Den första filmen med grabbarna som ett team (de hade visserligen bägge roller i Hannibal Erövraren åtta år tidigare men inte som huvudroller och inte som ett team) och också den första spaghettiwesternfilmen de gjorde. Här är det en sorts lightversion av Den Gode, Den Onde, Den Fule som hade kommit året innan (1966) där t o m slutscenen påminner om Leones klassiska slutscen med tre revolvermän som glor på varandra och väntar på att en av dem ska dra först. Hill kallas här för pretty face, det skulle dröja ytterligare ett tag innan det blev Blue Eyes som Spencer kom att kalla honom i många filmer framöver. Spencer är heller inte riktigt så butter och sur än, även om man redan nu spelar på att han är överstark och tuff. Som spaghettiwestern betraktat är den helt klart sevärd. Visst märks det att t ex Leone och Clintan har betydligt mer talang för att berätta den här formen av berättelser men Giuseppe Colizzi i regi- och manusstolen gjorde ytterligare fyra rullar med Hill/Spencer som alla blev succéer så nånting rätt gjorde han. Vill man ha en underhållande, smutsig och svettig spaghettiwestern gjord för en budget av tre korvmackor är man helt rätt ute här. Kan tänka mig att herr Tarantino sett denna ett antal gånger.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar