Jajamän, del tre håller för förväntningarna. Även om jag kan tycka att tvåan fortfarande är den starkaste i trilogin (och rent generellt den näst bästa filmen i hela Marvelserien med enbart första Avengers som bättre) så ligger del tre inte så långt efter. Vi öppnar upp med en fartfylld actionsekvens direkt som knyter ihop säcken en del från tvåan innan det är dags för lite sammanfattande handling. Det intressanta är att man här precis som i Batman v Superman: Dawn of Justice tar tag i ett problem som jag alltid funderat på men som ingen serietidningsfilm riktigt berört förrän nu. Nämligen det enkla faktum att en hel del vanligt folk dör som flugor medan hjältarna pucklar på skurkarna. Visst är det coolt att se 40 ton Hulk jaga utomjordingar rakt genom ett hus som sedan rasar omkull. Det vi inte får se dock är förstås de hundratals människorna som dör i raset. De råkade vara på fel ställe vid fel tillfälle helt enkelt. Batman anklagar Superman för detta. Här är det general Ross (William Hurt) som via FN anklagar Avengers och vill tvinga dem att skriva på ett avtal som ger FN bestämmande rätt över Avengers. Detta i sin tur delar upp Avengers i två läger med Iron Man i täten för de som tycker att man ska skriva på och Captain America i täten för de som tycker att en påskrift är lika med att bli schackpjäser utan egna tankar eller samveten. För Cap'n är det lite för likt vad Hydra en gång var. Häri ligger lite av filmens svaghet. Det är aldrig helt kristallklart varför Iron Man och Cap'n väljer som de gör och deras argumentation för och emot sina respektive ståndpunkter är lite svajiga. Förståeligt förstås eftersom att man måste se till att karaktärerna kan komma överens i nästa Avengersfilm. Balansen mellan att låta hjältar puckla på varandra utan en direkt skurk hanteras väl. Skurken finns i bakgrunden och vi kan heja på både Iron Mans och Cap'ns respektive lag utan att det känns för konstigt. Filmen introducerar också Black Panther som en jävligt ball karaktär vi genast vill ha en egen film om och framförallt äntligen en Spider-Man värd namnet efter att Raimi sa upp sig från registolen. Här är det old school Spidey som gäller, full med oneliners och massa snacka medan han slåss. Precis som det ska vara. Mitt gamla Spideyhjärta klappar extra varmt för denna härliga boost efter de två urtrista Amazing Spider-Manfilmerna. Mer sånt.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar