Spooks: The Greater Good

@@
Brittisk spionthriller baserad på en teveserie från 2002. Kit Harington tar en paus från Game of Thrones och springer runt och ska lösa fallet. Det är massa spioner som spionerar på andra spioner och på en del terrorister också. Ingen kan lita på nån och alla lurar alla. Det skjuts lite ibland, men mestadels löser man det hela med skallen och inte med våld. Stämningen är sådär lite torrt brittisk.
/Surskägget

David Brent: Life on the Road

@@@@

HAHAHAHAHAHA allas vår favoritchef är tillbaka! Ricky Gervais slog igenom med dunder och brak när han skrev och spelade huvudrollen i The Office, en fejkad dokumentär om ett gäng kontorsarbetare i en sliten liten byhåla i England. Det fanns givetvis många sköna karaktärer och roligast av alla var chefen David Brent, en man som inte hade nån som helst självdistans och som alltid lyckades gräva ett lite djupare hål av pinsamheter än vad som borde vara normalt. Gervais låter Brent åka på all möjlig skit, han får sparken, han åker på misslyckade kändisturnéer och han får aldrig till det med damerna. Mot slutet glimrar det dock till och Brent, alltid lika positiv och framåt, får äntligen en liten, liten vinst som vi som tittare kan ta med oss. Filmen följer samma koncept som teveserien och de två specialarna som släppts. Brent kämpar på i motvind och gräver sin egen grav i allt snabbare tempo. Den här gången ska han sparka liv i sin gamla dröm om att lyckas som musiker trots att han är för gammal och inte har vare sig sångröst eller låtmaterial för att lyckas hahaha. Men Brent är som sagt alltid positiv, skrapar ihop ett band som gör det för pengarna enbart, och drar ut på en miniturné som är allt annat än lyckad. Hahaha stackars Brent. Slutet gott, allting gott dock och vi lämnar Brent med hopp om att han får till en bättre framtid för sig själv. Gervais har lyckats igen med både manus och framförallt sin rolltolkning av Brent. Hahahaha! Blickarna! Garven! Sluuuuuta!

/Surskägget

The Firm

@@@

Skildring av det tidiga 80-talets England i allmänhet och brittiska fotbollshuliganer i synnerhet. Vi får träffa Dominic, en grabb i sena tonåren. Han bor fortfarande hemma och jobbar tillsammans med sin farsa som byggjobbare. Dominic är trött på sitt liv, på sina polare och på föräldrarna. Han vill hitta sin egen nisch i livet men trampar vatten. Tills han kommer i kontakt med Bex, en trettio-nånting framgångsrik kille som bara råkar vara ledare för det lokala huligangänget, eller firman. Dominic dras in i denna värld och känner att han har hittat rätt. Snart nog urartar det dock och Dominic inser att allt inte är guld och gröna skogar när man hänger med folk som mest umgås för att våldet för dem samman. Regissören Nick Love har verkligen lyckats fånga känslan och tidsandan av det tidiga 80-talets England. Kläderna, frisyrerna och musiken sitter klockrent. Snacket och slangen känns realistisk precis som skådisarnas insatser. Och det är framförallt här filmen lyfter. Storyn i sig är gammal och enligt mall 1A. Men skådisarna lyckas skapa karaktärer som känns trovärdiga och som vi investerar i och bryr oss om. Ingen superstor film på nåt sätt men trevlig och underhållande för stunden.
/Surskägget

Hotell Marigold 2

@@@
Ettan recenserades för några veckor sedan och ska jag vara ärlig är jag lite förvånad att man har gjort en uppföljare. Så jäkla bra var inte ettan att den förtjänade en tvåa, men tydligen har det varit stor publiksuccé och då kommer uppföljarna förstås. Tvåan upplevde jag trots noll förväntningar som lite bättre överlag. Det är lite bättre story, lite bättre skämt, lite bättre fart och fläkt. För att skaka om det lite bland britterna slänger man in Richard Gere i en rätt tam och trist roll som jänkaren som hamnar bland alla britter. Sedan nyttjar man inte potentialen i att ha en kulturkrock mellan de två konstigt nog. Istället är koncentrerar man handlingen kring ett bröllop mellan hotellchefen och hans fästmö. Precis som ettan är det lite småmysigt sådär utan att bli vare sig bra eller dåligt. Det puttrar på och man skulle utan större problem ha kunnat klippt ner filmen med en halvtimme till lagom 90 minuter.
/Surskägget

Hotell Marigold

@@@
Ett gäng brittiska pensionärer med olika bakgrund flyttar till ett pensionat i Indien där de för en hyfsat billig penning kan leva ut sina sista dagar på ett sätt som de inte skulle kunna tillåta sig hemma i England. Alla åker dit med sin egna agenda och givetvis uppstår vänskap, kärlek och bråk dem emellan. Det är lite småmysigt och det hela puttrar på med lite lagom doser smågarv med jämna mellanrum. Det är välspelat, det är välregisserat och det är väldigt standard 1A-vi-har-sett-det-förr. Inget nytt under solen och filmen bleknar i minnet som ett foto som lämnas i solljus. En bunt brittiska gamlingar med som Judi Dench, Tom Wilkinson, Bill Nighy och Maggie Smith.
/Surskägget

Green Street Hooligans

@@@
En film om brittiska fotbollshuliganer med Elijah "Frodo" Wood i huvudrollen? Att säga att jag var skeptisk kan vara årtiondets understatement. Och nej. Det går inte att köpa honom som tuff och ball. Hur mycket slagsmål han än är med i och hur mycket blåtiror de än sminkar på honom. Frodo skulle inte överlevt fem minuter bland de galna britterna. Inte fem minuter. Därmed inte sagt att filmen inte är bra. För det är den. Man kan säkert dividera fram och tillbaka om exakt om hur realistisk den är och hur väl man lyckats fånga världen bland fotbollsfirmorna med alla deras kodord, klädkoder och livsstil. Förmodligen har man misslyckats en hel del. För oss som inte är insatta i den världen överhuvudtaget upplevs det hela som väl undersökt och trovärdigt. Förutom Frodo dårå. Han spelar en jänkare som åker till London för att hänga med sin syrra som gift sig med en britt. Mer eller mindre direkt blir han bästa polare med syrrans mans bror som bara råkar vara ledare för en firma (spelad av Charlie Hunnam som ni känner och älskar som Jax Teller från Son of Anarchy). Ett par käftsmällar senare rusar Frodo runt och slåss som om han aldrig gjort annat. Och vi köper det fortfarande inte. Men Hunnam funkar. Allt som allt en helt klart godkänd film som är värd en titt.
/Surskägget

Wild Target

@@@
Brittisk gangsterkomedi. Här är det Bill Nighy som är en åldrar lönnmördare som anses vara bäst i världen. Hans far var lönnmördare och hans far innan honom så Nighy kommer från ett långt respekterat led av folk som dödar folk för pengar. Framförallt är det ingen som vet hur Nighy ser ut och det är precis så han vill ha det. Snabbt in, döda och lika snabbt ut innan nån ens hinner fatta vad som hänt. Nackdelen är förstås att han inte har några som helst vänner och att han därmed är lite klumpig socialt. Emily "jag är sötast vadårå" Blunt är tuffa bruden som glider runt och snor lite här och snor lite där för att hanka sig fram i livet. När Blunt lurar en miljonär på en dyr tavla får hon ett pris på sitt huvud. Meeeeeen Nighy kan inte förmå sig att döda henne så han tar sig an henne istället. Därmed skickas lönnmördare nummer två ut på jakt efter henne och Nighy (spelad av Martin Freeman). Det bjussas på rätt så många garv genomgående och både Nighy och Blunt gör bra roller. Däremot är det en hel del transportsträckor och det faktum att superunga Blunt skulle falla för supergamla Nighy känns inte helt rimligt eller fräscht.
/Surskägget

Dom Hemingway

@@@@
HAHAHAHAHA SLUUUUTAAAAA!!!! Såhär rolig får man fan inte vara. Jude Law är Dom, en smågangster som suttit ett gäng år på kåken utan att avslöja vem chefen för ligan är. Nu när han kommer ut ska ha få sin belöning för att han höll käft och det är ett gäng miljoner. Meeeeeeen självklart är Dom så jävla pantad så att det mesta går åt helvete för honom. Klassisk brittisk gangsterfilm har blandats med klassisk brittisk humor och resultatet är makalöst bra. Och just när man tror sig veta var filmen ska ta vägen gör den en sväng åt helt fel håll och allt rasar samman igen för Dom. Hahahaha! Law är otrolig som Dom. Roligast ena stunden och farligast nästa. Han ÄR en psykopat, det är för bra gjort, det går fan inte att skådespela, man måste vara så knäpp på riktigt. Den här rollen borde man kastat Oscarsstatyetter på Law för, men han blev ju inte ens nominerad sjukt nog. Se till att få tag på den här lilla pärlan och se den och se om den. Det är sällan man blir såhär pass bra underhållen.
/Surskägget

@@@
Inte fullt så toppen som Surskägget påstår, men helt klart en lite annorlunda, skuvad och underhållande gangsterrulle med sköna karaktärer och en makalöst bra Jude Law. Kalas för stunden, men sen borta. Boff bara.
/Vrångmannen

Sexy Beast

@@@

Brittiskt gangsterthrillerdrama. Ray Winstone spelar kassaskåpsexperten Gal som dragit sig tillbaka från brottets bana och lever ett smålyxigt och okomplicerat liv med sin flickvän på en liten gård i Spanien. Hans förflutna hinner ikapp honom då den högst instabile och farlige psykopaten Don (Ben Kingsley) plötsligt dyker upp och våldsgästar. Don vill hyra in Gal för en stöt och har inga planer på att lämna gården förrän Gal säger ja. Bitvis spännande med små medel mycket tack vare imponerande rollprestationer från alla håll. Ben Kingsleys galning kan vara en av de farligare personer vi sett på film någonsin. Man blir rädd bara han öppnar käften. Sevärt.

/Vrångmannen

Lesbian Vampire Killers

@@

En brittisk skräckkomedi om lesbiska vampyrer som ska döda alla män och omvandla alla kvinnor låter ju på papper som en rulle i min smak. Och potentialen för en klockren skrattfest (på rätt sätt) finns helt klart här. Vissa repliker är ju så skönt brittiskt roliga som egentligen bara britter kan vara roliga på, men många gånger känns det tyvärr lite krystat och helt enkelt inte lika kul. Marknadsföringsmässigt har man ju satsat på sex, sex och åter sex men i filmen är det ganska sparsamt med tuttar och lesbisk lek. Visst, vi får en uppsjö riktigt snygga damer som snabbt blir förvandlade till blodtörstiga vampyrer (ja, lesbiska sådana) men de får ingen direkt chans att spela på sin sexighet för de är ovanligt lätta att ha ihjäl. Kan tänka mig att grabbarna bakom filmen inspirerats av Evil Dead och en liten dos glada vampyrklassiker starring Ingrid Pitt från way back when. Man når inte upp till Evil Deads nivå av humor och splatter, och man når inte riktigt lika långt på sexighetsskalan som Ingrid Pitt. Nånstans mittemellan utan att våga och eller kunna ta det hela vägen. I grund och botten är det en okej rulle man kan plocka en söndagkväll när inget annat går, men som man lika gärna kan leva utan att ha sett.

/Surskägget

In the Loop

@@@@

In the loop är en spin-off på den i hemlandet (England) superpopulära satirserien The Thick of It (som jag ej sett men ska fan se till att se för den är inne på sin tredje säsong tydligen åååååh!) och driver helt enkelt med västerländsk politik. Låter kanske inte så spännande men gud det är det. Handling i kort: USAs president och Englands premiärminister är lite sugna på krig, gärna någonstans i mellanöstern. Det är svårt att starta krig. Speciellt när det finns en massa mellanpolitiker, rådsmän t.o.m ett folk som kanske inte tycker det är så bra. Kampen att lura folket samt förvirra oppositionen kan börja. Jag måste erkänna att det fortfarande inte låter speciellt skoj. Vi följer i allafall en mycket svajig och osäker mellanpolitiker och hans assistent på äventyr i maktens korridor...men va fan! Det låter fortfarande som en kackfilm. Fuck it! Rullen börjar lite segt men blir snart det roligaste jag sett på bioduken på hur länge som helst. Brittisk rå humor när den är som bäst. Arga, gamla gubbjävlar skäller på varandra och svordomarna flyger åt alla håll som granater. Det är ett makabert ös av verbal slapstick och desperation. John Cleese garvar häcken av sig i graven OCH KARLN ÄR INTE DÖD ÄN! Lysande politisk satir. Grym brittisk komedi. Smart fartfylld rulle. Jag skrattade så jag bölade. SÅ! Nu kanske ni hajar. Check it out.

/Vrångmannen

Withnail & I

@
Genren brittisk diskbänksrealism (typ allt av Ken Loach) har för mig alltid varit ungefär lika lockande som brittiskt kostymdrama (tänk Howard’s End och liknande dravel). Att Withnail & I har blivit framröstad av filmtidningen Total Film i England till den tredje roligaste brittiska komedin någonsin gör mig mörkrädd. Visst finns det ett par roliga dialoger och nån oneliner, men överlag är det rätt så ont om skratt. Istället koncentreras allt på (den självpåtagna) misären våra två titelroller lever i. De är arbetslösa skådisar som dränker sina sorger i sprit. För att slippa London ett tag sticker de ut på landet där de tror att alla bönder ska mörda dem (och alla bönder beter sig för övrigt rätt märkligt). Större delen av filmen utspelar sig i ett kolsvart hus upplyst endast av ett levande ljus (ja det är precis så mörkt som det låter, man ser en halv näsa då och då när skådisen står tillräckligt nära ljuset) och övrig tid ligger snubbarna dränkta i sprit och tycker synd om sig själva. En helgalen pundare dyker upp som comic relief men får en mest att aldrig vilja ta nån drog som den snubben möjligtvis har att sälja (i o m att han är en extrem loser och inte den comic relief han borde vara). Låter som en kul kväll va? Vill jag ha misär på ögat går jag och ställer mig på torget vid närmaste Systembolag och tittar en stund på alkisarna på parkbänken. Det är gratis och jag kan gå därifrån när jag vill. Jag har inget emot att se en film om knäppa människor i misär (Fight Club, Reign Over Me, Gökboet etc) men det måste finnas nånting underhållande också för vad är annars poängen med en film? Jag kan som sagt gå ner till alkisarna och titta på när de kissar ner sig. I slutändan kommer man förstås undan med hur mycket skit och misär som helst om man får publiken att gilla karaktärerna. Och det är det som är största problemet för mig med den här filmen. Jag gillar inte karaktärerna som jag bara vill rycka i kragen och skrika: ”Grow up ya bastards!”.
/Surskägget
PS. Det är inte jag som designat vår fina filmbloggslogga. Det är vår vän PTB som älskar Withnail & I. Om nån nu undrade varför de sitter mitt i blickfånget.