Sunshine

@@@@
En sak är lika säker som att Nicolas Cage är tunnhårig, åker man på uppdrag i rymden kan man ge sig fan på att allt och lite till kommer att gå åt helvete. I Sunshine går uppdraget ut på att tända solen. Ja, den har inte slocknat helt än, men är på god väg att göra det. Det i sin tur innebär ju att alla här på jorden kommer dö för utan sol inget liv. Så upp med en besättning forskare och vetenskapsmän och låt dem transportera världens största bomb som man hoppas ska få liv i soljäkeln igen. På papper låter det enkelt, men det dröjer inte länge förrän katastroferna börjar inträffa. Som sagt, man har sett det förr, men i Sunshine lyckas ändå Alex Garland (manus) och Danny Boyle (regi) skapa en film som är spännande, vacker, smått filosofisk, på sina håll lite småläskig och framförallt intressant mest hela tiden. Visst har du de klassiska karaktärerna (psykologen som är lite knäpp, kaptenen som har ett hjärta av guld, piloten som är lite bråkstake, teknikern som fuckar upp, andrekaptenen som bara tänker på sig själv) och de klassiska sekvenserna (skepp-går-sönder-måste-lagas, luftslussen-går-sönder-vad-göra, nödsignal-uppfattas-räddningsaktion-med-förjävliga-konsekvenser, interna-bråk-mellan-besättningsmedlemmarna) men det känns ändå nytt och fräscht. Specialeffekterna är strålande, skådisarna i högform och actionsekvenserna ruggigt intensiva. En riktigt bra sci-firulle med andra ord.
/Surskägget

@@@@
En fjäder i hatten till regissören Danny Boyle som hittills gjort intressanta, udda, snygga och underhållande filmer utan att klampa i genrefällan. Tyvärr så lämnar slutet mer att önska men fram till dess är Sunshine så nära perfektion man kan komma om man vill ha sin moderna science-fiction.
/Vrångmannen