Solofilm med Terence Hill och precis som det allt som oftast blir när herrarna kör solo tappar filmen en del av den charm som kemin mellan dem bägge skapar. Själva storyn är här annars ganska intressant. Hill spelar en nyutexaminerad polis som genom ett misstag blir skickad till ett avgränsat område där kärnvapen ska testas. Han utsätts för strålning och blir typ Stålmannen. Nu kan han ju på allvar sätta igång att spöa skiten ur alla skurkar och göra världen till ett säkrare ställe. Men som de flesta superhjältar har han en svaghet. Så fort han ser färgen rött försvinner alla superkrafter och han blir normal tills färgen är borta. Hahahaha! Givetvis används detta för att kräma ur så mycket humor som möjligt där Hill t ex slänger sig ut genom ett fönster för att bevisa att han är osårbar, ser en röd brandpost och hamnar i helkroppsgips hahahaha! Istället för Spencer slänger man här in gamle karaktärsskådespelaren Ernest Borgnine som gör ett bra jobb visserligen men som helt enkelt inte är den Spencer till Hill som Hill behöver. Tempot i filmen blir ibland lite väl segt och några skämt kanske man kunde skippat helt enkelt för att de inte är såvärst kul. Minns att jag älskade den här som liten, men vad fan visste man när man var sex bast?
/Surskägget
PS. Varför han sitter på en regnbåge på filmaffischen har jag aldrig fattat eftersom att det har noll med filmen att göra. Dessutom sitter han på färgen rött! Samtidigt är det en väldigt ikonisk affisch som jag alltid gillat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar