Winter's Bone

@

Så fort en film handlar om misär, elände och mänsklig utsatthet går det direkt en kollektiv propp i recensionsleden och alla måste ställa sig upp och slåss om att få hylla filmen mest, flest och högst. Det är som att man inte får säga att en film är dålig om den handlar om folk som far illa (och nu pratar jag inte skräck- eller actionrullar där folk råkar ut för massa skit utan dramafilmer, gärna indievarianter). Varför det är såhär vet jag inte. Kanske folk tycker att det är så himla fint att man vågar göra en film som belyser de utsatta i samhället? Kanske man blir djupare berörd på ett själsligt plan om det handlar om svaga människor det genuint är synd om? Oavsett vilket har alla som hyllat den här fel. Oscarsjuryn har fel. Vrångmannen har fel (fast det är ju inget nytt). Det här är en tråkig, rätt banal film som kändes som en axelryckning. Jag som brukar bli berörd av minsta lilla gnutta känsla i en film satt och tittade på klockan och undrade när skiten skulle ta slut. Den är repetetiv utan större poäng mer än att: "i Missouri håller alla rednecks i skogen på med knark och människor mår dåligt". Framförallt det repetetiva driver mig till vansinne. Handlingen kretsar kring en tonårstjej som måste hitta pappa annars tas huset från familjen av staten då han inte dykt upp till sin rättegång. Filmen ser ut såhär (och ja, det blir lite spoilers i texten nedan, å andra sidan är det inte mycket till spoilers för herregud det här vill du inte se ändå): Tjejen går till hus och frågar efter pappar. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen går till nästa hus och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen går till nästa hus och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjejen tar bil till hus långt bort och frågar efter pappa. Han är inte där. Arg person dyker upp och skriker lite och varnar henne att inte leta. Hon går därifrån. Tjej får stryk för att hon insisterar på att leta efter pappa. Sen dyker samma personer som misshandlat henne upp vid hennes dörr och har plötsligt bestämt sig för att visa pappans lik. De åker dit. Sågar av pappas händer för att ge till polisen som bevis att han inte smet från rättegången utan att han är död. Tjejen får behålla huset och får dessutom lite extra pengar. Lillasyster spelar banjo. Slut. Och jo just det, för att visa att det här är en smart och konstnärlig film slänger man in en minut i svartvitt där en ekorre hoppar lite i träd. Mitt i filmen. Utan närmare förklaring än så. En ekorre. I svartvitt.

Jag vill att alla tar en minuts paus och funderar lite över den ekorren.

Det här mina vänner är rent jävla dravel som inte borde fått den här uppmärksamheten överhuvudtaget. Att Jennifer Lawrence är nominerad för en Oscar för den här rollen är skrattretande. Hon gör en Kevin Costner och har en min genom hela filmen. En helt nollställd tom blick utan känslor. Ibland gapar hon lite med munnen för att visa 1) att hon är lite rädd eller 2) att hon mår dåligt. That's it. Jag har sett skådisar som spelat komapatienter uppvisa mer minspel. Shit, t o m Kevin Costner som för alltid gett stenansiktet ett ansikte, brukar ibland slå till med nånting annat än tom, stirrande blick. Inte ofta, men ändå.

/Surskägget