@@ Goon var en liten hockeykomedi med Seann William Scott (The Stifmeister baby, yeah!) som var en liten halvunderhållande rulle i samma anda som Paul Newmans klassiska Slap Shot utan att vara något sådär superspeciellt. Uppföljaren är samma sak med ännu mer blod i slagsmålen och en tunnare story. Inget att hänga i julgran med andra ord men Scott är alltid underhållande och Liev Schreiber som den elakaste av alla elakingar på isen är alltid värd en titt. Är man inte ett fan av hockeyfilmer kan man absolut hoppa denna.
/Surskägget
Ett gäng ungdomar
ska iväg från USA till Paris när Alex (Devon Sawa, och var fan tog han vägen?) för
sin inre syn ser hur planet exploderar vid start och dödar alla ombord. Han
flippar ur och lyckas få med sig ett par kompisar som lämnar planet innan
start. Mycket riktigt exploderar planet och alla ombord dör. Tack vare Alex
förnimmelse har han och en handfull överlevt. Givetvis är de skakiga och
uppstressade efter sin nära-döden-upplevelse men ändå glada att vara vid liv. Vad
de inte räknat med är att Döden inte är nöjd. Han vill ha de själar som
rättmätigen är hans. Därför börjar en serie mystiska olyckor drabba våra
hjältar och de dör en efter en efter en. Sakta med säkert börjar Alex inse vad
som händer och försöker nu klura ut hur han och resten av gänget ska lyckas lura
Döden. Jag gillade verkligen upplägget när den här skräckisen dök upp år 2000
även om jag då inte skulle gissat att det skulle bli hela fyra uppföljare
(hittills i alla fall). Istället för att ha ett galet seriemördarmonster á la
Freddy, Jason eller Myers bestämde man sig här för att låta Döden själv vara ”monstret”
som vill ha ihjäl folk, en kul twist på ett ganska uttjatat tema. Man varvade
mellan kuslig thriller och slasher och lyckas få med en krypande känsla av
obehag när man visste att Döden började smyga sig på sina offer. Devon Sawa är
en schysst skådis och lyckades förmedla skräcken och stressen av att veta att
ens dagar är räknade och fick bra back-up av Ali Larter (Heroes, Resident Evil),
Seann William Scott (mr Stifler himself!) och Kerr Smith (Dawson’s Creek,
Charmed). En skräckfilm med hyfsad budget och bra skådisar samt en smart story gjorde
det här till en riktigt skön fredagsskräckis jag fortfarande slänger på med
jämna mellanrum. /Surskägget @@@+ Instämmer till fullo med vår gode herr Surskägg men notchar upp betyget ett halvt. Ni kan även se här att jag tyckte den var det årets bästa skräckis. /Vrångmannen
Jag har sagt det
många gånger förr, och lär göra det många gånger till. Jag älskar American
Piefilmerna, framförallt de två första som trots många kiss-, bajs- och
sexskämt som i vilken annan high school/collegekomedi som helst så petade
manusförfattaren Adam Herz in stora skopor hjärta, värme och allvar mitt i all
komedi och kaos. Detta lyfte American Pie från en standardrulle till att bli
lite mer. Nu när en miljard American Pieuppföljare har gjorts har hjärtat försvunnit
och tuttarna slängts in och filmerna har successivt blivit sämre och sämre.
Därför var det med förnyat hopp jag såg framemot den senaste (och
förhoppningsvis sista) installationen i serien där alla skådisar från
originalfilmen är med och storyn kretsar kring samma karaktärer och vad som
hände med dem senare i livet. Tyvärr borde kanske Herz ha fått skriva denna
också då den visserligen försöker fånga samma balans mellan knäppheter och
hjärta men inte lyckas lika bra. Med det sagt är detta ändå den klart bästa
uppföljaren sedan American Pie 2. Gillar man de första rullarna bör man
definitivt spana in den här också. Om inte annat för att den rundar av allt på
ett schysst sätt. /Surskägget
The Dukes of Hazzard
@@@+
När jag var liten påg, d v s fem, sex bast, bodde jag i USA. På den tiden var
det två teveserier jag älskade. Starsky & Hutch (som blev en lysande film med Owen Wilson och Ben Stiller) och Dukes of Hazzard. Så det värmde
mitt hjärta att även DoH skulle bli film till slut. Det här är enkel komedi. Det
är snabba bilar, snygga brudar och sköna rallarslagsmål. Blanda Nu Blåser Vi
Snuten och Blues Brothers. Släng in en fläkt av Mitt i Plåten. Sen är det bara
att luta sig tillbaka och njuta. Jag erkänner direkt att såna här bilkomedier
ligger mig varmt om hjärtat (extra plus för att bilkungen Burt Reynolds även har
en roll i den här) och i mitt hjärta är nog DoH en fyra. Meeeeeeeeeen, jag vet
jag vet. Det är ju egentligen bara en trea. En okej rulle, kul och lite onödig,
men kul. Så det får bli en trea. En stark sådan. Sen får alla andra tycka att
den är fånig, sexistisk och överdriven. Tyck det då. Skiter väl jag i. En sista
grej, regissören Jay Chandrasekhar är mannen bakom Beerfest. Stort
pluspoäng.
/Surskägget
The Dukes of Hazzard: The Beginning
@@+ En prequel där vi får träffa kusinerna Luke och Bo Duke när de är tonåringar och innan deras karriär som spritsmugglande bildårar börjar på allvar (som ju första filmen och hela teveserien handlar om). Varför förstöra ett vinnande koncept verkar man ha tänkt och slänger med lika mycket explosioner, biljakter, galna karaktärer och tuttar som i första filmen. Extra kul är att man lyckats få med Willie Nelson igen som kusinernas farbror. Sexiga Daisy Dukes (Jessica Simpson i första filmen, spelas här av April Scott som du aldrig sett i nåt annat) är enligt klassiskt prequelmanér en blyg och bortkommen och alldaglig flicka innan hon kommer på att hon inte behöver glasögon och säckiga skjortor utan kan klä sig i kortkortkortkorta jeansshorts och supertajt, superkort tröja. Det märks att filmen har lägre budget och sämre talang inblandad (fast gott om sköna skådisar i birollerna som nyss nämnde Willie Nelson, Sherilyn Fenn, Christopher MacDonald och Joel David Moore). Bra så!
/Surskägget
@@@
Spåskägget var framme igen i början av året och tittade på trailern till Goon. Riktigt helt rätt hade jag inte, men å andra sidan var trailern ganska missvisande. Vad trailern hävdade var att detta var en stjärtsparkande komedi i samma anda som Adam Sandlers sköna klassiker Happy Gilmore eller Waterboy och att Seann William Scott spelade en tuffare Stifler typ. Så är det ju inte alls. Tvärtom är detta en lågmäld komedi, på gränsen till drama, som balanserar hockeyfilmer som Slagskott och Youngblood mer än galenskaperna i Happy Gilmore. Visst finns det en del sån humor också (vilket främst Jay Baruchel som även skrivit manus står för i sin biroll) men det mesta är faktiskt ganska seriöst i det galna. Vi får följa med i hockeyns farmarligor där det ibland är minst lika viktigt att kliva ut på isen och slåss som det faktiskt är att åka skridskor och spela hockey. Scotts karaktär råkar vara bäst på att slåss och får bara på grund av detta en plats i laget. I horisonten hägrar Liev Schreibers karaktär som är ligans bäste bråkstake och som nu ska gå i pension. Men en sista fight måste hinnas med. Tydligen är allt baserad på en sann historia. De är fan inte kloka de där kanadickerna.
/Surskägget
PS. Vrångis tyckte typ likadant för en gångs skull.
@@@ Besynnerlig blodig myshumor. Den känslige men ack så osmarte Doug Glatt (Seann William Scott) har bara en talang och den är att slåss. Efter ett handgemäng på läktaren under en hockeymatch får han chansen att vara med i stans hockeylag. De vill inte att han ska spela hockey på riktigt utan endast slåss för laget på isen. Trailern till Goon är direkt misvisande. Även om det bjuds på många blodiga slagsmål i rinken och lite knäppa situationer så uteblir de stora asgarven och man sitter istället och puttrar gott. Scott är så långt från Stifler i American Pierullarna som han kan komma. Han gör en återhållsam och introvert prestation av den stenkorkade Doug som känns äkta och blir "rolig". Liev Schreiber är den farlige motståndaren som trots våld i blick har hjärtat på rätta stället, vilket känns ovanligt för en sån här rulle. Om man är Kanadensare så har man nog några fler garvpoäng att plocka för det känns som att några av gagsen flyger som en puck över huvudet. Goon är alltså varken nästa Slagskott eller Dodgeball men den har en egen stil med lågmäld humor, lite våldsamt galenskap och en gnutta allvar. En rätt skön rulle faktiskt. Varken mer eller mindre. /Vrångmannen
Välkomna till en ny avdelning på bloggen. Surskägget tittar i sin spåkula och recenserar film från framtiden som Spåskägget! Jupp, det handlar om Spåskäggets briljanta förmåga att se en trailer och bedöma hela filmen utifrån 2 minuter och 30 sekunder.
Goon @@@@ Hahahahahahaha! Seann William Scott har inte varit så här rolig sedan han var Stifler i American Pie. Upplägget är klockrent. Blanda lite Happy Gilmore med lite Slapshot med lite Youngblood och du har Goon. Scott är snubben som inte kan stå på ett par skridskor men som kan puckla på folk rejält. Efter att ha spöat en hockeylirare när han varit i publiken erbjuds han att börja spela hockey (läs: slåss med spelarna på isen istället för bland sittplatserna) av ett b-lag i farmarligan. Givetvis sprids ryktet om hans talang för att slåss och publiken strömmar till samtidigt som fler och fler galningar vill ha chansen att puckla på honom. Till slut är det bara Liev Schreiber som står mellan Scott och total dominans på isens boxningsrink. Det blandas lite hjärta med mycket gapflabb och ibland räcker det för en fyra. /Spåskägget
Peter Berg hankade på som skådis i mer eller mindre stora biroller tills han 1998 sadlade om och regisserade sjukt underskattade och hysteriskt roliga svarta komedin Very Bad Things. Sedan dess har han gett oss Friday Night Lights, The Kingdom och Hancock från registolen. Welcome to the Jungle är hans andra försök som regissör och han bjussar på klockren 80-talsaction med stor kunskap, respekt och kärlek till genren. The Rock, gamle wrestlaren som blev actionskådis som blev familjefilmsskådis, visar musklerna och är tuff. Seann William Scott (ja Stifler) är busig och rolig. Christopher Walken är...Christopher Walken. Vilket vill säga att han är en lite knäpp och busig bad guy. Rosario Dawson är sexig och tuff. Släng in alla dessa i en djungeln och låt dem göra upp så kör vi. The Rock är lejd att plocka hem Scott till rika pappan. Scott jagar en skatt i djungeln på land som tillhör Walken. Dawson behöver också skatten för att ha råd att bekämpa Walken som förstör för hennes folk. Det slängs oneliners, Walken bjussar på några helt galna stunder som den knäppaste skurk han spelat sen Max Zorin i Levande Måltavla, The Rock kör lite wrestlarmoves och Scott gör fula miner och retas med The Rock. Hahahahaha!
1999 dök brödraparet Chris och Paul Weitz upp, likt bröderna Farrelly ett par år innan dem, med en tonårskomedi som tänjde på gränserna för det smaklösa. Det knullades med pajer, det dracks sperma blandat med öl (ofrivilligt dessutom), det bajsades och äcklades och hela premissen var fyra kåta tonårskillar som fortfarande var oskulder och ingick en pakt att de skulle bli ”män” innan skolåret var slut. Första filmen blev en jättesuccé och har nu utvecklats vidare till att vara en direkt-till-dvd-franchise som handlar om collegestudenter och deras vilda liv och leverne med ännu mera naket, ännu mera plumpa skämt och ännu mer överdrivet. Gamla karaktärsskådisen/komikern Eugene Levy fick en helt ny karriär och är själva ankaret i hela filmserien och den enda skådis som varit med i alla filmerna hittills. Ettan är en modern klassiker som dessutom överlevt tidens tand och faktiskt är lika kul och hjärtlig än i dag. Resten av filmerna har inte riktigt lyckats kombinera hjärta, hjärna och libido på samma sätt som ettan utan utvecklats åt andra håll med olika resultat.
American Pie @@@@ Filmen som gav toaletthumorn ett ansikte och som lyckades vara både fylld av plumpa sexskämt samtidigt som den tog tonåringar på allvar. Romantik och blyg nyfikenhet varvad med pajknullande och sperma i öl. Det jag verkligen gillar med den här är att balansgången funkar. Det är Porky’s för 2000-talet levererad med en genuin värme och ömhet (JA ÖMHET!) (och bajs, alltid bajs hahaha). Och så fick världen Stifler HAHAHAHAHAHA! Självklart måste den också nämnas för att uttrycket MILF (Mother I Like to Fuck) myntades och såklart även utforskades. Stora skratt varvat med stunder av allvar. Det här är bra skit. Gjorde stjärnor av typ alla. Seann William Scott, Tara Reid, Jason Biggs, Chris Klein, Mena Suvari, Alyson Hannigan (this one time at band camp hahahahahaha) och Eugene Levy utöver nämnda Shannon Elizabeth. /Surskägget
@@@ Längesen jag såg den här men den var lite av en överraskning. Ganska rolig i sin plumpa snuskhumor med hjärta (MED HJÄRTA!). Alla gör ett bra jobb förutom Shannon Elisabeth som är en USEL skådis, ja hon visar tuttarna trevligt meeeeen usel! Alyson Hannigan är jag kär i (JESUS!) och Tara Reid luktar askkopp men är bra i den här. Jason Biggs är alltid ok och Seann William Scott som Stifler stjäl alla scener hahahaha! Jag kommer nog aldrig se om den för det finns inte det där lilla extra och faktiskt ingen anledning men det är en bitvis rolig komedi med faktiskt en liten hint av allvar och väldigt mycket blafstjafs. Finns inte så mycket mer att säga liksom. Jo! Eugene Levy hahahahaha underbar! /Vrångmannen
American Pie 2 @@@ Galenskaperna fortsätter fast nu på sommarlovet. Den allvarliga undertonen finns fortfarande där men mer och mer är det inriktad på toaletthumor och sexskämt. Stifler får större spelrum och det tackar vi för. Eugene Levy som den välmenande pappan till Jason Biggs som alltid lyckas hamna i sexuellt trubbel är faktiskt finstämd familjeunderhållning när den är som bäst. Tills vi får lite tutte och bajs igen HAHAHAHAHAHAHA! Alla från ettan är med och även om tvåan är bra är det lite samma sak en vända till. /Surskägget
@@ En mycket sämre kopia av ettan där enda anledningen att rullen får godkänt är att Seann William Scott aka STIFLER fortfarande är lysande(och att det verkar som att Alyson Hannigan tittar på mig, just mig så jag måste åka till Hollywood så hon får ta hand om mig!). Har inte sett någon av de övriga uppföljarna och har inte heller planerat att göra det. Inte ens på bakissöndag på TV3 eller direkt till dvd. Waste my motherfucking time?! /Vrångmannen
American Pie: The Wedding @@ Här börjar det gå utför. Skämten är lite för uppenbara och tyvärr alldeles för långt mellan varandra. Scenen där Stifler äter hundbajs är dock magisk och kanske det roligaste ögonblicket i hela filmserien hahahahahaha Seann William Scott är fan lysande ibland. Det jag mest saknar är den där underliggande tonen av allvar som de försöker pressa fram med ett giftermål och bröllopslöften etc men som inte känns lika genuint längre. Okej rulle som stävar bort lite från de första två som i grund och botten var high schoolkomedier. Det här blir mer ”vuxen”-humor. Fast i tonårsskepnad. Och det går inte riktigt hem. /Surskägget
American Pie: Band Camp @ Det har alltid funnits ett sug efter tonårskomedier med lite sexskämt, lite tutte och lite fler sexskämt. Den här försöker att få American Piefranchisen att åka åt det hållet men lyckas inte alls. Trist och tråkig och då hjälper det inte att Eugene Levy är där med sina ögonbryn och sina tafatta råd. /Surskägget
American Pie: The Naked Mile @@@ Vad gör man när ingen av originalskådisarna vill vara med men man fortfarande vill använda namnet American Pie för att enklare sälja dvd:er? Man tar in Stiflers kusiner såklart hahahaha. Alla i familjen Stifler är lika galna och dumma i huvet utom en kille som fortfarande är oskuld till de andra Stiflergrabbarnas förfäran. En helg på college ska väl råda bot på det och hux flux har high schoolkomedin från de första två American Pierullarna blivit collegekomedier vilket innebär mer tuttar, mer sexskämt och mer alkoholskämt. Det blir också väldigt roligt igen. Alla filmer som börjar med att en tonårskille råkar döda mormor genom att skjuta sin sats på henne av misstag så att hon får hjärtattack och dör ÄR alltid kul. Kom ihåg det. Och tycker du att det skämtet är för magstarkt ska du snabbt stänga av och plocka ut dvd-skivan ur spelaren för du har du inget här att göra ändå. /Surskägget
American Pie: Beta House @@@ Stiflers kusiner fortsätter att härja på campus. Det är mer tuttar än du kan slänga behåar på, mer plumpa sexskämt på en minut än i hela första filmen och alkohol- och brajskämten slängs in så fort det inte finns tuttar i bild. HAHAHAHAHAHA! Grabbarna från förra filmen som var på besök på college börjar nu där och ska gå med i föreningen The Beta House där Stiflers är kungar. Mängder med roliga uppdrag måste förstås genomföras och även ett krig mot nördarna klaras av. Hjärndöd underhållning som funkar varje gång. Och Eugene Levy transformeras från stammande pappa utan koll till gammal Beta Househjälte. Underbart! /Surskägget
American Pie: The Book of Love har vi inte sett sådetså.
@@@ Jag kan verkligen se framför mig hur Kevin Smith tvekade till att göra den här rullen. För det första har han inte skrivit manuset själv. För det andra är det massa actionscener inblandade. Han har tidigare aldrig gjort en sån film och han har själv många gånger sagt att han inte skulle bli en bra actionregissör och att typ en film som X-Men skulle bli betydligt sämre i hans händer än i Bryan Singers. Fair enough. Smiths geni ligger i att skriva briljanta karaktärer och hysteriskt rolig dialog och att sen föra över en massa folk som snackar från papper till filmduk och få det att bli spännande, roligt och underhållande hela vägen. Samtidigt kan jag också se framför mig hur han liksom rycker på axlarna, säger: ”Fuck it, I’ll do it” och myser hela inspelningen för att han får jobba med en av sina barndomshjältar Bruce Willis. Vad fan, i hans sits hade jag gjort samma sak. Bruce jävla Willis liksom. Mr Die Hard himself. Hur mycket av 80-talshyllningarna och en del av dialogerna som var med i originalmanus låter jag vara osagt. Misstänker att Smith satt sin prägel på filmen väldigt mycket och att många av de roligaste scenerna är skrivna av honom utan att han får cred för det (vilket händer i Hollywood lika ofta som du går på toaletten). För Smith har verkligen skapat en 80-talsactionrulle i genren Buddy Movies. Och jag misstänker att om den kommit 1986 med Eddie Murphy och Clint Eastwood i regi av Richard Donner hade det här kunnat vara en av de där filmklassikerna vi skulle älskat och sett om gång på gång. Som det är nu är i princip alla lugna dialogscener hysteriskt roliga. Bruce Willis straight guy är perfekt matchad mot Tracy Morgans galna kille. Och Seann William Scott snor fan hela filmen som en heeeeeeeeeelt slut inbrottstjuv som bara babblar och babblar och babblar hahahahahaha! Där är Smiths regi som bäst. Sen kommer en bunt actionsekvenser som han liksom inte riktigt fixar. Det skjuts lite och det jagas i bil och det skjuts lite till men det blir liksom aldrig riktigt spännande. Tyvärr. I slutändan är jag nöjd ändå. Större delen av filmen sitter jag och är precis sådär underhållen som nästan bara Kevin Smith kan få mig att känna mig. Här och där haltar filmen när det ska vara mer action än dialog och en del av manuset borde putsats lite till av Smith istället för klåparna han fick det av. Men i det stora hela är detta ännu en bra film levererad av herr Smith. Som sagt. Än så länge har karlen inte gjort nåt som är rent ut sagt dåligt. Vilket man kan säga om väldigt få regissörer. /Surskägget Vrångmannen tyckte väl nåt åt samma håll.
@@@ Låt mig först bara säga att Cop Out egentligen inte är en "bra" film. Den känns bitvis slarvigt genomförd med ett konstigt tempo samt att storyn är ett halvt snäpp över en sketchstapel. Med detta sagt så gillar jag ändå rullen. Första filmen Kevin Smith regisserar där han själv inte står som manusförfattare (man får ändå känslan av att han petat en hel del i dialogen och tur är väl det). Bruce Willis och Tracy Morgan är supersnutarna som löser fallen. När Willis dotter ska gifta sig och notan går på 400 papp så beslutar han sig för att sälja sin enda värdefulla ögonsten, ett gammalt baseballkort. På väg till säljstället blir han rånad och sen är jakten i full gång. Cop Out är en hyllning till 80-talets actionkomedier a'la Snuten i Hollywood där allt är lite busigt och lite våldsamt till sjuka men medryckande syntslingor (här har man tagit in gamla Harold Faltermeyer för att få rätta känslan och det blir så jävla fel så det blir bra hahaha!) samt ett schysst soundtrack. Bruce Willis går omkring och småler ungefär som om han är på semester ("Die Hard? Never seen that movie..." HAHAHA!) och Tracy "30 Rock" Morgan pendlar mellan skitkul och jobbig men får också de flesta one-liners och gags. Många roliga biroller, en galen mexikansk skurk (som avrättar så många av sina anställda tuffingar när de gjort honom besviken att han knappt har några kvar!) och Seann William Scott (Stifler i American Pierullarna) är hysteriskt kul som inbrottstjuven som lämnar en bajskorv som sin signatur (HAHAHA!). Det här är så jävla dumt men samtidigt så kan man inte låta bli att garva och bli larvigt underhållen, speciellt om man gillar sin meta och kiss och bajshumor (Vrångmannen does, natch!). Filmen gick sådär på bio i USA men har sålt galet på DVD. En helt vanlig dag för Kevin Smith med andra ord. Filmen hade först titeln "A Couple of Dicks" vilket ÄR roligare men ändrades tyvärr. Jävla jänkare... /Vrångmannen
Vrångmannen recenserade filmen för över ett år sen här. Han var lite mer översvallande positiv till filmen än jag är kan vi krasst konstatera. Regissören Richard Kelly (som bjussade på skönt skruvade Donnie Darko) ger oss ännu en knasig, skruvad och väldigt annorlunda film. Vilket är bra. Det är skönt med folk som vågar ge publiken nånting de aldrig sett förut. Kelly vill med Southland Tales kritisera dåvarande Bushregimen, polisifieringen och övervakningen av USA i synnerhet och västvärlden i allmänhet, porrens alltmer sociala acceptans, kändishysterin, nyhetsrapporteringen, dokusåpor och realityshower, kriget mot terrorismen och hur vi som ras pressar mänskligheten och jorden allt närmare dess undergång. Han vill med andra ord få med en sjujäkla massa grejer. I en science-fictionrulle med lite musikalkänsla och satir över sig. Jag tycker inte han lyckas. Det blir för splittrat, för mycket av den goda kakan och överlag en känsla av att Kelly tagit sig vatten över huvudet och inte rikigt vet hur fan han ska ta sig upp på land med äran i behåll. Mycket i filmen är intressant, mycket känns helt onödigt. Speltiden på 2.20 är på tok för lång (kill your darlings nångång då förihelvete!) och filmen skulle tjänat otroligt på att ha kortats ner till säg 1.45. Därmed inte sagt att filmen inte är sevärd, det är den. Ett intressant, låt oss kalla det experiment, som vågar testa publikens förmåga att hänga med i en story som flyger omkring all over the place som man säger i jänkarland.
@@@ Paul Rudd är lite av en bortglömd och underskattad komiker. Kanske för att han i början höll sig till filmer som Romeo + Julia och Ciderhusreglerna innan han snubblade in i Anchorman och visade sin komiska ådra rejält (se även 40 Year Old Virgin och Knocked Up för mer av den varan). Här har han till och med varit med och skrivit manuset. I korthet går det ut på två snubbar (Seann William Scott är den andre) som måste genomföra x antal timmars samhällstjänst eller sitta av tiden i finkan. Samhällstjänsten handlar om att vara en så kallad "storebror" åt ungar som saknar vuxna förebilder i sitt liv. Givetvis är både Paul och Seann jäkligt olämpliga i början men allt eftersom lär de sig att uppskatta sina "lillebröder" och faktiskt inse att de själva får ut nåt av det hela också. Det finns en hel del gapflabb i filmen och hade det inte varit för det lite väl långa rollspelsslutet hade kanske betyget åkt upp ett snäpp. Dessutom tycker jag att man kunde tagit ut svängarna ännu mer än vad man gör, men i det stora hela är det här riktigt jävla kul och sevärt. Passar perfekt en fredag till ett par bira med polarna. /Surskägget
@ Seann William Scott kan vara en riktigt kul kille när det vill sig väl (ja okej, American Pie och Stifler är förmodligen det roligaste han kommer göra i sin karriär, men han är okej). I denna komedi om tennis spelar Scott titelrollen som Gary Houseman, en tennisspelare som hade potential men aldrig blev nåt och istället blir vaktmästare på en skola. Där råkar dock finnas ett tennislag och han blir coach med lite udda idéer. Jag kan se framför mig hur de inblandade bakom den här filmen (manusförfattarna, regissören, producenterna och skådisarna) trodde att de gjorde en ny Dodgeball eller liknande film. Man slänger in lite helknäppa karaktärer som ändå ska fungera i ett normalt sammanhang och bjussar på lite kiss och bajs och lagom naket. Problemet är att man inte vågar gå hela vägen ut. Man ska vara lite provocerande, men censurerar sig själv hela tiden. Det gör att filmen hamnar på fel sida av rolighetslinjen. Visst bjussas det på några garv här och där, men även en blind höna prickar rätt ibland. Inget att se, tro mig. /Surskägget
@@ Förutsättningarna för att det här skulle bli en bra komedi var goda. Seann William Scott (Stifler i American Pie) jobbar på ett typiskt stort varuhus och med slips, snedbena och alltid ett leende så längtar han efter en befordran. Han är så säker på att han ska få en så han har köpt ett hus han inte har råd med och ljuger för sin fru (läckra Jenna Fischer) att han redan är chef på bygget. Plötsligt dyker det upp en ny knäpp kanadensisk kille på varuhuset (John C Reilly) och är mer än sugen på samma befordran. Kampen kan börja. Låter det skoj? Det är det inte. Det finns ett par scener som är riktigt roliga men som helhet så verkar det inte som om filmmakarna själva vet vad det är för typ av film dom vill göra. Ska det vara svart komedi, samhällsdrama, ska det vara roligt eller indie. Det blir tyvärr en enda röra även om man ibland ler åt eländet.
Richard Kelly bjöd in oss i Donnie Darkos underbara och skrämmande värld och nu kommer Southland Tales. Jaha hur ska man förklara storyn då? Jag vet inte riktigt. Jag måste vara dummast i världen för jag fattar nog knappt hälften. Men det är också lite av charmen. Det är en drift med Hollwood, en varning om hur vi alla blir mer och mer bevakade och styrda av regeringen, det är science fiction samt lite action, svart humor och en gnutta musikal kryddat med en uppsjö av kända skådisar. Vi har en korrupt och hård regering som tar i med hårdhandskarna och vi har de klassiska rebellerna. Filmen presenterar olika historier från Los Angeles (det ska väl vara 2008 men känns som kanske typ 2017..) som vävs samman, karaktärer som möts och nästan möts a'la Pulp Fiction. Jag är alldeles snurrig men jag gillar det. The Rock, Sarah Michelle Gellar & Seann William Scott utgör huvudpersonerna. Det är en mörk historia men med ljusglimtar, en våldsam historia men med mycket humor och den får dig att tänka på vart världen egentligen är på väg utan att du själv fattar hur eller varför. En skinande pärla med unik vision och du har (nästan) aldrig sett något liknande. Rekommenderas men bara om du är galen nog att våga.
VRÅNGMANNEN gillar såväl artsy fartsy som dratta-på-ändanhumor och blodbad. Utöver att vara gammal manusförfattare och kortfilmsregissör så jobbar han i "branschen" och har ett oändligt register av relevanta utbildningar bakom sig. BAKOM SIG!
SURSKÄGGET älskar Hollywoodrullar och tvekar inte att hämningslöst superhylla actionspektakel med det bästa av det mesta Hollywood kan erbjuda. Små pretto-artsy-fartsy-guuuu-vad-jag-är-intellektuell-filmer är sämst och tillför inte mänskligheten vare sig glädje eller underhållning. Surskägget jobbade under åtta års tid som filmjournalist och recensent för tidningar som svenska Playboy, ungdomstidningen Chili och tjejtidningen Hennes.
