@
Två syrror (Mandy Moore och Claire Holt) semestrar i Mexiko och ger sig ut på ett hajdyksafari. Allt går åt helvete och de blir fast på botten i en bur, luften håller på att ta slut och hajarna är som vanligt lite nyfikna och hungriga. Det är hyfsat snyggt ihopsytt visuellt och hajarna beter sig faktiskt lite oväntat som hajar gör. Inga överdrivna och galna "jag är smart och fattar vad du sysslar med" hajar alltså. MEN det hela är så BORING och ointressant. Zzzzzzz...va? Hur går det för syrrorna? Har dom ätits upp? Konstigt att allt gick sönder och åt helvete på en gång. Jättekonstigt. Så är det väl i Mexiko då? Undermålig utrustning och lite siesta när kunderna drunknar... Nepp, det har var 90 minuter blåst på konfekten. Deep Blue Sea kom tillbaaaka! Snälla. Allt är förlåtet. Och då fanns det inget att förlåta ens från början!
/Vrångmannen
@
Alltså jag gillar Mandy Moore. Hon är duktig, lite lagom busrolig och så skadar det inte att hon är söt som tre sockerpåsar. Och jag gillar hajfilmer. Men det här. Alltså, det här är så dåligt. Så jävla sjukt dåligt att jag är benägen att vilja ge Hajen 4 en Oscar i jämförelse.
/Surskägget
(SF Anytime)
Visar inlägg med etikett mandy moore. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mandy moore. Visa alla inlägg
torsdag 16 november 2017
47 Meters Down (2017)
Etiketter:
31 skräckfilmer på 31 dagar,
etta,
hajar,
mandy moore,
skräck,
skräckfilm
torsdag 23 juni 2011
Swinging with the Finkels
@@Första halvan ungefär av filmen är kanon. Lite Woody Allenkänsla om ett gift par som tappat glöden i sitt förhållande och som försöker komma på rätt bana igen med alla medel de kan komma på. Dialogen är både rapp, rolig och mitt-i-prick och alla vi som haft ett längre förhållande känner igen oss i det mesta. Sen tar filmen en helt annan vändning och går från busig komedi till att bli ett ganska seriöst drama om ett förhållande som tar slut och vägen tillbaka och hur man bäst lappar ihop något trasigt. Det är helt enkelt två olika filmer som möttes på mitten men som inte blev gladare för det. Genast blir tempot segare, plötsligt är allt kliché och vi har sett det en miljon gånger förr fast snyggare, bättre och med mer känslor. Problemet är att paret som spelas av Martin Freeman (mest känd tror jag för sin roll i brittiska The Office) och supersöta Mandy Moore helt enkelt inte har nån som helst personkemi och där man inte köper att de två är ihop överhuvudtaget. Därför bryr man sig inte så mycket att de gör slut och huruvida de blir ihop igen eller inte är helt ointressant. Första halvan av filmen funkar för då är de knappt i samma scen och när de är det bollas det roliga repliker fram och tillbaka så man upplever dem aldrig som par egentligen. Film utan tydligt fokus som borde dragits tre vändor till i manusfabriken.
/Surskägget
tisdag 6 april 2010
Saved!
@@@Söta Jena Malone är kristen sen barnsben och går i superkristen high school tillsammans med söta Mandy Moore som dels är kristen och dels (ska det visa sig) en riktig liten bitch. Macaulay Culkin är Mandys rullstolsbundne och inte alls kristne bror som får känslor för den enda judiska flickan på skolan vilket naturligtvis inte går hem hos Mandy. När Jena blir gravid av misstag kan hon förstås inte avslöja det för nån och snart går hon och Mandy skilda vägar. Det här är huvuddragen i denna charmiga och söta lilla komedi som samtidigt ställer väsentliga frågor kring hur Bibelns budskap både tolkas och misstolkas av såväl tafatta tonåringar som vuxna som borde veta bättre. Det är en highschoolkomedi med lite hjärna helt enkelt. Mandy Moore som annars brukar spela the good girl bryter sig här loss från mallen och spelar bortskämd, bitchig och elak (och gör det väldigt bra). Jena Malone (som borde få ett genombrott nångång snart hon är fan genomgående bra i allt jag sett henne i) är mycket trovärdig som förvirrad tonårstjej som inser att världen kanske inte är så svart och vit som Bibeln och hennes lärare försöker få henne att tro. Ingen världsomvälvande film, men en skön feelgoodrulle som gjorde mig glad och på gott humör.
/Surskägget
söndag 25 oktober 2009
Southland Tales
@@Vrångmannen recenserade filmen för över ett år sen här. Han var lite mer översvallande positiv till filmen än jag är kan vi krasst konstatera. Regissören Richard Kelly (som bjussade på skönt skruvade Donnie Darko) ger oss ännu en knasig, skruvad och väldigt annorlunda film. Vilket är bra. Det är skönt med folk som vågar ge publiken nånting de aldrig sett förut. Kelly vill med Southland Tales kritisera dåvarande Bushregimen, polisifieringen och övervakningen av USA i synnerhet och västvärlden i allmänhet, porrens alltmer sociala acceptans, kändishysterin, nyhetsrapporteringen, dokusåpor och realityshower, kriget mot terrorismen och hur vi som ras pressar mänskligheten och jorden allt närmare dess undergång. Han vill med andra ord få med en sjujäkla massa grejer. I en science-fictionrulle med lite musikalkänsla och satir över sig. Jag tycker inte han lyckas. Det blir för splittrat, för mycket av den goda kakan och överlag en känsla av att Kelly tagit sig vatten över huvudet och inte rikigt vet hur fan han ska ta sig upp på land med äran i behåll. Mycket i filmen är intressant, mycket känns helt onödigt. Speltiden på 2.20 är på tok för lång (kill your darlings nångång då förihelvete!) och filmen skulle tjänat otroligt på att ha kortats ner till säg 1.45. Därmed inte sagt att filmen inte är sevärd, det är den. Ett intressant, låt oss kalla det experiment, som vågar testa publikens förmåga att hänga med i en story som flyger omkring all over the place som man säger i jänkarland.
/Surskägget
torsdag 1 oktober 2009
Veckans Snabba Etta - License To Wed
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

