Final Destination

@@@

Ett gäng ungdomar ska iväg från USA till Paris när Alex (Devon Sawa, och var fan tog han vägen?) för sin inre syn ser hur planet exploderar vid start och dödar alla ombord. Han flippar ur och lyckas få med sig ett par kompisar som lämnar planet innan start. Mycket riktigt exploderar planet och alla ombord dör. Tack vare Alex förnimmelse har han och en handfull överlevt. Givetvis är de skakiga och uppstressade efter sin nära-döden-upplevelse men ändå glada att vara vid liv. Vad de inte räknat med är att Döden inte är nöjd. Han vill ha de själar som rättmätigen är hans. Därför börjar en serie mystiska olyckor drabba våra hjältar och de dör en efter en efter en. Sakta med säkert börjar Alex inse vad som händer och försöker nu klura ut hur han och resten av gänget ska lyckas lura Döden. Jag gillade verkligen upplägget när den här skräckisen dök upp år 2000 även om jag då inte skulle gissat att det skulle bli hela fyra uppföljare (hittills i alla fall). Istället för att ha ett galet seriemördarmonster á la Freddy, Jason eller Myers bestämde man sig här för att låta Döden själv vara ”monstret” som vill ha ihjäl folk, en kul twist på ett ganska uttjatat tema. Man varvade mellan kuslig thriller och slasher och lyckas få med en krypande känsla av obehag när man visste att Döden började smyga sig på sina offer. Devon Sawa är en schysst skådis och lyckades förmedla skräcken och stressen av att veta att ens dagar är räknade och fick bra back-up av Ali Larter (Heroes, Resident Evil), Seann William Scott (mr Stifler himself!) och Kerr Smith (Dawson’s Creek, Charmed). En skräckfilm med hyfsad budget och bra skådisar samt en smart story gjorde det här till en riktigt skön fredagsskräckis jag fortfarande slänger på med jämna mellanrum.
/Surskägget

@@@+
Instämmer till fullo med vår gode herr Surskägg men notchar upp betyget ett halvt. Ni kan även se här att jag tyckte den var det årets bästa skräckis.
/Vrångmannen