Julkalendern 4 dec: Quentin Tarantino

Filmnördarnas filmnörd och tillika fotfetischisten Quentin Tarantino jobbade på videobutik där han slukade alla filmer som fanns och några till samtidigt som han drömde om ett liv som regissör. Han skrev ett manus han ville regissera, True Romance, men fick inte ihop pengarna och sålde det till Hollywood istället. Nästa manus han skrev var istället Natural Born Killers som i hans version var en betydligt mer lågbudgetfilm. Återigen fick han inte ihop pengarna och sålde det istället. Då bestämde han sig för att skriva nåt som skulle vara så billigt att han kunde få ihop pengarna och lo and behold Reservoir Dogs så dagens ljus. Tarantino är främst känd för att röra sig bland gangsters och att skruva till tidsramarna genom att hoppa lite fram och tillbaka istället för att berätta storyn linjärt. Han är också känd för sin fantastiska dialog, sina välskrivna karaktärer och sin blandning av ultravåld, humor och drama. Snubben är helt klart en av mina absoluta favoritregissörer och som ni kommer se av mängden fyror och femmor här nere levererar han jämnt - nästan i alla fall.

Reservoir Dogs (1992)

@@@@@
Vilken debut! Första gången jag såg den satt jag på helspänn hela filmen och väntade bara på att skurkarna skulle upptäcka att Tim Roth var under coversnut. Det gjorde liksom fysiskt ont för att man var så orolig att de skulle komma på honom. Öppningsscenen där Steve Buscemi vägrar betala dricks är klockren. Harvey Keitel levererar en av sitt livs roller, liksom Michael Madsen som satte en ny standard för elaka filmskurkar. Uppgörelsen i slutet är så spännande att man nästan svimmar. Och dialogen är förstås suverän hela vägen.
/Surskägget

@@@@

Pang på rödbetan. Vilken dunderdebut!

/Vrångmannen

Pulp Fiction (1994)
@@@@@
Att kunna prestera snäppet bättre än mästerliga debuten är få förunnat. Många gånger blir det för mycket press och tryck när nummer två ska levereras att det knyter sig och nåt halvdant kommer ut. Inte för Tarantino dock. Levande karaktärer, skruvade situationer, mästerlig dialog, fantastiska scener och mängder med repliker och tillfällen i filmen som blev klassiker över en natt. När Christopher Walken kliver in och berättar hur han haft en klocka uppkörd i röven håller man andan för att det är så spännande. När Bruce Willis är tillfångatagen av galna våldtäktsmördare kräks man nästan av ren ångest för hans karaktär. Det finns inga fel i den här filmen. Allt är perfekt in i minsta detalj. Hatten av för herr Tarantino.
/Surskägget

@@@@

Pratfilm. Var inte alls imponerad av den när den kom och tyckte alla "hajpare" skulle hålla käften. Har ju sett om den några gånger sen dess och tycker den är bättre idag. Inget mästerverk men en riktigt bra film.

/Vrångmannen

Four Rooms (1995)
@@@
Långfilm bestående av fyra kortfilmer av fyra olika regissörer bl a Tarantino och vapendragaren Robert Rodriguez. Tarantinos lilla kortfilm är en ganska enkel historia som är baserad på en gammal teveserie producerad av Hitchcock. Underhållande om än lite banal och tillhör inte det mest minnesvärda som kommit från Tarantino. Betyget är för hela filmen och inte bara Tarantinos del.
/Surskägget

@@@

Mitt betyg är också för hela filmen. Underhållande med en skönt galen Tim Roth som hotellreceptionisten som kutar omkring och knyter ihop historierna.

/Vrångmannen

Jackie Brown (1997)
@@@@
Folk brukar dissa den här och jag förstår inte varför. Vi får samma mix av udda men trovärdiga karaktärer, småtjyvar och banditer där det går bra för somliga och riktigt illa för andra och en story som har sina egna små kringelikrokar innan eftertexterna rullar. Kanske är det för att man jämförde med Pulp Fiction och visst, då blir de flesta filmer rätt dåliga, men sett som en egen helhet tycker jag Jackie Brown är en riktig kanonfilm. Det är spännande och underhållande, brutalt blodigt och knäppt komiskt med klockren dialog. Vad finns att inte gilla?
/Surskägget

@@@

Det är väl inget blod alls i den här vad jag minns? Inte alls så mycket våld alltså men rak underhållning med schyssta skådisar och grymt soundtrack.

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 1 (2003)
@@@@
Efter Jackie Brown tog Tarantino ett par sabbatsår. Sex stycken närmare bestämt. Till stor del för att vänta in Uma Thurman som var inne i en period av barnafödande och skilsmässor och som han specialskrivit Kill Bill för. När Kill Bill väl släpptes var förväntningarna skyhöga och visst lyckades den gode Tarantino leverera igen. En på papper enkel historia om en kvinna som ska hämnas på det gäng som dödade henne (ja, de trodde det i alla fall, men hon överlevde ju) blir i Tarantinos händer en blodig historia som på sina ställen påminner lite om en sorts våldsam balett. Gangsterfilm blandas med samurajfilm blandas med amerikansk b-film blandas med manga. Tarantino rör om i grytan rejält och bjussar på en riktigt cool rulle, en av de snyggaste han gjort.
/Surskägget

@@@@

Precis just så!

/Vrångmannen

Kill Bill Vol 2 (2004)
@@@@
Och i volym två (inte del två, det här är egentligen en långfilm som delades upp på två för att den ansågs för lång för bio annars) fortsätter Tarantino på sin inslagna väg. Vi får en jäkligt cool slagsmålsscen mellan Uma och Darryl Hannah, och Michael Madsen visar än en gång prov på vilken elak skurk han kan porträttera när han är på det humöret.
/Surskägget

@@@@

Instämmer!

/Vrångmannen

Death Proof (2007)
@
Fy fan. Stinket. Tarantino bestämde sig för att göra en grindhouserulle som om det vore 1971 och han hade 25 dollar på fickan. Den är så autentisk att det bara är mobiltelefonerna som avslöjar att den är nyinspelad (och skådisarna förstås, Rosario Dawson gjorde inga filmer 1971 inte). Tarantino pepprar på som vanligt med en dialog som känns väldigt naturlig. Däremot känns den inte lika äkta längre. Det beror på att det är fyra tjejer som sitter och snackar som fyra tuffa gangsters från Reservoir Dogs när de egentligen jobbar inom media. Känns lite sådär. Sin vana trogen låter Tarantino filmen rulla ganska långsamt fram, han satsar mer på karaktärer än handling. Det underliga är att när vi väl börjar lära känna dessa fyra tjejer efter 45 minuter typ så dödar han dem och introducerar fyra helt nya tjejer utan anknytning till de fyra första. Filmen börjar i princip om. Sen är det en schysst biljakt och sen är filmen slut. Jag är ledsen. That shit don't fly. En b-film är en b-film även om det är Tarantino som gjort den. Och det här är en b-film. Tröttsam och tråkig smörja. Man kan väl säga som så att det här är så dåligt att jag fortfarande har svårt att förlåta honom trots att han innan denna pissfilm bara bjussat på riktigt bra prylar. Usch vilket slöseri med talang, tid och pengar.
/Surskägget

@

En stor gäspning och sista akten där tjejerna vänder på klacken och tar upp jakten på galningen är det enda med lite klös i. Det är då tyvärr redan för sent för lågan av mitt intresse har dött för länge sen.

/Vrångmannen

Inglourious Basterds (2009)
@@@@@
Ännu ett mästerverk och plötsligt är han förlåten igen. Se min recension av den här.
/Surskägget

@@@@

Min lite finare recension ser ni högtidligt här.

/Vrångmannen