Passengers

@@@
Vrångmannen gav den i princip en etta och var riktigt dissig. Och visst, det kanske inte är nån supertoppenfilm men den är helt okej och absolut värd en trea. Skämten funkade, kemin mellan Jennifer Lawrence och Chris Pratt finns absolut där och de spännande scenerna var tillräckligt spännande alla dagar i veckan. Vad man ska ha med sig är att detta är en romantisk film. Inte en sci-fiaction som typ Gravity. Den stora skillnaden mot den traditionella New Yorkromantiken där en intellektuell författare möter en mer jordnära arbetarkille är att New York som bakgrund är utbytt mot ett supersofistikerat rymdskepp som med full fart susar genom rymden. I övrigt är det en romantisk komedi och två personer som hittar kärleken. Den riktigt stora frågan är varför Andy Garcia i princip har top billing när han är med femton sekunder på slutet och man på allvar hade kunnat ta in vilken statist i hela världen som helst istället för honom.
/Surskägget

Rogue One

@
Den som väntar på nån som har gått väntar alltid för länge. En recension jag var sugen på att smälla upp mitt i jultemat direkt efter att jag sett filmen i december, men som var för usel för att förstöra den fina julkalendern med ståuppkomiker som vi hade rullande då. Och så visste jag att temat "Vi har sett den, så du slipper!" var på ingång nu i mars så jag höll mig. Och ju längre jag väntade desto mer byggde jag upp ett härligt hat mot den här skiten. Inte ens de värsta Jar-Jarscenerna är så usla som den här filmen. Att det här ens får vara en del av Star Warsvärlden är en skymf mot alla fans. Ge mig hellre en tretimmars film om Ewokerna igen. Det finns så många fel så jag vet knappt var jag ska börja. Fast där ljög jag. Jag vet exakt var jag ska börja. Darth Vader. Okej. Djupt andetag. Vi har här alltså en film som utspelar sig dagarna, timmarna, minuterna och till sist sekunderna innan Star Wars IV: A New Hope börjar. Vi fans har sett fyran tusentals gånger. Vi vet hur David Prowse rör sig som Darth. Vi vet exakt hur hans kroppsspråk ser ut. Så varför i hela jävla Guds frid på jorden och i universum tar man in en skådis som rör sig så jävla annorlunda mot Prowse som det är fysiskt möjligt. När Darth kommer i bild här i Rogue One SER MAN DIREKT ATT DET ÄR EN KILLE SOM KLÄTT UT SIG!!! Det är ju liksom inte Darth. Och när man sedan i slutet låter Darth köra en all-in-dark-force-attack-á-la-de-första-tre-filmerna-när-kraften-var-stark så tappar man alla koncept. Darth gör inte nåt i närheten av lika våldsamt eller over-the-top i fyran, femman eller sexan. Och det här är alltså på riktigt tio sekunder innan vi får se honom i fyran liksom. HÖRNI ALLIHOPA DET GÅR INTE IHOP DET HÄR!!! Om man nu bestämmer sig för att göra en film som är så trogen fyran som möjligt med allt från fåniga 70-talsfrisyrer till kläder till vapen till skepp till att datoranimera karaktärer som Leia och Tarkin så att de matchar fyran varför i helvete slänger man in 30 sekunder där Darth använder kraften på ett sätt han sedan aldrig gör. Aldrig gör. Aldrig. Gör. Efter två timmars supernoggrant detaljstuderande av att matcha fyran i allt, allt, allt. Så skiter man i allt i 30 sekunder. Hahahaha. Är det bara jag som ätit galenpiller? Vad är det här?!?! Att datoranimera Tarkin och Leia känns för övrigt inte heller ok. Lite som en våldtäkt på Peter Cushing som gjorde Tarkin så lysande i fyran (när jag såg filmen levde Carrie Fisher fortfarande så det kändes inte lika smutsigt på nåt sätt, plus att Leia är med betydligt mindre än Tarkin som är med mest hela tiden). Och sluta ta in en jättedålig Han Solokopia (jag menar verkligen jättedålig) och en ännu sämre Chewbaccakopia som dessutom får agera en sorts C-3PO möter R2-D2 också. Och kanske, kanske, kanske hade jag kunnat förlåta allt det här (nej det hade jag inte) om filmen inte varit så in i bomben jävla tråkig. När slutfighten drar igång, den som ska vara det stora crescendot, den balla finalen, då orkar jag inte hålla mig längre utan somnar i biofåtöljen till ljudet av laserpistoler och explosioner mot en bakgrund av svajande palmer för tydligen slåss man i Florida... Och då har jag inte ens nämnt Forest Whitakers makalösa överspel. HAHAHAHAHA! Whitaker får Depps roll som kapten Sparrow att framstå som återhållsamt metodikskådespeleri. Regissören Gareth "jag har gjort tråkiga Monsters och tråkigare Godzilla" Edwards har lyckats förstöra Star Wars för mig. Det är oförlåtligt och förkastligt. Må han aldrig komma i närheten av detta universum igen.
/Surskägget

Independence Day: Resurgence

@@@
Ibland måste man helt enkelt damma av en gammal supersuccé och försöka gjuta nytt blod i ett gammalt koncept. Första filmen ger jag än i dag @@@@ utan att skämmas. Visst har effekterna blivit lite sämre med åren men känslan, storyn och karaktärerna finns där uppblandat med rätt så mycket action. Tvåan utspelar sig prick 20 år efter första filmen vilket är kul då det är prick 20 år sedan första släpptes. Som en bonus har man fått med nästan samtliga skådisar från ettan också. Bara Will Smith saknas men så var han ju upptagen med att spela in sådana fantastiska framtida klassiker som After Earth också (okej, jag är lite elak, förmodligen krockade denna med Suicide Squad och jag skulle också hellre vara med i Suicide Squad som kommer vara fantastisk). Uppföljaren följer alla standardmallar som finns. Vi vet exakt vad som ska hända och exakt när det kommer att hända. Vi vet att det kommer att smälla och panga och explodera. Vi vet att Jeff Goldblum kommer att lösa biffen och vi vet att Liam Hemsworth kommer skjuta ner en briljon utomjordingar från sitt flygplan. Inget nytt under solen på nåt sätt. Filmen är till för att sälja popcorn och är stolt över det! Dessutom får verkligen alla plats. Vita, svarta, asiater, homosexuella, heterosexuella, barn, vuxna, pensionärer, kvinnor, män, nördar, tuffingar, starka, svaga, presidenter och vanligt folk. Man har tryckt in minst  en karaktär för alla att identifiera sig med i jakt på biljettpengar. Stor blockbuster givetvis. Dock inte speciellt spännande eller minnesvärd och ettan sparkar fortfarande röv med denna.
/Surskägget

@
Hörni! Allihopa! Vi måste ju prata om det här. Surskägget. Vi måste ju kunna prata med varandra? Hahahaha! HAHAHAHAHAHAHA! Vilken fruktansvärd kalkonkatastrofetta! Jag är så glad hahahaha! Det var längesen jag såg något så pinkuselt i den här budgetklassen. Jag menar... HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Det är synd om alla inblandade. Alla. Spelar ingen roll hur många miljoner dom fått. ALLA. Hahahaha, kan inte sluta garva. Hjälp mig hahahaha! Hjääääälp!
/Vrångmannen

Star Trek

@@
En gång i tiden när detta sura skägg knappt var en blinking i mjölkbudets öga var jag faktiskt ett fan av Star Trek. Originalserien med Captain Kirk och alvörade Spock med fantastiskt dåliga effekter och plastiga kulisser var hur coolt som helst när man var fem. Sedan växte jag upp och Star Trek exploderade i fyra miljoner olika spin-offs, den ena sämre än den andra och de långfilmer som med jämna mellanrum spottades ur var om möjligt ännu sämre än de dåliga teveserierna. Den här långfilmen är faktiskt den första av alla hundratalet Star Trekfilmer som håller nån typ av klass (nej inte ens första långfilmen är speciellt vidare även om den har sin charm) vilket säkert beror på att man gett filmen en långfilmsbudget och inte en tevebudget. JJ Abrams regisserar och låter det smälla och panga på ofta och mycket. Istället för att fortsätta där teveserierna slutar väljer den här filmen att kika på det som hände innan Captain Kirk blev kapten och innan han och Spock blev polare. Vi får följa dessa ikoner när de fortfarande är unga spolingar som precis får sina första uppdrag. Vilket till stor del är en kul och lite annorlunda vinkel. Sen ska det tjafsas med tidsresor, Leonard Nimoy dimper in 300 år gammal som den gamle Spock och skurkarna ser fånigare ut än någonsin och då faller hela skiten pladask igen. Visst, Manakin Skywalker och Meesa Yousa Toosa Jar-Jar förstörde till stor del Star Warssagan, meeeeeeeeeen det är fortfarande ljusår (ja ljusår) bättre än Star Trek. Bra potential i idén som tyvärr inte mynnar ut i så mycket mer än en axelryckning.
/Surskägget
Tror Vrångmannen tyckte lite som jag. Liiiiiite.

Pandorum

@
Vad är det här? VAD ÄR DET HÄR? Kunde ingen ha talat om för sminkören att titeln på filmen inte är "Nosferatu i Rymden"!? Sluta sno från hundra år gamla filmer och pissa på ett klassiskt koncept. Men jag är för ivrig. Jag hoppar rakt in i sågningen innan jag gett er en chans att förstå vad det är jag sågar. En dag många hundra år fram i tiden håller jorden på att gå under för att vi människor förstört och plundrat den på alla resurser. Däremot har man hittat en ny planet med liknande förhållanden och det bestäms att x antal tusen personer ska få åka dit i ett stort rymdskepp och kolonisera planeten. På väg dit dör de sista människorna på jorden och helt plötsligt är de på skeppet de sista människorna kvar i hela universum. Detta är bakgrunden och helt okej enligt alla sci-finormer.

I rymden finns det risk för att åka på nåt som kallas Pandorum, d v s all work and no play makes Jack a crazy ass motherfucker som vill döda allt och alla och några till! Vi får i inledningen veta att en av besättningsmedlemmarna råkat ut för detta och dödat resten av besättningen. Nu råkar det vara så att det finns flera besättningar som alla ska styra skeppet x antal år innan de lämnar över till nästa besättning. När en besättningsman (spelad av Ben Foster) plötsligt vaknar ur sin djupsömn förstår han snart att nåt är fel. Det finns inte en käft i närheten och det är inte ens hans tur. Han väcker därför kapten Payton (Dennis Quaid) så de tillsammans kan lösa gåtan. Dags då att introducera de extremt fåniga monster som är tidigare besättningsmedlemmar som genom genetisk manipulation anpassat sig till skeppets förhållanden istället för den nya planetens. Alien möter Event Horizon möter Nosferatumonster möter Resident Evil möter en stor toalett med bajs. Det är så sjukt ospännande mest hela tiden, speciellt eftersom att man får möta monstrena tidigt och sedan får se alldeles för mycket av dem vilket gör att man kan garva åt den taffliga sminkningen och kostymeringen. Första kvarten, tjugo minutrarna är okej när man får följa Foster och liksom han själv inte ha en susning om vad fan som händer. Sedan är det bara en orgie i usla effekter, fåniga strider och kalkonkaraktärer. Se hellre om nån av filmerna jag nämnde ovan istället för att ödsla tid på den här skiten.

/Surskägget

Sunshine

@@@@
En sak är lika säker som att Nicolas Cage är tunnhårig, åker man på uppdrag i rymden kan man ge sig fan på att allt och lite till kommer att gå åt helvete. I Sunshine går uppdraget ut på att tända solen. Ja, den har inte slocknat helt än, men är på god väg att göra det. Det i sin tur innebär ju att alla här på jorden kommer dö för utan sol inget liv. Så upp med en besättning forskare och vetenskapsmän och låt dem transportera världens största bomb som man hoppas ska få liv i soljäkeln igen. På papper låter det enkelt, men det dröjer inte länge förrän katastroferna börjar inträffa. Som sagt, man har sett det förr, men i Sunshine lyckas ändå Alex Garland (manus) och Danny Boyle (regi) skapa en film som är spännande, vacker, smått filosofisk, på sina håll lite småläskig och framförallt intressant mest hela tiden. Visst har du de klassiska karaktärerna (psykologen som är lite knäpp, kaptenen som har ett hjärta av guld, piloten som är lite bråkstake, teknikern som fuckar upp, andrekaptenen som bara tänker på sig själv) och de klassiska sekvenserna (skepp-går-sönder-måste-lagas, luftslussen-går-sönder-vad-göra, nödsignal-uppfattas-räddningsaktion-med-förjävliga-konsekvenser, interna-bråk-mellan-besättningsmedlemmarna) men det känns ändå nytt och fräscht. Specialeffekterna är strålande, skådisarna i högform och actionsekvenserna ruggigt intensiva. En riktigt bra sci-firulle med andra ord.
/Surskägget

@@@@
En fjäder i hatten till regissören Danny Boyle som hittills gjort intressanta, udda, snygga och underhållande filmer utan att klampa i genrefällan. Tyvärr så lämnar slutet mer att önska men fram till dess är Sunshine så nära perfektion man kan komma om man vill ha sin moderna science-fiction.
/Vrångmannen