Sjukt begåvade musikjournalisten (redan när han var 15 skrev han för Rolling Stone) Cameron Crowe sadlade om och blev manusförfattare och regissör. Få förunnat att klara av det hoppet så naturligt och skickligt som Crowe lyckats med. Här har vi en kille som inte har bråttom mellan filmerna utan gärna låter det går fyra, fem år mellan dem. Istället satsas det (med få undantag) på kvalitet och bra, välskrivna manus. Liksom Tarantino är Crowe lite av en expert på att skapa dialog som känns väldigt äkta och naturlig. Samma sak med karaktärerna, Crowe lyckas gång på gång skapa mänskliga karaktärer som är minnesvärda just för att de inte är alltigenom goda eller onda utan för att de är som människor är mest, både och. Han gillar att göra filmer om kärlek och han gör det utan att halka in i romcomklichéerna.Say Anything… (1989)
@@@
Efter lite sköna manus (Fast Times At Ridgemont High bl a) gav sig Cameron på allvar in i filmbranschen och regisserade John Cusack som kärlekskrank tonåring. Den klassiska scenen när Cusack står i trenchcoat och håller en bandspelare högt över huvudet är inget mindre än…öh…klassisk. Det Crowe så väl lyckas med här (liksom i de flesta av sina rullar) är att han tar klichéstorys som denna (high schoolkille är kär i tjej och gör allt för att hon ska vilja ha honom) och tvättar bort klichéerna med lite nya fräscha infallsvinklar som ändå på sätt och vis är kliché. Utan att vara det. Typ. En schysst rulle som saknar det där lilla extra men som ändå visade att det fanns mycket potential i herr Crowe.
/Surskägget
@@@@
Chocken! Trodde helt klart att den här låg på Surskäggets topp tio och att han bjussat på en femma i betyg hehehe. Jag tycker den är skitbra och den zick zackar mellan klichéerna och samtidigt plockar upp en och annan där det funkar. Riktigt fin kärlekshistoria, bra musik och bitvis mycket mycket rolig. Tummen upp från herr Vrångis som plötsligt blev sugen på att se den här rullen igen och mysa lite, för den där tiden får man aldrig tillbaka ååååååååh!
/Vrångmannen
Singles (1992)
@@@
Som gammal musikjournalist var det kanske inte så konstigt att Crowe lät sin nästa film utspela sig i Seattle där grungevågen härjade. Crowe hade länge följt i princip alla av banden som blev stora senare och passar naturligtvis på att skapa ett soundtrack som vibrerar av eran (med en av Pearl Jams absolut bästa låtar på t ex). Återigen är det kärleken som ligger som grundstory när vi får följa Matt Dillon i lumberjackskjorta (hahahahaha) och Bridget Fonda på jakt efter karriär och kärlek. Karaktärerna rör sig till stor del i musikerkretsar och alla vill bli the next big thing, något som naturligtvis inte alltid är så enkelt. Crowe rör sig vant i miljöerna och det märks att han bott många år i staden och verkligen lärt känna kulturen och musiken där. Också ett klockrent tidsdokument om hur knasigt grungebanden klädde sig.
/Surskägget
@@@@
Romantik, humor, grym musik och en rätt kärleksfull skildring av staden Seattle och grungescenen. Såg om den för något år sedan och tycker den håller jävligt bra trots nästan 20 år på nacken. Woody Allen åt upp sin gamla hatt och slängde Annie Hall, ja
självaste Annie Hall, i Hudsonfloden innan han klättrade upp i ett torn med ett snipergevär. Så bra är den.
/Vrångmannen
Jerry Maguire (1996)
@@@@@
“Show me the mooooooooneeeeeeeeey!” Att Tom Cruise inte fick en Oscar för den här rollen är skam på torra land. Att Cuba Gooding Jr aldrig varit i närheten av en lika bra prestation som efter birollsOscaren han fick för den här är också skam på torra land (snubben pissar bort sin talang på skitfilmer som går direkt till dvd, byt manager för fan!). Som vanligt med Crowe är det jakten på kärleken som är fokus och aldrig har väl hjärta/smärta och sann kärlek berättats så här jävla bra. ”You had me at hello” är en annan modern klassisk replik som knappast gått någon förbi. Renée Zellweger blev ett namn att räkna med (och pissade sen bort sin talang på Bridget Gud Vad Uselt Jones) och kemin henne å Tompan mellan är filmmagi. Smyg in Bruce Springsteens ”Secret Garden” och ett av The Big Man Clarence Clemmons (R.I.P.) bästa saxonfonsolon och man blir kär direkt. Den här måste jag se om direkt!
/Surskägget
@@@@@
Jag har inget mer att tillägga. Superfavorit i genren och fucking awesome TROTS Tom Cruise... (hehehe där höll Skägget på att ramla ur stolen).
/Vrångmannen
Almost Famous (2000)
@@@@@
Det finns två versioner, bioversionen och en director’s cut som är ca 45 minuter längre. Det är den sistnämnda jag utgår ifrån när jag sätter femman. Bioversionen tappade en hel del känsla och stämning när 45 minuter hamnade på klippgolvet och får ”bara” @@@@. Det här är till stor del baserat på Crowes liv när han som femtonåring började skriva för Rolling Stone Magazine och hamnade mitt i smeten på turnéer med diverse mer eller mindre diviga rockband. Crowe lyckas verkligen få i princip alla skådisar att prestera på högvarv, från Patrick Fugit i rollen som unge Crowe till Billy Crudup som den plågade artisten i det påhittade bandet Stillwater. Även Jason Lee, Fairuza Balk, Zooey Deschanel, Frances McDormand, Anna Paquin och Phillip Seymour Hoffman levererar stort men det är Kate Hudson i rollen som übergroupien Penny Lane som krossar allt. Hon är smart, snygg, charmig, sexig, rolig, fånig, trasig, kärleksfull, kärlekstörstande, givmild och egotrippad och bara ÄR karaktären så jävla hårt att man blir kär i henne direkt. Det här är kort och gott hennes livs roll (nu gör hon väl mest romcoms mot Matthew McConaughey). Skitbra musik, härligt levande karaktärer och en välförtjänt Oscar för Bästa Manus. Så mycket hjärta som den här filmen bjussar på borde nästan vara förbjudet. Hatten av mr Crowe.
/Surskägget
@@@
Har bara sett bioversionen och tycker den är helt ok men ett litet kliv ner för Cameron Crowe. Jag tyckte att Almost Famous hade en massa potential som aldrig riktigt utforskades. Nu blir jag sugen på att se den längre versionen som regissören själv klippt ihop. Då kanske betyget blir snäppet bättre för det finns verkligen en riktigt bra film här någonstans även om den versionen jag sett inte är att fnysa på direkt.
/Vrångmannen
Vanilla Sky (2001)
@@
Andra samarbetet med Cruise blir tyvärr inte mer än en knappt halvintressant fotnot. Baserad på en spansk rulle (betydligt bättre) nästan bildruta för bildruta om en snubbe (Cruise) som efter en bilolycka skadat ansiktet svårt och nu måste försöka anpassa sig till en värld som alltid kommer stirra på honom på grund av hur ärrad och hemsk han ser ut (innan olyckan var han sjukt rik, sjukt framgångsrik och sjukt snygg). Han får psykologhjälp för att lära sig hantera detta men ju mer vi kliver in i hans värld desto mer inser vi att det är nånting som inte riktigt stämmer. Det blir lite David Lynchstämning ett tag utan att det blir riktigt så skruvat innan det lite sakta rinner ut i sanden. Det här är en rulle som inte passar Crowe alls. Lynch hade faktiskt var mer lämpad som regissör. Det är lite skumt, saker och ting är inte vad de verkar, men Crowe vet inte riktigt vad han ska göra av materialet. Skådisarna levererar bra, men den där speciella magin från tidigare Crowefilmer saknas. Som sagt, inte hans typ av film så inte så konstigt att det inte funkade. Se hellre spanska originalet Abre Los Ojos.
/Surskägget
@@@
Schysst stämning och hopplöst romantisk så det skär i hjärtat men går lite på tomgång och känns helt klart som fel film för Cameron Crowe även om han också måste få utforska andra genrer naturligtvis. Hyfsat ändå men som Skägget säger, se Abre Los Ojos om ni är ute efter lite romantiskt sci-fi/drama. För det är man ju ofta hahaha!
/Vrångmannen
Elizabethtown (2005)
@
Crowe tappar alla begrepp. Legolas (ja Orlando Bloom alltså) hamnar i byhåla där han blir kär i Mary-Jane Watson (ja Kirsten Dunst alltså). Alla klassiska Croweingredienser finns här, men det är så trist och tråkigt och ointressant att jag knappt kommer ihåg den här filmen överhuvudtaget. Usch!
/Surskägget
Pearl Jam Twenty (2011)
@@@@
Man ska nog vara ett Pearl Jamfan om man verkligen ska uppskatta den här filmen, eller åtminstone ett rejält musikfan. Som jag skrev tidigare bodde Crowe i Seattle precis innan grungen exploderade och han intervjuade och filmade redan då mängder av de som senare kom att bli superstjärnor, bl a just Pearl Jam. Till skillnad från i princip alla andra band från den eran har Pearl Jam stretat på utan avbrott i tjugo års tid och släppt skivor med jämna mellanrum medan andra band gett upp, splittrats eller bara försvunnit. Större delen av filmen koncentrerar sig på tiden innan Pearl Jam blev megastjärnor samt den första skivan. Resterande plattor svischar förbi som hastigast vilket också säger en del om Pearl Jam som band. Visst har de släppt mer eller mindre bra skivor hela tiden (självbetitlade plattan från 2006 var t ex hur grym som helst) men det är ändå debuten ”Ten” och uppföljaren ”vs” som sticker ut och som har de där kanonlåtarna som sedan bara sticker upp här och där på resterande skivor. Trots det har de levererat live år efter år och uppvisat ett stort artistiskt patos (bl a genom att vägra sälja konsertbiljetter via TicketMaster som Pearl Jam upplevde tog alldeles för mycket betalt av kidsen). En intressant inblick i ett välkänt men samtidigt anonymt band.
/Surskägget
@@@@@
Den bästa dokumentären om det BÄSTA bandet någonsin. Duckar inte för det jobbiga och svarar på många frågor man varit nyfiken över under alla år. Det enda dåliga är att speltiden skulle vara dubbel. DUBBEL!
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar