Spåskägget recenserar del 2

Spåskägget tittar i kristallkulan (och på nya filmtrailers) och ger rätt betyg redan nu.

Sound of My Voice
@@
Liten indierulle med intressant idé (två journalister infiltrerar kvasireligiös grupp där ledaren sägs vara från framtiden) som börjar bra och sakta bygger upp en skön stämning och spänning men som inte klarar av att leverera hela vägen fram. Twisten på slutet känns mest trött och filmen hade tjänat på att ett mer rakt slut. Mer karaktärsdriven än actionbetonad vilket är både fördel då budgeten inte räckt till annat och nackdel då en del av skådisarna bara är sådär.
/Spåskägget

The Hunger Games
@@@
Jennifer Lawrence (från skituslasämstfilmen Winter's Bone) tar sig an scififantasytonårsgenren som hjältinnan i filmatiseringen av en bok med samma namn (del 1 av 3 så blir detta en succé i biokassan kan vi förvänta oss 2 rullar till). Vi förs till en framtida apokalyptisk värld där 24 ungdomar varje år slåss tills bara en lever. Allt är direktsänt på teve och har masspublik. Det är lite som en blandning av Stephen Kings böcker "Maratonmarschen" och "The Running Man" fast med tonåringar istället. Mängder med klichéer överhopar nästan varje scen, meeeeeen samtidigt funkar de flesta klichéerna för genren (och tonårspubliken som med all förmodan inte sett tillräckligt av de här rullarna för att inse att det är klichéer de tittar på). Hyfsat underhållande om än väldigt standard.
/Spåskägget

Spåskägget recenserar

Välkomna till en ny avdelning på bloggen. Surskägget tittar i sin spåkula och recenserar film från framtiden som Spåskägget! Jupp, det handlar om Spåskäggets briljanta förmåga att se en trailer och bedöma hela filmen utifrån 2 minuter och 30 sekunder.

Goon
@@@@
Hahahahahahaha! Seann William Scott har inte varit så här rolig sedan han var Stifler i American Pie. Upplägget är klockrent. Blanda lite Happy Gilmore med lite Slapshot med lite Youngblood och du har Goon. Scott är snubben som inte kan stå på ett par skridskor men som kan puckla på folk rejält. Efter att ha spöat en hockeylirare när han varit i publiken erbjuds han att börja spela hockey (läs: slåss med spelarna på isen istället för bland sittplatserna) av ett b-lag i farmarligan. Givetvis sprids ryktet om hans talang för att slåss och publiken strömmar till samtidigt som fler och fler galningar vill ha chansen att puckla på honom. Till slut är det bara Liev Schreiber som står mellan Scott och total dominans på isens boxningsrink. Det blandas lite hjärta med mycket gapflabb och ibland räcker det för en fyra.
/Spåskägget