Julkalendern 16 dec - Jay Roach

Vem fan är Jay Roach? Ja, tittar man på filmerna han regisserat ser man att han inte är vilken amatör som helst. Å andra sidan skulle han kunna vara vilken amatör som helst för uppenbarligen är han polare med Mike Myers och får man chans att regissera Austin Powerstrilogin finns inte mycket man kan förstöra.
Googlar man på honom får man reda på att han är från New Mexico, född 1957 och att han är gift med min gamla flamma Susanna Hoffs från The Bangles (och kanske den sexigaste sångerska/gitarrist som stått på en scen). Snubben är med andra ord en lucky mofo.
Men skit i Jay, det är hans filmer vi är intresserade av, speciellt eftersom att en av dem är nästintill purfärsk.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)
@@@@
Skrattfesten börjar och två av de roligaste karaktärer Mike Myers nånsin skapat exploderade i nyllet på en biopublik som höll på att skratta ihjäl sig. 60-talsagenten Austin Powers (Mike Myers) är på samma gång helt blåst i huvudet á la Clousseau men när det gäller ovanligt skärpt á la James Bond. Han tror att han är snyggast i världen när han egentligen ser alldeles för udda ut samtidigt som alla tjejer vill ligga med honom typ hela tiden. Hans ärkefiende Dr Evil (Mike Myers) fryser ner sig själv för att tina upp sig vid annat tillfälle vilket leder till att även Austin gör det för att kunna tinas upp när det är dags att kämpa igen. De tinas upp på 90-talet och fejden kan fortsätta. Hahahahaha! Scenerna med Dr Evil är för underbara och Austin är så slut i huvudet när han glider runt på 90-talet och raggar brudar som om att det är 1960! Stora skämt möter små ordvitsar möter action möter spänning möter plumpa skämt möter smarta skämt möter mängder med garv. Parodi på alla agentfilmer du sett men även en hel del kärlek till genren. Det här gillar vi som fan.
/Surskägget

Austin Power: The Spy Who Shagged Me (1999)
@@@@
Dr Evil uppfinner en tidsmaskin, åker tillbaka till 60-talet och snor Austins ”mojo”, det som gjorde honom till den coola, hippa och groovy agent han var. Utan sin mojo är Austin en nolla. Eller? Myers introducerar oss för ännu en fantastisk karaktär, Fat Bastard (Mike Myers) som är enormt tjock, enormt elak och enormt rolig hahahahaha! Det här är så sjukt kul hela jävla tiden. Parodierna på Bond etc fortsätter naturligtvis, men hela tiden med så stort hjärta till hela genren att det bara är att kapitulera. Självklart kör Myers vidare på sina patenterade ordvitsar och föremål som ser ut som snoppar eller tuttar om man ställer sig framför dem så att de täcker just en snopp eller ett par tuttar hahahahaha!
/Surskägget

Meet The Parents (2000)
@@@@
Var inte det här filmen som verkligen öppnade upp Ben Stillers karriär för den stora allmänheten? Jag menar, visst, innan dess hade han gjort Reality Bites, Cable Guy och Den Där Mary men det känns ändå som att den här fick honom att ta klivet från kändis till superkändis. Och varför inte? Den är förbannat kul och du har Robert De Niro i den vilket gjorde att även den äldre jag-gillar-allt-De-Niro-gör-generationen kom och såg den här. Högt och lågt (mest lågt) blandas och Stillers nervösa ryckningar mot De Niros stirrande maffiablick hahahahahaha! Fantastiskt koncept som självklart gav mersmak.
/Surskägget

Austin Powers in Goldmember (2002)
@@@@+
Härlig avrundning på trilogin och den starkaste filmen av de tre. Öppningsscenen med tunga cameos från Tom Cruise, Gwyneth Paltrow, Danny DeVito, Kevin Spacey och Steven Spielberg ger mig våta drömmar om en Mission Impossiblefilm vi borde fått se och när Myers introducerar Michael Caine som Austins pappa och nya karaktären holländske superskurken Goldmember (Mike Myers) oooooooorkar jag inte och ligger på golvet och kippar efter andan. HAHAHAHAHA! There’s two things I hate in life. People who are prejudice against other people’s cultures. And the dutch! HAHAHAHAHA! Caine är kungen. KUNGEN!!! Se den här och kissa på dig av skratt.
/Surskägget

Meet the Fockers (2004)
@@@
Nu är det dags att träffa Stillers mamma och pappa och då tar vi in Dustin Hoffman och Barbara Streisand som flummiga flumflummare mot De Niros strikta före detta CIA-agent. Krocken mellan familjerna blir förstås gigantisk och rolig om än förutsägbar. Inte riktigt samma driv som i ettan, men det är fortfarande riktigt bra. Stiller spelar nervöst hysterisk som han gör bäst och De Niro, Hoffman och Streisand visar prov på att gammal är äldst och att de vet vad de pysslar med.
/Surskägget

Dinner For Schmucks (2010)
@@
Klockrent upplägg för fantastisk komedikväll. Kille som försöker ta sig upp i företagsvärlden (Paul Rudd) går med på att bjuda hem en total tönt till chefens stora årliga fest där alla coola på företaget tar med sig en tönt. Största tönten vinner. Rudd råkar köra på en man som visar sig vara den mest omöjligt stora idiot du nånsin sett (Steve Carell) och Rudd bjuder självklart med honom. Carells karaktär gör det ena idiotiska efter det andra och försätter Rudd i den ena idiotiska situationen efter den andra. I vanliga fall älskar jag sån humor, men här blir det faktiskt för mycket av det goda. Till slut fastnar skrattet i halsen och man sitter bara och skriker: ”Nej nej nej nej nej snälla nej gör inget mer nu sluuuuuta jag vill inte se mer!!!” åt Carell för det han gör är bara föööööööör dumt. Det blir för pinsamt och det bara går inte. Det är som att lägga på ytterligare ett lager skinka på en redan jättegod skinkmacka och sen ett till och ett till och ett till tills du inte får mackan i käften och så har skinkan hunnit bli dålig när du väl tar bort några lager. Zach Galifianakis dyker dock upp i en fantastisk pytteliten biroll och då går det inte annat än att garva läppen av sig. Annars nä, tyvärr. Jag ville gilla det här men det gick inte.
/Surskägget