Talk Radio

@@@@
Oliver Stone regisserar Eric Bogosian baserat på en pjäs av och med just Bogosian. Det märks att Bogosian spelat rollen ett tag för han har järnkoll på den och filmens stora behållning är just Bogosian. Upplägget är annars ganska enkelt. Bogosian spelar en provocerande radiopratare som har ett program dit folk ringer och surrar varpå Bogosian antingen är schysst eller ett totalt arsle beroende på om han håller med den som ringer eller inte. Det här uppskattas givetvis inte av alla speciellt som Bogosians karaktär driver stenhårt med nynazister och totalt sliter sönder deras intelligenskvot och åsikter. Filmen är baserad på en sann händelse och vill man få ännu lite mer historik kring detta kan man även kolla in Tom Berenger och Debra Winger i Förrådd som delvis baseras på samma story. Hursomhelst lyckas Stone och Bogosian med konststycket att hålla intresset upp i 100 minuter eller så trots att det mesta som händer är att Bogosian sitter vid en mikrofon i en radiostudio och snackar skit. Ibland krävs inte mer.
/Surskägget

Snowden

@@@@
Oliver Stone vet hur en slipsten ska dras när han är på rätt humör och han har en förkärlek för filmer som är kritiska mot USA och dess regering och hur de hanterar saker. Edward Snowden blev världsberömd 2013 när han läckte ut ett gäng hemliga och militära dokument till ansedda tidningarna The Guardian och The Washington Post. Dokumenten visade exakt hur övervakade vi faktiskt är och att USA och andra länders regeringar fullständigt skiter i om allt som har med personlig integritet och privatliv att göra. Allt spelas in och sparas oavsett om du hade ett trevligt samtal med mormor på telefon, om du skickade ett sexsms till en pojkvän eller om du diskuterade hur du ska spränga en byggnad via mail. De kan också komma åt alla våra datorer om de är online och kan se och höra oss via de inbyggda kamerorna och mikrofonerna. Härligt härligt. George Orwell hade rätt idé men kunde inte ana hur mycket mer avancerad och sofistikerad övervakning faktiskt skulle visa sig vara. Joseph Gordon-Levitt gör ett bra porträtt av Snowden där vi får följa honom under hans tidiga år under CIA-utbildningen och sedermera jobb för både CIA och NSA. Detta är ett intressant stycke nutidshistoria som ger oss lite mer inblick i vem Snowden är och vad hans drivkrafter var. Dessutom snyggt av Stone att låta den riktiga Snowden komma in som sig själv på slutet.
/Surskägget

Savages

@
Ibland vill man klösa ögonen ur sig, mala ner dem i en köttkvarn, slänga ut det på verandan så att en tvättbjörn kan äta upp ögonfärsen och lomma iväg ut i skogen där den skiter ut det mot ett träd som man ett par dagar senare kan gå till och pissa på. Det skulle inte ge en två och en halv timmes slösad tid tillbaka, men skulle förmodligen vara mer underhållande än denna lyxsörja. Med miljoners med dollars i budget, talang som fan (det är fucking Oliver "jag gav er Plutonen, Wall Street, JFK, Natural Born Killers etc etc" Stone i registolen för bövelen) och affischnamn som Travolta, Hayek, Del Toro så ska ju detta egentligen inte kunna bli såhär dåligt. Den enda, och jag menar enda, som kan lämna detta projekt med hakan högt och stål i blick är Benicio Del Toro som bjussar på en riktigt finfin tolkning av en iskall mördare och rent allmänt äcklig människa. Alla andra borde ställa sig i ett hörn och skämmas långt och länge. Blake Lively som är någon sort ny "it-girl" är så tråkig att femton timmars väntan i en övergiven väntsal på akutmottagningen känns som att ratta en Formel-1bil i jämförelse. Travolta har visserligen den goda smaken att se ut som att han skäms över att vara där men levererar inte mer än så. Taylor "jag har John Carter och Battleship på resumén" Kitsch ska spela tuff men ser mest ut som att han kisar för att han närsomhelst ska lägga en prutt. Och slutet. Gud slutet. Vi får två slut. Ett ganska dåligt slut och ett katastrofalt dåligt slut. Trist och tråkigt och färglöst rakt igenom.
Vrångmannen måste varit på världens gladaste humör när han gav detta betyg.
/Surskägget

Savages

@@
Oliver Stone. Hur kunde du fucka upp det här? Du fick ju ett filmmanus baserat på en roman som innehåller brutalt med pang-pang, knarkkarteller, tuffingar, kidnappning, kupper och färgstarka karaktärer. Du hyrde in krämen av karismatiska huvudrollsinnehavare som John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro (samt en handfull unga talanger som Taylor Kitsch och Blake ”Gossip Girl” Lively). Du fick en hygglig budget och du handplockade ditt filmteam. Då passar du på att göra vanlig halvboring söndagsfilm av det? Standardthriller 1A som knappt har någonting att tillföra någon någonsin? Oliver ”Glipan” Stone. Hur står det till? Är det någon hemma längre? Du som gav oss fina Plutonen, JFK, Natural Born Killers, Wall Street m.fl och du skrev manus till två gigantiska filmklassiker, Scarface och Conan Barbaren. Du tycker alltså det är på tiden att bli lite lat? Köra lite tjofadderittan? Fan vad less jag blir. Men ok, allt är inte skit. Filmen börjar bra och är hyggligt intressant och spännande en liten stund (för att bli näst intill katastrof). Fotot är vrålsnyggt också (Dan Mindel som bl.a plåtat Enemy of the State, Spy Game, MI3). Savages är våldsam så det förslår (det spelas fotboll med huvuden..) och fläckvis rätt underhållande men det kan det vara att gå på muggen också. Jag bjuckar på en tvåa i betyg men jag känner mig fan riktigt snäll då alltså. Gå i pension nu gubbjävel. Slösa på MIN tid?!
/Vrångmannen

Julkalendern 14 dec: Oliver Stone

Känd för sina politiskt laddade filmer och sociala patos har Oliver Stone lyckats gå från manusförfattare (första Conanfilmen bl a) till oerhört framgångsrik regissör. Gång på gång gör han filmer som på ett eller annat sätt är kritiska mot USA's sätt att hantera krig, pengar och media. Han gillar att göra filmer om presidenter (3 st) och filmer om Vietnamkriget (3 st) samt sina biopics (6 st om man räknar lite snällt). Det som är fascinerande är att en så stark kritisk röst som höjs mot USA dels blir oerhört framgångsrik där, dels att han också i samma andetag är patriotisk och genom sin kritik uppmanar förändring så att USA ska bli ännu bättre. Nånstans i mitten av 90-talet blev han dessutom en stark visuell regissör som blandade olika kameror, olika vinklar och både färg och svartvitt i snabba klipp och drömska ibland nästan smått hallucinerande scener. Detta utvecklade han till fulländning i Natural Born Killers och har först på senare tid börjat filma mer traditionellt igen.

Plutonen (1986)
@@@@@
Fantastiskt stark film om Vietnamkriget och de amerikanska tonårspojkar som skickades dit mot sin vilja. Charlie Sheen är underbar i huvudrollen och Tom Berenger som onda befälet har väl aldrig varit så bra som här. Till stor del baserad på Stones egna upplevelser från Vietnam.
/Surskägget

@@@@
Det här är riktigt bra och nästintill (you heard me!) ett mästerverk. Den når inte riktigt ända fram.
/Vrångmannen

Wall Street (1987)
@@@
Den var kanon när den kom men har förlorat en hel del genom åren. Visst är samspelet mellan Michael Douglas som den iskalle finanskungen och Charlie Sheen som uppkomlingen i finansvärlden fortfarande riktigt bra, och visst är repliker som ”money never sleeps”, ”lunch is for wimps” och ”greed is good” fortfarande klassiker men det finns många transportsträckor också.
/Surskägget

@@@@
Den har inte förlorat något. Den har bevarat känslan från den tiden. Den fina känslan och den giriga känslan. Bra film!
/Vrångmannen

Talk Radio (1988)
@@@
Sann berättelse om en värd för en talk show på radio som blev mördad av fanatiker på högersidan. En del av dessa grupperingar från extremhögern skulle sedan t ex ge upphov till dårar som Timothy McVeigh. Ganska tät och välspelad rulle som aldrig riktigt lyfter men som absolut är sevärd, speciellt om man är det minsta intresserad av amerikansk inrikespolitik.
/Surskägget

@@@+
Klart sevärd och skickligt som attan att göra en så pass spännande och engagerande rulle om en kille som sitter framför en radiomick hela filmen.
/Vrångmannen

Född Den 4:e Juli (1989)
@@@@
Oliver Stone tar oss till Vietnam igen. Den här gången baserar han filmen på Ron Kovics bok med samma namn, här strålande spelad av Tom Cruise (att Cruise inte fick en Oscar är ren skandal). Kovic är en helylle jänkare som tror på Gud, Amerika och den amerikanska drömmen och självklart anmäler sig frivillig till marinkåren och drar över till Vietnam. Väl där inser han att allt kanske inte är som på värvningsaffischerna hemma och när han blir skjuten så illa att han hamnar i rullstol inser han att armén skiter i honom. Starkt och gripande.
/Surskägget

@@@@
Fy fan vad arg jag blir när jag ser den här filmen och då är jag förr (i Sverige!) den 19:e december. Mycket starkt och gripande med en slags romantisk ton som snart övergår i smutsig verklighet. Vilket jävla skitland kan jag tycka ibland.
/Vrångmannen

The Doors (1991)
@@@@
För att citera Denis Leary när det kommer till att berätta om handlingen: ”I’m drunk, I’m nobody, I’m drunk, I’m famous, I’m drunk, I’m dead. That’s the movie pal!” Och visst är det så. Men Val Kilmer gör ett bra porträtt av Jim Morrison och Meg Ryan är kanon som hans älskarinna. Smäll in stora mängder av The Doors sköna musik och du har en vinnare.
/Surskägget

@@@
The Doors är ok MEN inte mer. Underhållande och Val Kilmer är skitbra men filmen tappar bort sig och mig efter ett tag.
/Vrångmannen

JFK (1991)
@@@@
Första filmen där Stone börjar köra sitt sedermera trademark med fem olika sorters kameror, olika filmtyper och blanda färg och svartvitt hejvilt. Kevin Costner är för en gångs skull bra i en film och spelar huvudrollen som åklagaren Jim Garrison som börjar nysta i JFK-mordet. Filmen är baserad på Garrisons bok om fallet och tar ställning för att mordet utfördes av flera män och att Lee Harvey Oswald var utsatt för en konspiration. Intressant blandning av fiktivt och fakta (vi får bl a se Zapruders berömda filmsnuttar) och ett högt tempo som får filmens tre timmar att flyta undan.
/Surskägget

@@@@
Bra bra bra och det var INTE Lee Harvey Oswals som sköt Palme! Eller var det..?
/Vrångmannen

Himmel och Jord (1993)
@
Den kanske inte är dålig per se, som t ex en usel b-rulle med okända skådisar är dålig, men den är så fruktansvärt långtråkig och intetsägande att betyget bara kan bli en etta. Ännu en Vietnamrulle från herr Stone, fast den här gången är det mer av en kärlekshistoria än krigsfilm.
/Surskägget

Natural Born Killers (1994)
@@@@@
Stone tar sin klipp-å-klistra med fyrtio olika vinklar, nittio olika kameror och tusen olika filmsorter till en helt ny nivå. Det här är en färgsprakande, helvild extravaganza där varje scen är som hämtad ur en av Hunter S. Thompson knäppaste drogdrömmar. Woody Harrelson och Juliette Lewis i huvudrollerna som Mickey och Mallory som driver runt som moderna Bonnie & Clyde och skövlar folk är fantastiska. Robert Downey Jr som helgalen tevereporter har sällan varit bättre. Och inte blir det sämre av att Stone mitt i allt detta kaos lyckas rikta skarp kritik mot media och vår västerländska hyllning av våldskultur. Tarantino skrev originalmanuset till denna som var tänkt som en fejkad dokumentär och mer low-key utan så mycket våldsam action och hatar enligt vad jag förstått Stones version. Jag har förståelse för det, samtidigt är Stones vision helt makalöst bra så Tarantino får ursäkta och hålla tyst.
/Surskägget

@@@@+
Den här rullen går inte av för hackor. Håller i princip med om allt som jultomten själv skrivit här ovan. Skarpt och förtjänar sin plats i flera filmhistorier parallellt.
/Vrångmannen

Nixon (1995)
@
Tre timmar Anthony Hopkins som Nixon utan att nåt av värde händer. Boring! Next!
/Surskägget

U-Turn (1997)
@@@
Hehehehe, den här rullen är bra knäpp och en tydlig steg bort från Stones tidigare politiskt kritiska filmer. Sean Penn hamnar i småstad i öknen där hans bil dör. Alla som bor där (Billy Bob Thornton, Joaquin Phoenix, Jon Voight, Nick Nolte och Powers Boothe) är knäppa rednecks som är heeeeelt slut. Enda till synes normala är Jennifer Lopez som Penn snabbt utvecklar en relation med. Men hon är nog bara ute efter hans pengar… En modern film noir som är kul och underhållande för stunden utan större djup. Inget fel med det.
/Surskägget

@@@
Svart humor, film noir, ond bråd död och sexy times. Allt smaskigt paketerat som skön underhållning utan egentlig mening.
/Vrångmannen

Any Given Sunday (1999)
@@@@
Älskar den här rullen. Kanske för att jag älskar amerikansk fotboll. Al Pacino är coachen vars lag håller på och falla i spillror. Dels har laget fått en ny ägare som inte bryr sig ett piss om sporten utan bara om pengarna (Cameron Diaz) och dels är hans stjärna quarterbacken skadad (Dennis Quaid). Pacino måste därför släppa in oprövade Jamie Foxx som är nervös och inte vet hur han ska hantera vare sig sin coach eller sina medspelare. Mycket spel bakom kulisserna, mycket matchbilder och mycket testosteron gör det här till en kanonfilm.
/Surskägget

Alexander (2004)
@@
Se min recension här.
/Surskägget

World Trade Center (2006)
@@@
Kan en film vara bra när större delen av huvudrollens tid på duk är nedgrävd under x antal ton stål, betong och murbruk och allt man ser är ansiktet på skådisen (i det här fallet Nicolas Cage)? Ja filmen är helt okej om inte annat. Oliver Stone har valt att fokusera på två av de många brandmän som befann sig inne i ett av World Trade Centerhusen när det kollapsade. Skillnaden mellan 99% av alla som fick denna gigantiska byggnad över sig var att de här två överlevde. Sen satt de fastklämda och döende under allt bråte i väntan på hjälp. Nu väljer Stone att skildra familjerna som väntar på besked nästan mer än han skildrar de två brandmännen. Det här är naturligtvis ett klokt beslut, för hur mycket man än kan leva sig in i brandmännens situation och hur mycket man än känner med och för dem, så blir det tråkigt ibland när Stone stannar kvar för länge i mörkret med dem. Skådisarna kan ju inte göra så mycket mer än att bara ligga där och se dammiga och döende ut (vilket de gör bra för all del) men särskilt spännande i längden är det inte. Däremot har Stone lyckats få till en film om 11 september som känns i hjärtat. Han fokuserar på det mänskliga, och struntar i politiken för en gångs skull. Hade han struntat i de emellanåt lite för långa tagningarna nere i underjorden där en dammig Nic Cage spottar blod för femtielfte gången, och koncentrerat sig enbart på familjerna som väntar hemma (med en lysande Maggie Gyllenhaal som orolig fru i spetsen) hade betyget kanske gått upp ett snäpp. I guess we'll never know.
/Surskägget

W. (2008)
@
Se min recension här.
/Surskägget

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)
@@
Gordon Gekko (Douglas) släpps ut ur fängelset en förändrad man. Han börjar predika och föreläsa om hur fel han hade en gång i tiden och att man måste sätta stopp för alla dessa galenskaper på Wall Street som tillåter bankerna att göra lite som de vill med pengasummor så stora att mindre nationer kan gå omkull om det vill sig illa. Shia LeBeouf är den unga heta finansvalpen som får äran att ta över fanan från Charlie Sheen (som dyker upp i en skön cameo) och som till slut inser att Gekko inte alls ändrat sig. Men innan vi kommer dit är det en lång transportsträcka där Stone ska ajabaja och förmana alla banker om hur dumma de är. Jag förstår hans engagemang med speciellt kul att kolla på är det inte.
/Surskägget

@
Skräpet. Åh fy fasen vilket förbannat jävla skräp. Se om ettan hela tiden.
/Vrångmannen

W.

@
Vet ni att det var ganska prick 10 år sen jag såg en riktigt bra Oliver Stonefilm? Any Given Sunday är och förblir en klockren @@@@ vad än alla andra har att säga (ja det kan bero på att jag älskar amerikansk fotboll, men filmen är för jävla machoskön bara). Alexander var uppblåst och sådär. World Trade Center levde på att man visste att det hela hänt på riktigt. Nä, storhetstiden med Född Den Fjärde Juli, Plutonen, Natural Born Killers och Wall Street är sedan länge förbi.
Den här handlar om George W. Bush. Även kallad Dubya. Eller Junior. Och visst, vi har sett Stones fascination för presidenter i JFK och Nixon, men den här rullen kändes så sjukt irrelevant att det knappt är möjligt. Det finns inget nytt vi får lära oss om gamle Dubya. Allt har vi sett på nyheterna redan. I princip går filmen ut på följande: Dubya är ledsen att inte bli tagen på allvar av pappa Bush. Därför blir han president. Punkt.
/Surskägget