vem har det på ett tåg?). Regissören Roger Spottiswoode (bl.a Turner & Hooch och Bondrullen Tomorrow Never Dies) försöker här spela mer på otäck stämning än blodigt våld och lyckas rätt bra. Vi bjuds på gnälligt överspel av vår ”scream queen” Jamie Lee Curtis (som säkert här redan ledsnat på skräckfilmsfacket) och en tidig Vanity, sångerskan som hamnade i knarkträsket men idag är en pånyttfödd kristen. En hel del mörka korridorer där ingen går säker, ett creepy score och mystiken kring vem som mördar ungdomarna och varför tätnar sakta men säkert. Visst känns filmen lite förlegad idag men det finns en otäck charm över den som gör att den bitvis ändå håller. Terror Train är bättre än vad den borde vara på grund av att regissören visste vad han ville och hade koll på materialet. Man kan ju i alla fall konstatera att om det fanns mobiltelefoner på den tiden så skulle filmen vara ganska kort. Märkligt sevärd.
/Vrångmannen

Skräcktrippeln - Amber Heard

Supersöta Amber Heard har på relativt kort tid och genom hårt arbete börjat närma sig toppen av näringskedjan i Hollywood. Du har sett henne i Friday Night Lights, North Country, Alpha Dog, Never Back Down, The Informers, Pineapple Express, Zombieland och Drive Angry. Dessutom har hon just nu huvudrollen i teveserien The Playboy Club och snart ser vi henne mot Johnny Depp i The Rum Diary. Utöver detta verkar Amber ha haft en svag förkärlek för skräckfilm. Här kommer tre av dem.

All the Boys Love Mandy Lane
@
Har varit sugen på att se den här rullen ända sedan jag såg trailern för ett par, tre år sedan. Att superläckra Amber Heard (Drive Angry, The Informers, Familjen Jones, Zombieland) spelar titelrollen som superläckra Mandy Lane skadade definitivt inte heller. Jag såg framför mig en tonårsslasher där en galen mördare under en fest börjar vada genom liken som han naturligtvis dödar på det ena påhittigare sättet än det andra. Istället får vi en film som inte kan bestämma sig vad den ska vara. Kanske en indietonårsrulle om sociala koder, mobbning och vänskap och ibland bristen på den? Eller kanske en hyfsat seg skräckis om en ung man vars missriktade hat får dödliga konsekvenser med en liten twist på slutet dessutom? Den lilla indierullen om tonåringarna är faktiskt hyfsat bra, men sedan kommer hela tiden den sega skräckisen in och förstör allt. Det som stör mig mest är att vi aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt och därför inte har en susning om vad som driver mördaren. När eftertexterna rullar sitter vi och försöker gissa oss till motivet mer än kanske: ”fy vad dumma de var så jag slog ihjäl dem”. Fast även det får man liksom gissa sig till. Dessutom gissar man lätt vem mördaren är redan efter fem minuter. Jag tänker till och med: ”hoppas de inte gör det så lätt för sig att just den karaktären är mördaren”. För att undanröja alla tvivel låter regissören oss se mördaren en halvtimme senare och därmed är all typ av spänning som bortblåst. Och då fanns det inte så mycket till att börja med. Nej, segt som attans och ospännande som få. Men Amber Heard är fortfarande superläcker. Vrångmannens recension här.
/Surskägget

The Ward
@
Eller som den faktiskt heter på ”riktigt”: John Carpenter’s The Ward. Trots att gammelgubben inte gjort nåt som helst intressant på ett decennium eller två tycks hans namn fortfarande sälja biljetter så man slänger in det i titeln på filmen. Från och med nu kommer det komma SPOILERS!!! Jag har läst lite recensioner och folk verkar vara delade i två grupper, de som hatar den och de som älskar den. Nästan samtliga jämför den med Shutter Island möter Identity. Jag skulle vilja säga en Girl, Interrupted i lightformat med en släng Spöket Laban (för ungefär så läskigt är The Ringliknande spöket som huserar i filmen) även om Identity ligger nära till hands också eftersom att man snott grundidén därifrån. Amber Heard gör vad hon kan med sin klent skrivna huvudroll, liksom de flesta andra tjejerna på dårhuset där det utspelar sig. Problemet ligger mycket i manus. Karaktärerna är så kliché att klichéattachén ringde och drog in deras pass. Eftersom att man hade en manusidé som räckte till ca 30 minuter bestämde man sig för att visa samma sak om och om igen (Amber blir inlåst, lackar ur och lovar att fly, lyckas fly, blir tillfångatagen, får nåt typ av straff, blir inlåst, lackar ur och så vidare) tills man sitter och gäspar käkarna ur led. Carpenter försöker med sitt gamla klassiska skuggor-och-ljus-trick han så utmärkt använde sig av i Halloween, men nu en sisådär trettio år senare känns det väldigt gjort och kliché det med. Hans nu-jävlar-ska-jag-få-er-att-hoppa-till-i-soffan-klipp är så by the book att jag sitter och räknar för mig själv i huvudet 1-2-3-NU! och i exakt det ögonblicket hoppar spöket fram. Hade inte Amber Heard varit med hade jag förmodligen stängt av långt innan det tråkiga slutet med sin Identitytwist och slutscenen där Amber flyger ut ur spegeln är ännu en av de där nej-Carpenter-vi-visste-att-det-skulle-komma-scenerna som är så tråkiga. Se om Carpenters gamla mästerverk istället. Det här är bara trams.
/Surskägget

The Stepfather (2009)
@@@
Kanske inte en skräckfilm så mycket som thriller men den platsar ändå helt klart in i vårt skräcktema. Det här är nyinspelningen på en av Vrångmannens stora favvorullar, The Stepfather, från 1987 som jag dessvärre aldrig sett. Möjligen skulle jag hata remaken om jag sett originalet, det brukar ju kunna vara så, men eftersom att jag är en tabula rasa vad gäller den här filmen så måste jag säga att jag blev positivt överraskad av denna lilla oansenliga thriller. Såvitt jag förstått det från recensioner är det här mer eller mindre en remake rakt upp och ner där man till och med snott repliker rakt av. Må så vara. Det handlar om galne David (Dylan Walsh från Nip/Tuck) som med jämna mellanrum dödar den familj han lever med, byter utseende med hjälp av olika frisyrer och färgade linser, och flyttar till ny stad där han börjar om med en ny familj. Den här gången är dock tonårssonen Michael (Penn Badgley från Gossip Girl) honom på spåren och David tvingas till fler och fler mord för att förhindra upptäckt. Tills det är försent förstås och slutstriden kan ta plats. På papper låter det här väldigt standard, men med små medel lyckas man skapa en tät och i princip konstant spännande thrillerskräckis som definitivt höjer pulsen. Inte blir det sämre när Amber Heard spelar flickvän till Penn Badgley och dessutom gör det i bikini större delen av filmen. Nu blir det till att skaffa originalet!
/Surskägget

Tucker & Dale vs Evil

@@@
Hahaha slasherfars! Snälla lantisarna Tucker och Dale är på semester i Tuckers nyköpta ruckel till sommarstuga. En kväll när de är ute och fiskar så räddar de en ung tjej från att drunkna och tar hennes medvetslösa kropp till stugan med förhoppning om att hon ska piggna till. Plötsligt blir de anfallna av hennes kompisar, ett gäng collegeungdomar som tydligen har sett för många skräckfilmer och tror att Tucker och Dale är Motorsågsmassakernfamiljen och/eller Den Sista Färden eftersom de är riktiga hillbillies. En skönt galen idé där de smutsiga, tandlösa i keps är offren och storstadskidsen är de farliga. Bitvis skoj även om jag tycker att idén ofta är bättre än framförandet. Här hade man ju en liten skatt så varför inte ta manuset några extra varv i kreatörmaskinen. Tucker och Dale spelas av Alan Tydyk (Dodgeball) och Tyler Labine (lysande i nerlagda tv-serien Reaper samt Zack & Miri Make a Porno) och deras kemi är klockren. En annorlunda och blodig komedi som kan vara den rätta medicinen om man är på det humöret. Check it out.
/Vrångmannen

Halloween (nyinspelning 2007)

@@@

När jag ändå är i recencionstagen av nyinspelningar på gamla slasherklassiker så kommer här en till recension som kommer få Vrångmannen att sätta kaffet i vrång(!)strupen. Rob Zombie den gamle skräckrockaren har ju sadlat om här på gamla dagar och gör numera skräckfilmer istället (släppte i o f s en ny platta för typ en vecka sen). När jag såg trailern en gång i tiden för nyinspelningen av Halloween vinklades det hela som att det var en remake på Carpenters klassiker. Men Rob har faktiskt gjort en film som står på egna ben istället för att kopiera bildruta för bildruta. Grundidén är kvar. Vi har en känslokall psykopatisk mördare i mask och utrustad med kniv. I detta har Rob bakat in en djupare bakgrundshistoria om vad som faktiskt driver Myers att ta på sig masken och hugga ihjäl folk. Relationen mellan Myers och hans sista syster Laurie skiljer sig också en del från originalet vilket jag tyckte passade filmen bättre faktiskt. Dessutom klockrent att hyra in en skådis stor som två hus för rollen som Myers. Det gav det hela en helt annan edge. Det är naturligt att man vill jämföra Carpenters stämningsfulla och kusliga klassiker som lever mycket på det lugnare tempot och smart användande av skuggor med Rob Zombies lite fartfylldare "nyinspelning". Det är lite orättvist mot Rob. Han har stor förståelse och kärlek för originalet, och har utifrån konceptet skapat en film som lägger till ett par pusselbitar och som tar tillbaka serien till början där den hör hemma. Hahahahaha, tror Vrångmannen svimmade precis!

/Surskägget

@-

Men vad äääääär det häääääär? Jag orkar inte ens. O-o-o-rkar inte. Jag har jobbat rätt hårt idag. Sov dåligt inatt. Det låg ett par extra räkningar i postlådan när jag kom hem. Det bara snöar hela tiden utanför som om man vore i någon jävla katastroffilm. Hål i dunjackan har jag också, så det puffar dun omkring mig så fort jag gör en lite för hastig rörelse. Det är liksom som..jag vet inte. Ont i ryggen har man också och snart är man 40. Jag orkar inte. Hörni. Jag orkar inte.

/Vrångmannen

Fredagen den 13:e (nyinspelning 2009)

@@@

Vrångmannen darrar av ilska när han ser betyget ovan hahahaha (och många med honom förmodligen). Självklart skiter jag totalt i det, alla som sågar den här rullen har ju helt fel. Visst kan det vara onödigt att göra en nyinspelning/omstart istället för att bara göra Fredagen den 13:e del 375 men här lyckas man ändå göra lika delar hyllning till serien samtidigt som lite nytt introduceras. Jag gillar att man går tillbaka till de allra första filmerna med säcken på huvudet för att halvvägs in i filmen ge honom hockeymasken och slakta vidare. Letar man skräck ska man titta nån annanstans, men Jason har aldrig handlat om skräck. De här rullarna tittar man på för att få lite gammal hederlig slakt och tutte på ögat (helst samtidigt). Och den nya filmen sviker inte. Det är blodigt, det är smutsigt och det är tuttar. Logiska luckor större än Grand Canyon måste man skita i när det gäller slashers, annars kan man lika gärna aldrig se en film i genren. Jag såg den här för att bli popcornunderhållen och dammit det blev jag! Den kommer aldrig vinna Oscars, men det är inte syftet. Vill jag se en stor machete och en galen kille i hockeymask vada igenom x antal fulla/höga/nakna ungdomars blod så är detta filmen för mig.

/Surskägget

@

Men alltså va fan. Det gör mig inget att de gör en nystart på serien. Det gör mig inget att den egentligen inte är spännande och skrämmande för jag håller med om att de gamla Fredagenrullarna inte var det, i allafall inte för mig men nog skrämde dom skiten ur en hel del andra då det begav sig. Det finns ingen stil, inget ös, ingen rim och ingen reson i något alls. Backstoryn hastas fram (som vanligt) för en ny publik och vår nye Jason är totalt jävla karismalösvärdelös och har ingen som helst pondus och power. En jävla jättebebis som ramlar omkring som nån jävla slapstickinavlad GUBBJÄVEL! Har ingen som helst skräckinjagande uppsyn alls. Man garvar när han kommer och hoppas att han ska gå. Bara gå. På tal om gå. Det promeneras omkring lite grann i filmen, det visas tutte (hehehe DET e ok) och sen är det lite opåhittigt och lite "Gäsp alltså. Vi orkade inte göra något av det här faktiskt, vi orkade inte..". Konstigt klippt är den också med en amatörmässig känsla för allt. Har för mig att jag gillade två korta scener men kan inte för mitt liv komma ihåg vad det var. Hade jag inte gjort allt för att glömma dyngrullen så hade jag nog gett den ett minus på betyget. Nu minns jag den knappt alls och är ändå arg. ARG! Damn you Michael Bay. Damn you straight to hell!

/Vrångmannen

My Bloody Valentine 3D

@@@

Efter att ha läst Vrångmannens recension av den här för ett par månader sedan blev jag sugen på att se den. Nu släpptes den på dvd och självklart följer det med ett par 3D-brillor så att man kan få hela sköna 3D-upplevelsen i vardagsrummet. Nu misstänker jag att 3D-biten var bättre på bio där de idag specialdesignar salonger, kameror och glasögon för optimal upplevelse, men efter fem minuter har man vant sig vid att se allt i lite rödgröna toner och kan njuta av specialeffekterna.

Håller med Vrångmannen i mycket av det han säger. Det är gjort med stor kärlek till genren och smådetaljer som att mördaren är överallt hela tiden trots att det inte är logiskt spelar ingen roll. Det är slasherslakt som gäller och blodet sprutar och stänker åt alla håll och kanter mest hela tiden (mycket mot kameran så det känns som att man får det över sig). 3D-effekterna utnyttjas med gruvhackor och kulor som kommer mot en, men det överutnyttjas inte utan ligger på en bra nivå. Morden i filmen är sjukt over-the-top och blandar brutalitet med en viss det-är-för-mycket-blod-och-inälvor-som-sprutar-över-allt-humor som ger filmen en bra balans. Tror absolut att den funkar även utan 3D för jag gillar stämningen och skådisarna är faktiskt helt okej (sedan kan det bli lite pretto att se dem prata i extramaterialet om hur de verkligen tog sig an karaktärerna och utforskade deras bakgrund yadda yadda yadda som om det var ett seriöst djuplodande Oscarsdrama de var med i - det är en fucking slasher!).

/Surskägget

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 1

I likhet med den store hjälten James Lipton (filmvetaren som gör de grymmaste intervjuerna med alla stora skådisar) bestämde sig Surskägget för att sätta sig ner och grilla Vrångmannen litegrann kring skräckfilm.

Surskägget: Du gillar ju din skräckfilm överlag och slasher specifikt. Hur, och kanske framförallt när, halkade du in på det spåret?

Vrångmannen: Det var ballt med våld när man liten (om man inte fick en snyting på riktigt det vill säga och sprang hem till mamma och grinade åt sig en MOVIEBOX!) så rysare & action var det man tittade på mest när man kom åt en video och morsan var på bra humör. Jag var extremt känslig för skräckfilm när jag var liten och sprang ofta livrädd hem från kompisar efter halva rullen. Slasherfilmerna var ett sätt att få skräcken serverad lite lagom eftersom man aldrig blev riktigt rädd, mer ängslig. Jag var aldrig riktigt intresserad av ”kladdet” i rullarna utan mer fascinerad av vad filmmakarna kunde hitta på härnäst. Det var helheten och uppbyggnaden som var tuff och eftersom man var så ung så funkade ju formulan om och om igen och man brydde sig inte. Bara det var lite naket, lite skrik, ”tuff” galning i mask och påhittiga mord. Första riktiga splatter/gorefilmen jag såg när jag var liten hette Nightmare in a Damaged Brain och den är än idag rätt brutal vad jag förstått. Vågar nog inte se den igen trots att jag är trettio..hhhrrrmrmmmh år gammal. Nuförtiden är rullarna i genren överlag kassa men ibland dyker det upp hyggliga godbitar så man blir sentimental och drömmer sig tillbaka när det faktiskt var roligare med film.

Surskägget: Är dagens slashers verkligen sämre med sina högre budgetar eller är det bara så att du blivit äldre och inte impas lika mycket av en slasher längre? Lite naket, lite skrik och ”tuff” galning kanske inte räcker att impa på en trettio…hhhhrrrmrmmmmåring?

Vrångmannen: Förr i tiden hade de oftast en annan stämning. Kanske berodde det på att de inte hade pengar till ordentligt med ljusutrustning och filmerna per automatik blev mörkare. Å andra sidan är man ju mer lättskrämd som ung och på den tiden var ju video ett unikum – ”jag kan kolla på film hemma när jag vill på teeeeveeen!”. Man är överlag inte så impad av film på samma sätt idag. Allt är för lättillgängligt och blasé. En högtidsstund när man var yngre var när morsan skulle bort, man hade fått hyra en moviebox och tre fyra filmer (ofta skräckisar) med sin bästa kompis. Sen är ju allt relativt naturligtvis. Jag har glömt fler filmer än vad folk generellt har sett och då har man sett mycket. Man hittar andra vägar att uppskatta film på. Idag ser man en del skräckfilm och vill så gärna bli skrämd och få rysningar men till 90% suckar man bara eller gäspar. Man har blivit tråkigare, äldre och man är på tok för avtrubbad. Det jag somnar till kanske skrämmer slag på någon annan helt enkelt. Men minnen av videoterror finns kvar och det är sköna och glada minnen INTE Studio S ”ni förstör våra barn” minnen. Vilka nötter.

Surskägget: Hahahahaha Studio S! Vilken klassiker. Moralpaniken härjade friskt. Ett par år senare var det W.A.S.P.’s tur, men det är en annan historia. Prånglas skräck- och slasherrullar bara ut snabbare idag tror du? Med tanke på att det som du säger finns x antal hundra filmkanaler och en dvd-film kostar 29:90 på Statoil. Film finns med andra ord överallt idag. Inte som förr när 2 av 10 ägde en VHS och resten hyrde moviebox för dyra pengar. Samtidigt låter det som att du kanske förknippar filmerna med en känsla av ”nu-är-mamma-bortrest-nu-får-man-vara-lite-vuxen-trots-att-man-är-liten” och det bara därför är så att du minns filmerna med ett leende och en känsla av värme i hjärtat.

Vrångmannen: Kanske en kombination av att jag älskade film som liten och ville bli filmare (sköna egeninspelade James Bondrullar på Super-8 och rymdkulissbyggen i barnrummet..) samt att man fick vara lite vuxen när morsan var väck. Sen var det ju lite tabu också med de farligaste filmerna á la Motorsågsmassakern och Zombie Creeping Flesh, detta kom dock i nedre tonåren men moralpaniken hade inte lagt sig hos föräldrar. Dessa filmer fick vi smyga med, de som inte gick att hyra på den lokala videobutiken. Helt klart har just skräckgenren spelat en stor roll. Jag vet faktiskt egentligen inte varför. Idag går det tjugo på dussinet och det är ju en billig genre att producera, oftast får investerarna minst tillbaka sina pengar och gör plötsligt en film succé så är det easy money all the way. Kolla på t ex Halloween på 70-talet eller Blair Witch Project (där Internet spelade en STOR roll för marknadsföringen). Halloween är en klassiker i sin överlåga budget och Blair Witch kostade en snorkråka och en långpromenad. Med dagens hemmautrustning som har väldigt bra kvalitet för liten peng så är det många därute med filmdrömmar och de flesta startar med just en skräckis dels för kärlek till genren, dels för att det är billigt att producera.

To be continued...

My Bloody Valentine 3D

@@@+
Hahaha! Äntligen! Som gammal slasherälskare måste man ju gilla det här! Storyn är dummare än tåget och ingen gör som dom ska för att överleva eller överhuvudtaget visa att dom har en halv hjärna. Handlingen i kort: En gruvarbetare blir, efter att ha blivit instängd i ett ras med fem andra gruvarbetare (som han tog ihjäl på fläcken för att själv ha allt syre hahaha!) blir galen och vill döda alla hela tiden som haft något som helst med gruvan att göra. Han dyker upp överallt fast det egentligen inte går och folk är bara helt slut och säger dumma saker sen slakt. Extremt campy hyllning till genren (samt en remake på en lite klassiker i sammanhanget med samma namn från 1981). Jag börjar efter en stund undra om det överhuvudtaget finns nån kvar i stan att mörda för hahahahaha vilken jävla body count! Folk dör som flugor på de mest våldsamma och blodiga sätt hela tiden. Gruvarbetaren ser farlig ut i gasmask och stor gruvhacka. En hjältehunk med bakgrund i staden dyker upp och bråkar med sheriffen och de flesta tjejerna visar tutte. En riktigt skönt dum rulle som inte tar sig själv på allvar för en sekund. En stor del av upplevelsen är naturligtvis att den är filmad i 3D och när man sitter i biografen med glajor på och försöker ducka för blod och kött som sprutar ut i salongen åt alla håll så garvar man högt. Det här vet filmmakarna och satsar alltså på karusellskoj och hinkvis med blod all the way. Allt ska petas mot duken för bästa 3D-smaskens! Hade filmen inte varit i 3D hade den knappt varit sådär för den är varken otäck eller spännande men nu duckar jag för yxor och kulor var tredje sekund och alla fjortisar runt omkring mig skriker som om dom aldrig varit på en skräckfilm i hela sitt liv. Det här är bio det! Mer 3D till folket!

/Vrångmannen

5 filmer jag såg som liten aka ”När videon var ung” 2

Fem filmer jag såg när jag var liten och det lånades en videobandspelare (som man knappt orkade lyfta) av fyllegrannen.

The Burning (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0082118/
Filmen som skrämde skiten ur mig om och om igen. Tog mig dagar att se klart den för jag pallade bara att se korta bitar av den åt gången under dagtid. Detta var en s.k ”video nasty” och fanns i grannens piratbibliotek i bokhyllan. Där frekventerade man ofta när man inte hade några pengar och fick då oftast se det värsta. Rullen idag är en ok slasher faktiskt. Några ungar på ett sommarläger ska skoja med en vaktmästare men råkar tutta eld på karln och bränner honom sönder och samman. Vaktmästaren vaknar ur en koma och kommer tillbaka med häcksax när ungarna vuxit upp och själva är ledare för sommarlägret. There will be blood. Fortfarande småäcklig och lite otäck men mest för att man får flashbacks till barndomen tror jag.

Blåst på 20 miljoner (1976)
http://www.imdb.com/title/tt0074494/
ÄLSKADE den här filmen och såg den om och om igen (på den tiden kunde man verkligen se samma film 10 ggr i veckan om man bara fick chansen). Jag minns fan inte vad den handlade om (hahaha!) men Roger Moore var gentleman och tuff, Stacy Keach var gapig och skojig kille som totalt kör sönder en splitterny bil han provar och säger till killen i bilaffären ”Jag ska inte ha den. Jag gillade inte färgen”. Det är sicilianska maffian, knark i nåt stort kors och fullt ös. Tror den är Italienproducerad. Roger Moore skjuter hagelbössa i någon biljakt också. Minst 25 år sen jag såg den sist. Vart är spriten?

Road Games – Lift med döden (1981)
http://www.imdb.com/title/tt0083000/
Stacy Keach igen. Den här gången är han långtradarchaufför i Australien. Han åker från ena öde platsen till den andra och har bara sin jycke som sällskap. Samtidigt driver en pervers mördare omkring mellan truckstops och motell. Tidig film för Jamie Lee Curtis, under hennes Scream Queenperiod. Den här har jag sett om för inte så länge sen och den håller riktigt ok som thriller än idag. Lite Hitchcockvibbar och faktiskt rätt snygg i sin enkelhet.

Super Snooper (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0082924/
Den första biofilmen som hade 11-årsgräns som jag fick komma in på. Jag var bara 10 och såg ut som 6 men hade en jävla tur på den lilla biografen. Det var det bästa jag sett i hela mitt liv! Hyrde den om och om igen på video när den så småningom kom ut. Terence Hill är polis som genom en kärnkraftsolycka får superkrafter. Slapstick, slagsmål, usla effekter och hemsk musik (jag sjöng ofta på titelmelodin på väg till och från skolan..). Helt underbar när jag var 10 som sagt men fruktansvärd idag. C’est la vie eller vad fan man säger.

Supermonster (1980)
http://www.imdb.com/title/tt0081675/
Klassisk Japansk monsterrulle med Gamera ”jättesköldpaddan” som slåss mot andra stora monster från rymden för att rädda jorden (för han är snäll!). Det slogs sönder många kartonghus i den här. Blir lite ledsen när jag läser om den nu. Verkar som att denna är en slags ihopklippt best of kavalkad från äldre Gamerafilmer (60 och 70-tal). Den var lite tuff när jag såg den. Tror jag. Nynnade också på Gamerasången när jag gick till skolan. Vafan höll man på med?

/Vrångmannen

All the boys love Mandy Lane

@@
Indie-Slasher. Mandy Lane är en söt tjej i high school som alla killar vill ha. Hon är oskuld och verkar inte intresserad av någon men är vän med många. Kompisgänget övertalar henne att haka på ut till en ranch över helgen och plötsligt börjar folk försvinna till höger och vänster, yada yada yada. The usual. Rätt snygg rulle som tar sin tid innan det börjar likna klassisk slasher. ”Mandy Lane” har en lite annorlunda vinkling av den klassiska skräckstoryn ändå och bitvis skön stämning men i slutändan känns det lite tamt och innehållslöst. Jag kanske är för gammal för den här skiten eller så har jag sett på tok för många.
/Vrångmannen