@@@@Jag såg ju totalfloppen The Tourist nyligen som var så usel främst på grund av att regissören Florian Henckel von Donnersmarck inte kunde regissera en actionsekvens om så hans karriär hängde på det (vilken den borde ha gjort med tanke på floppen!). Kände dock att jag ville ge hans förra film tillika långfilmsdebut en chans. Den vann ju en frippin' Oscar för Bästa Utländska Film om inte annat så helt kanonusel kunde den ju inte vara. Dessutom handlar den om en period då en mur delade Väst- och Östberlin och de kommunistiska regimerna förtryckte oerhörda mängder med människor i öststaterna. Jag som personligen rest en hel del i dessa länder då det begav sig och fick uppleva den byråkratiska stelheten, rädslan för myndigheterna och paranoian som lamslog allt och alla såg fram emot att få se en film fånga dessa galenskaper. Efter att ha besökt Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Ungern och även Östtyskland kan jag säga att Östtyskarna hade det klart sämst. Alla var livrädda att grannarna var angivare (vilket de i många fall också var) och på sedvanligt tyskt vis marscherade man efter partitrumman (trots att många faktiskt inte ville så vågade man inget annat än på ytan låtsas som att man tyckte att det kommunistiska förtryckarsamhället var det bästa i världen). De andra ländernas folk försökte ta livet mer med en klackspark och angiverisystemet var inte lika starkt där. Snarare höll man ihop mot den ansiktslösa Staten och dess maskineri. Hursomhelst fångar De Andras Liv denna sjuka period perfekt. Vi får följa Stasiagenten Wiesler som får i uppdrag att avlyssna och övervaka teaterparet Georg och Christa-Maria helt enkelt eftersom att kulturministern är kåt på Christa och vill ha henne i säng. Eftersom att hon avvisar honom vill han nu gräva fram all tänkbar smuts han kan så att de får en ursäkt att slänga konstnärerna i fängelse. Wiesler är från början helt känslokall och njuter av att jobba för sitt älskade DDR. Men ju mer han lyssnar på de emotionella personerna väcks känslor till liv även hos honom och till slut börjar han ljuga för sina överordnade om vad som egentligen pågår i lägenheten han avlyssnar. FHvD har fångat klaustrofobin, utanförskapet, misstänksamheten och hjärntvätten perfekt. Det här är ett tätt drama om människor som försöker leva i ett samhälle ingen egentligen kan eller vill leva i. Precis så här skrämmande var det att faktiskt befinna sig i Östtyskland och då visste man ändå att man kunde resa därifrån när man ville vilket de många miljoner östtyskarna inte kunde. Mycket sevärd film som varmt rekommenderas.
/Surskägget
