Julkalendern 3 dec: David Lynch

Filmskapare tillika allkonstnär. Utmanar sinnet. Så ”galen” att det blir bra (för det mesta i alla fall). David Lynch har en tendens att låta mig som åskådare ofta sitta som ett jävla frågetecken men ändå gilla det jag ser. Återkommande teman är droppande vatten, mörka motorvägar, galna blickar och femme fatales. Musik är också viktigt och Lynch är expert på att välja rätt låtar till rätt stämning. Han har för övrigt precis släppt en rätt schysst popplatta som heter ”Crazy Clown Time” (hahaha!). Vill du läsa mer om David Lynch så gör du det med bravur på hans egen sida här. Jag har med flit hoppat över hela Twin Peaksgrejen, som jag ÄLSKAR, eftersom det producerades för teve. Jag vet, det finns en långfilm också. Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Den får en skön @@@ i betyg och jag höll på att skita på mig en gång av ren terror när jag såg filmen. Bob är fan otäckast av alla. Punkt.

Eraserhead (1977)
@@@@
”………………”.
Det blir inte bisarrare än såhär. Surrealistiskt, obehagligt och stämningsfullt. Jag minns den som ett litet konststycke som fastnade i mig länge när det begav sig. Behöver absolut se om den igen men jag tvivlar inte på mitt betyg. Lynch gjorde denna i svart-vitt för en spottstyver och stod för manus, regi, klippning och musik. Film som inte är film som är film som inte är det. Jack Nance som spelar huvudrollen (i en galen frissa som nu är Lynch egna trademark på hjässan) kom att dyka upp i många av regissörens produktioner under åren. Mycket störande och mycket bra om det här är din grej.
/Vrångmannen

Elefantmannen (1980)
@@@@
”I am not an animal! I am a human being!”
Svart-vitt igen. Tydligen baserad på en sann historia där en framgångsrik kirurg (Anthony Hopkins) i London på 1800-talet räddar en väldigt deformerad man (John Hurt) från en Viktoriansk cirkus där de använt honom som ett monster att titta på mot betalning. En vänskap uppstår mellan de två männen och det missbildade yttret på den så kallade Elefantmannen är raka motsatsen mot hans vackra och intelligenta inre. Jag är en blödig jävel så jag skäms inte när jag berättar att jag har gråtit flera gånger till denna rulle. Suveräna skådespelare och engagerande historia. Elefantmannen blev en publik och kritikersuccé och även om det är ett flott hantverk så syns det väldigt lite av Lynch sköna tokerier i denna.
/Vrångmannen

Dune (1984)
@@
”He who controls the spice, controls the universe!”.
Stjärnornas Krig för skitvuxna? Baserad på Frank Herberts science fictionroman med samma namn. Rörig film med viss charm som blev en publik- och kritikerflopp. Första samarbetet med Kyle (Agent Cooper i Twin Peaks) MacLachlan. Sting är ju med också. Sting. Stingaling ling. Hahaha Sting..
/Vrångmannen

@@

Det här borde blivit skitbra. Boken är fantastisk, en av de mest levande sci-fivärldar som skapats nånsin med klockren filosofi och trovärdiga folkslag. Tyvärr plockar filmen inte upp nånting av det. Det blir nåt halvdant av det och jag känner mig nästan snäll nu när jag ger den en tvåa i betyg men å andra sidan får vi se Sting dansa runt i den fånigaste frisyren nånsin hahahahahaha!
/Surskägget

Blue Velvet (1986)
@@@+
“I’ll send you straight to hell, fucker!”.
Den unge mannen Jeffrey (Kyle MacLachlan) hittar ett öra på ett fält och börjar själv undersöka vad som hänt. Han hamnar snart i famnen på vackra och hemlighetsfulla Dorothy (Isabella Rossellini) och det slår gnistor. Han dras motvilligt allt djupare ner i ett mörkt och sadistiskt träsk bland gangsters och mördare. Dennis Hopper är för övrigt galet farlig i den här stilfulla och hyggliga noir-thrillern. Skruvat till max men spännande.
/Vrångmannen

@
Men Guuuuuud skräpet. Hopper glider runt och är å galen för han andas syrgas buhuhu. Det ska vara lite sadotufft och lack å läder å VEM BRYR SIG FÖR ALLA TAPPADE INTRESSET EFTER FEM SEKUNDER!!! Sjukt överskattad rulle som inte förtjänar nåt som helst av all den hype den får gång på gång. Ful är den också. Yeah I said it!
/Surskägget

Wild at Heart (1990)
@@@@
“This whole world's wild at heart and weird on top!”.
Hahaha hittade den här sammanfattningen om filmen: “Young lovers Sailor and Lula run from the variety of weirdos that Lula's mom has hired to kill Sailor.”. Klockrent. Lägg också till de ständiga vinkningarna till Trollkarlen från Oz och att Nicholas Cage gör sin Elvis Presley imitation i ormskinnsjacka (hans karaktär gillar också Elvis) så har vi förenklat förklarat rullen. Det här är riktigt bra. Lynchskruvat, våldsamt, roligt och utmanande. Vi får inte glömma Laura Dern som Lulu (hon var även med i Blue Velvet). Plågad av sitt förflutna och vill bara bli älskad. Nu ser vi om den här igen hörni?
/Vrångmannen

@@@
Mnja, mnjo, jooo nu börjar det arta sig för herr Lynch. Cage spelar visserligen över i sin Elvisimitation så hårt att Depps överspel i samtliga Tim Burtonrullar känns återhållsamt i jämförelse, men det är ju helt klart en del av charmen. Ibland känns det som att Lynch knäppar till det bara för att han är han och då ska det vara knäppt istället för att bara koncentrera sig på grundstoryn som faktiskt är riktigt bra. Men visst, det var ganska länge sen jag såg den och det kanske är så att ett snäpp till på betyget halkar dit när vi ser om den jag å Vrångis.
/Surskägget

Lost Highway (1997)
@@@@
”Funny how secrets travel...”
Kanske det mest skruvade jag har sett i mitt liv. Vad vill karln med detta?! En saxofonist (Bill Pullman) blir anklagad för sin frus (Patricia Arquette) död. Hamnar i finkan men förvandlas till en annan yngre man (Balthazar Getty), blir frisläppt och fortsätter leva sitt liv i hans brallor?! JEBUS! Vi har våra gangsters, vi har otrohet, mord, sjuk stämning och så dyker Robert ”Baretta” Blake upp med vitt ansikte och är sådär genuint obehaglig som han förmodligen är i verkliga livet. Jag fattar faktiskt väldigt lite och har tvingats läsa en del om vad andra människor tycker filmen handlar om samt provocerats till att tänka helt själv. Det är hemskt. Att tänka själv. Filmen är skitbra och jag fattar inte varför och därför blir den bättre.
/Vrångmannen

@@@@
Det här är fantastiskt. Läskigt och skumt och fasansfullt och märkligt och besynnerligt och fascinerande och intressant och alldeles, alldeles underbart.
/Surskägget

Mullholland Drive (2001)
@@@@
” It is all an illusion..”
Jag tar tillbaka det jag sade innan. DET HÄR är det mest skruvade jag sett i hela mitt liv. En kvinna (Laura Harring) som slagit i huvudet i en trafikolycka och tappat minnet får hjälp av en skådespelerska (Naomi Watts) att lösa fallet om vem hon är, vad som hänt henne och varför. Tycker man hade rätt bra koll på rullen en bit in och man satt hela tiden på spänn att Lynch skulle tka till det. Plötsligt gjorde han det och man blir provocerad till att tänka själv igen. Analysen blir ens egen och därmed blir den inre dialogen vad filmen handlar om. Precis som med Lost Highway. Lynch sitter självklart någonstans och skrattar åt förvirringen han skapat (ååååååh!) men samtidigt har han gjort ytterligare en film som du själv ”målar” medan du tittar. En film som du repeterar om och om igen i ditt huvud för du vill så gärna att allt ska vara tillrättalagt, men det går inte. Briljant./Vrångmannen

@
Nä stopp å belägg, här trampade Lynch rakt i hundbajset på trottoaren. Bara för att en film är lite märklig och har turer fram å tillbaka som man inte på rak arm fattar betyder inte att filmen blir bra. Stämningen och känslan från Lost Highway är som bortblåst och många sekvenser i filmen känns inslängda enbart för att förvirra och lura tittarna åt ett annat håll och för att upprätthålla myten av att "Lynch är ett knasigt geni". Större delen av filmen är rent ut sagt aptråkig och man sitter och sneglar på klockan och hoppas att nåt intressant ska hända. Återigen kan man jämföra med Lost Highway som också är skitskum och utan linjär berättarteknik men där varje scen i sig är intressant. Här blir det bara pannkaka och alla killar minns bara den lesbiska scenen mellan Naomi Watts och Laura Harring och ger filmen en fyra bara därför.
/Surskägget

Inland Empire (2006)
@@@
”Some men change. Well, they don't change - they reveal. They reveal themselves over time, you know?”
Sorry Lynch. Filmen är precis så skruvad som man har väntat sig från dig men varför byta den fina celluloiden mot digitala kameror (fotot blir fult!) och varför tre timmar lång?! En skådespelerska (Laura Dern) börjar bli mer och mer som den karaktär hon porträtterar i en film och plötsligt börjar allt spåra ur. Inland Empire är bitvis riktigt obehaglig och spännande. Man fattar som vanligt knappt hälften och det finns en scen i filmen som nästan skrämde ihjäl mig. Jag lovar. Det var ambulansdags nästan. Om jag säger ”Clownface” så fattar ni som sett filmen vad jag menar och ni som inte sett den kommer inte fatta förrän det är försent hehehe! Sevärt men på tok för långt. Betyget hade klart hoppat upp ett snäpp om man kapat bort 30-40 minuter.
/Vrångmannen