Noah

@@
Darren Aronofsky började som prettoregissörernas prettoregissör med Pi (som jag vägrat se) och Requiem For A Dream (som alla hyllar men som är så uselt sopig så jag blir förbannad bara jag tänker på att jag har sett den överhuvudtaget). Sen kom The Fountain som ingen såg tror jag. Sedan hände något. Aronofsky chockade både mig och alla andra med The Wrestler. Ett gripande porträtt av en före detta wrestlingstjärna på dekis med en lysande Mickey Rourke i huvudrollen. Efter det kom mästerverket Black Swan! Med två så tunga filmer på raken hoppades man på en tredje fullpott. Men icke. Noah är i sina bästa stunder okej, och i sina sämsta stunder ett enormt sömnpiller. Russell Crowe i huvudrollen som Noak är okej, faktum är att han är bättre än på länge vilket dock inte säger så mycket (Body of Lies, Robin Hood, The Next Three Days, Broken City...kom igen, vad är det här!) och man har nånstans redan mentalt förpassat honom in i Nic Cagelandet Medioker. Jennifer Connelly har en roll så liten att den knappt är en biroll och som mest går ut på att grina och säga "nej nej Noak snälla nej nej" medan han skiter i henne. Den enda som sticker ut lite är Emma Watson som adopterad dotter till Noak. Henne är det lite liv i. Resten, not so much. Sen är det intressant att se hur Noak blir som vilken annan religiös fanatiker som helst och ska göra allt möjligt korkat och dumt för att "Gud vill". Yeah right. Ta ansvar för egna egna handlingar och gnäll inte över att Gud vill hela tiden era jävla religiösa muppar!
/Surskägget

@
Stolpe ut.
/Vrångmannen

Labyrinth

@@

Jennifer Connelly i sin första huvudroll blott 16 år gammal. Hon spelar 15-åriga Sarah som ska barnvakta sin lillebror men önskar bort honom till onde vättekungen. Vad hon inte räknar med är att vättekungen skickar ut sina vättar för att hämta lillebrorsan till vättarnas land. Sarah måste bege sig ut på en spännande och farofylld resa för att hämta hem sin lillebror som hon trots allt älskar. Jim Henson är för alltid kung för att ha skapat mupparna men med båda sina långfilmer som inte har med mupparna att göra (The Dark Crystal och den här) så lyckas han inte riktigt. Svårt att sätta fingret riktigt på vad det är som gör att det inte funkar för fantasin och magiska karaktärer finns det gott om i bägge filmer. Men tempot är lite segt och till och med ungarna tycker det blir lite långdraget ibland. David Bowie stod för soundtracket och som tack för det fick han rollen som vättekungen. Men han är helt klart bättre bakom micken än framför kameran.

/Surskägget

Knarkvecka: Requiem For A Dream

@@@@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas knark. Tunga droger, dystra tider. Fyra historier som vävs samman, den ena mörkare än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli ”fin” inför ett tv-framträdande. Jared ”Jag blev rockstjärna också” Leto och Jennifer ”Vrångis, jag vill ha dig tillbaka!” Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus det annars berömda pårökta garvet. Fantastiska insatser från hela ensemblen. Regissören Darren Aronofsky (Black Swan, The Wrestler) visar här med sin träffsäkra mörka ton och sin ivriga och vackra inramning av berättelsen att han är en mästare att räkna med. Vare sig du gillar detta eller inte så kommer du inte att vara oberörd efter att ha sett Requiem For A Dream.
/Vrångmannen

@
Åh herre min skapare! Misären! Här får vi verkligen en inblick i det helvetet och den fasan som kallas artsy fartsy prettotråkig craparonifilm. Tunga ögonlock, dyster vakenhet. Fyra historier som vävs samman, den ena tråkigare och mer ointressant än den andra. Ellen Burstyn är den gamla mamman som börjar gå loss på vansinniga bantningsmedel för att bli "fin" inför ett tv-framträdande och ingen orkar bry sig för storyn dras ut på för länge när allt blir sagt på en minut. Jared "Jag blev rockstjärna också" Leto och Jennifer "Skägget, jag kommer tillbaka!" Connelly sänker tillsammans ner sig i träsket så in i bomben så man tror att dom skämtar tills man inser att det är så artsy och så fartsy att det blir skrattretande enbart. Marlon Wayans hänger med i fördärvet minus att man inte minns att han var på bild ens. Fantastiska insatser om man tycker att Kevin Costner är den mest animerade skådis som fångats på duk eftersom att alla härmar hans alla ansiktsuttryck. Regissören Darren Aronofsky (trista prettofilmen Pi och trista The Fountain) visade senare i livet prov på en träffsäker mörk ton och en ivrigt vacker inramning av en berättelse i filmerna The Wrestler och Black Swan. Här i Requiem For A Dream lämnar han oss dock helt oberörda.
/Surskägget

The Dilemma

@@
Som vi tidigare konstaterat är Ron Howard filmvärldens Opel. Här ger han sig i kast med en kärlekskomedi med allas vår Vince Vaughn som gått från superseriös dramaskåds (Från Himmel Till Helvete, A Cool Dry Place, The Cell) till kungen av sköna komedier (Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Wedding Crashers) till en parodi på sig själv (Fred Claus, Couple's Retreat). Vince. Vad är det som händer? När tappade du fingertoppskänslan för vad som är en klockren komedi och vad som bara är en lönecheck? Här får vi en viss uppryckning och ett par scener som är superklassiska Vince Vaughn och som får mig att skratta så jag kräks upp förra veckans frukost, men scenerna är alldeles för få. Lite är det säkert Ron Howards fel också som bara vill satsa på säkra kort och som inte låter Vince få det spelrum han behöver. Hursomhelst. Vince råkar se sin bästa polares brud (spelade av Kevin James och Winona "sötast" Ryder) vara otrogen med hunk (rätt tråkige nye "superstjärnan" Channing Tatum). Dilemmat från titeln är huruvida han ska berätta för polaren eller inte. Knasigheter uppstår bla bla bla yadda yadda yadda. Okej rulle som borde blivit mycket bättre. Å andra sidan betydligt roligare än bottennappet Couple's Retreat.
/Surskägget

Dumpa Honom

@@@@
Tror inte jag sett så många ex-flickvänner i en film tidigare. Jennifer Connelly (är det inte dags att begrava yxan, det var ju så länge sen nu, ring så tar vi en fika), Drew Barrymore (varmaste hjärtevännen, vi ses på fredag), Jennifer Aniston (kom igen du kan inte vara sur över att jag också legat med Angelina, det var ju låååångt efter att du dumpade mig för Brad, what goes around comes around för tusan!) och Scarlett Johansson (fick ditt snuskiga sms du ditt lilla busfrö där J) är alla perfekt castade (Conelly som lite sval och utled hemmafru, Barrymore som ”quirky” annonsförsäljerska, Aniston som Rachel från Vänner och Johansson som sexig, ung älskarinna) och gör därmed alla sin grej perfekt. Dessutom kul att se så många polare i en och samma film. Ben Affleck (det är vår tur att bjuda tillbaka, ta med dig Jenny och barnen och dyk in nästa lördag), Bradley Cooper (ring upp Zach så ses vi i Vegas nästnästa helg), Justin Long (häng med till Vegas, ring Willis) och Kevin Connolly (jag har kollat schemat och kan absolut vara med två inspelningsdagar i början av januari, hälsa Adrian, Kevin och Jeremy) är även de perfekt castade (Affleck som skön snubbe, Cooper som snygg snubbe, Long som humoristen och Connolly som kompisen). En relationsfilm där samtliga åtta ovan har olika typer av vänskaps- och kärleksrelationer till varandra i en salig röra där humor, allvar, kärlek, sex och förhållanden blandas till en skön kreolsk gryta vi gärna slevar i oss efter en lång dag i gruvorna.
/Surskägget

PS. Svenska titeln är helt missvisande, originaltiteln sammanfattar filmen bättre: "He's just not that into you". Å andra sidan är det den längsta och tråkigaste filmtiteln på år och dar.

The Day the Earth Stood Still

@
Jag gillar originalversionen från 1951 som var en sorts naturlig reaktion på kärnvapenskuggen som vilade över världen. Storyn är densamma i båda versionerna av filmen. Rymdgubbe landar på jorden och ska utplåna alla människor så att Moder Jord ska överleva. Vi är helt enkelt dåliga människor och förstör vår fina jord och de betydligt smartare rymdgubbarna tänker inte tillåta det längre. Nånstans på vägen träffar vår vän rymdgubben en trevlig jordisk kvinna som får honom på andra tankar. Han hoppar in i sitt rymdskepp och åker hem. Slut. Så långt allt väl. Problemet med nyinspelningen är att det inte händer ett skit. Originalet är en bitvis ganska långsam film, men den har hela tiden en nerv och nåt intressant som gör att man vill titta vidare. Nyinspelningen har Keanu Reeves som tagit sitt träansikte till nya höjder (brukar gilla honom men det här var som att se en trädocka haspla ur sig repliker) och Jennifer Connelly som kanske kom till jobbet in the flesh men knappast in spirit. Efter 90 minuter somnar jag och missar den "spännande" upplösningen när Keanu kliver ombord på sitt rymdskepp och åker hem. Kunde lika gärna sovit de första 90 minutrarna också, då hade jag i alla fall gjort nåt vettigt med min tid.
Vrångmannen tyckte såhär.
/Surskägget

The Day the Earth Stood Still

@
Nyinspelning av så kallad klassiker. Keanu Reeves spelar en torrboll till marsian som kommer hit och berättar att det är dags för lite armacheddar för vi är dumma mot jorden och då ska vi bort. Han kan många rymdknep och all sorts farlig magi (men på nåt sätt kan han ändå inte trolla tillbaka mina 105 min). Hans kompis är en robot. Meeeep meeeeep. Blipp blapp blupp blip blitt.
SPOILER ALERT! Vi är ändå snälla människor så då blir han lite glad ändå och John Cleese är allvarlig i 2 min. Jennifer Connelly sliter sitt hår och undrar varför hon alltid tar skådisjobb för pengar. Keanu är rymdgubbe. Tut tut.
/Vrångmannen